Känner du dig informationstrött? Det gör jag. Det kom smygandes i mer märkbar form för ett par år sedan, och har nu kulminerat i dagens media-trötthet inför allt som har med nyheter, åsikter och ställningstaganden att göra. Inte så att jag slutat engagera mig, men det gäller att lära sig sortera och välja sina strider. Nedan veckar jag pannan en stund över ämnet.
De flesta av oss nyttjar dagligen sociala medier såsom Facebook, Instagram och Twitter. Detta också med en viss frenesi, om jag tillåter mig att generalisera. Tänk vad otroligt mycket information man scrollar förbi på exempelvis Facebook med en enda fingerrörelse på den smarta telefonen. Information och åsikter man varken bett om eller uppsökt själv. Däremot är det upp till en själv att begränsa användandet av dessa medier. Klarar du det? Klarar jag det?
Folk fyller år, delar sina privata bilder, berättar om sina liv, vill att man ska spela spel, kommenterar nyheter, bråkar om politik, delar åsikter, förväntar sig svar, länkar till artiklar, föreslår sidor, delar evenemang, lekmannatycker om de världsliga tingen och påtrycker sina värderingar om allt tänkbart, med mera, med mycket mera, med ännu mera.
Tag ställning!
Allt detta skall din stackars hjärna ta ställning till och sortera vikten av. Hur många viktiga saker och frågor bör du engagera dig mer i? Måste du, och varför? Räcker det om jag klickar på gilla? Ska jag kommentera och ge mig in i en diskussion? Ska jag scrolla förbi och strunta i det?
Du skall dessutom avgöra vad som är trovärdigt och korrekt i detta informationsträsk. Orkar du stanna upp och bedöma det, eller nöjer du dig med att det låter bra vid en första anblick, för att sedan gå vidare till allt nytt som poppat upp under tiden?
Har vi kapaciteten?
Allt detta som vår nuvarande internetålder för med sig, reser många frågor och orosmoln för mig. Är vi som människor ens skapta att hantera så här mycket information på ett bra sätt? Har vi kapaciteten? Min personliga och högst ovetenskapliga teori är: nej. Jag kan åtminstone konstatera detta då det gäller mig själv.
Även om man, som jag tror många gör, snabbt scrollar förbi merparten av informationsflödet, så tar hjärnan ändå ställning till allt den ser susa förbi. Den tar ett beslut, och antingen avfärdar eller fastnar vid det. Det är naturligtvis en högst personlig fråga hur mycket man påverkas av det man ser. Som jag redan nämnt börjar det bli ohanterligt för mig, då det mesta tenderar att fastna.
Troligtvis blir det värre för att jag i grunden är väldigt samhällsintresserad och har en fäbless för observation av mänskligt beteende. Jag har med andra ord svårt att hålla mig borta från nyheter och medföljande åsiktslaviner från privatpersoner. Det är framförallt det sistnämnda jag känner mig spyfärdigt trött på.
När jag upplever att folks dumhet är total är det något jag inte bara kan skaka bort, utan det fastnar som en sur disktrasa som måste skrapas bort med analyser och rationaliseringar. Jag påminns åter om tanken att vi inte klarar av att hantera all denna information.
Svart-vita tankar
En konsekvens jag tycker mig ha sett, är att man inte orkar bry sig eller fördjupa sig nämnvärt om det man läser. Eftersom informationsflödet aldrig upphör och ställningstagandena är många, tror jag att vi automatiskt vill ta snabba beslut och gå vidare till nästa grej som tillfälligt stjäl vår uppmärksamhet. Då blir det lätt svart-vitt. På omedelbar känsla beslutar man sig för eller emot något. Detta är bra och detta är dåligt. Den har fel och den har rätt.
Känns det spontant rätt, eller att någon (vem som helst) säger något man redan kände eller trodde, så ställer man sig bakom det utan vidare analys. Inga ytterligare efterforskningar, koll på trovärdighet, fakta eller källor. Det har ju poppat upp hundra nya ämnen och åsikter att ta ställning till, och dessutom är det skönt att bekräfta det man redan tror. Snabbt vidare till nästa grej. Avbetat och klart!
Det är jobbigt att röra sig i gråzoner, stanna kvar och inse att man har mer att lära och att man kanske har fel. Risken att fastna i den svart-vita fållan av ren bekvämlighet eller utmattning tror jag också finns. Jag är ledsen, men allt består dessvärre av olika nyanser grått. Det är sällan så enkelt som man vill tro.
Tiden vi lever i
En annan tanke jag lekt med är hur folk förr i tiden (säg för femtio år sedan och bakåt) skulle uppleva vår tid. Då kanske man fördjupade sig ordentligt i en hjärtefråga som rörde sitt eget närområde. Det fanns inte särskilt mycket information om den övriga världen och om andra människor att snabbt tillgå. Man visste möjligtvis vad grannen tyckte om saken i fråga. Det fanns ordentligt med tid till ett fåtal specifika ämnen att ta ställning till. ”Ska vi verkligen riva Skomakare Anders skomakeri till förmån för en dansbana?”
Skämt åsido. Jag tror ni förstår min skojfriska tanke om skillnaden mellan dåtidens och dagens radikalt annorlunda tillvaro. Poängen är att jag generellt sett inte tror att vi orkar engagera oss på ett djupare plan längre. Det blir för mycket.
Det finns säkerligen många som inte upplever dagens informationsflöde som något problem. De kanske inte har intresset, eller väljer att göra något annat med sin tid. Kanske är de mer selektiva eller hårdnackade än mig, vad vet jag?
Oavsett hur man hanterar detta så tror jag att var och en har sin egen metod för att komma ut helskinnad. Själv har jag med skäl av ren självbevarelsedrift fått lära mig att bli bra mycket mer restriktiv i mitt internetsurfande, framförallt på sociala medier. Men det är inte lätt alla gånger, när så mycket av vår värld opererar genom dessa medier.
All heder till den som anstränger sig för att lära sig mer, vågar erkänna att man kan ha fel, är nyfiken och objektiv och trots allt orkar navigera i internets tveksamma informationskatakomber med vettet och hälsan i behåll.
Text & illustration:
Martin Bäckström-Ledin
ASP BLADET 