Snyggast i klassen

Vissa dagar får du ingenting gjort. Tröttheten förlamar. Du har ingen energi. Du har till och med svårt att förmå dig själv att hämta posten. Det är jobbigt. Någon som skrivit ett brev till dig? Bara till dig? Nej. I postfacket väntar i stället sura räkningar, med ett gemensamt ändamål; att banta ditt saldo.

Bland dessa pengatörstande brev lurar också de där färgglada kuverten och broschyrerna som uppmanar dig att kryssa ”ja, tack” i den fyrkantiga lilla rutan. Trycksaken stoltserar med ett fantastiskt erbjudande. Bara för dig. Det är billigt. Unikt. Orka? Känslan av att alla vill ha någonting av dig – gärna och allra helst pengar. Ingen vill ge dig något. I vart fall inte gratis. Det skulle du behöva. Det skulle göra dig gott en dag som denna. Postfacket förblir oöppnat. Det är en sådan dag. En dag utan lust. En sån där urtråkig söndag – grå och kall.

Häktad
Du har glömt köpa värmeljus. Du borde gå ett varv med dammsugaren. Snygga till i diskbaljan. Kanske se en film. Surra joggingskorna. Ringa en kompis. Göra matlådor. Det skulle du må bra av. Det skulle göra dig gott. Egentligen har du lust. Ambitionen finns där. Men… orka? Motståndet, tröskeln, är som kinesiska muren på längden. Ingenting blir gjort. Rastlösheten lägger sig som en slöja över din lediga dag. Det dåliga samvetet blir ditt straff. Du blir häktad. Skäligen misstänkt för passivitet.

Örfil
Ja, du halvligger i soffan. Du fingrar på fjärren. Du fingrar på mobilen. Varför inte samtidigt? Sociala medier. Du får en örfil. Du blir påmind om din egen bräckliga vardag, den som inte innehåller de kritvita stränderna och de vackra monumenten som breder ut sin storslagenhet i kulisserna bakom de snyggt gestaltade selfiesarna med skrattande barn, glada föräldrar med ivrigt höjda ölsejdlar och glas med bubbel och sugrör. Idel framgångar. Fantastiska familjemiddagar och tillställningar i varmare land. Din egen spegelbild målar upp en helt annan bild, gestaltad av en figur lika grå som himlen utanför det otvättade fönstret.

Du är charmig och snygg
Men så blir du, mitt i ditt energitömda jag och dåsiga dagdrömmeri, påmind om att du i förra månaden hade ett mycket gott kvartssamtal med din chef. Du fick beröm. Du fick tummen upp. Ett kvitto på ett väl utfört arbete. Strålande. Och igår, när du var ute med kompisen och gjorde nattlivet till en minnesvärd fest, så fick du det där varma leendet, blicken och de härligt kittlande kommentarerna som gjorde dig alldeles svag. Minns du? Eller sov du bort den känslan i natt?

Vänta här. Släpp nu fjärrkontrollen. Lägg mobilen åt sidan. Stanna upp. Parkera mitt i tanken och glädjen. Smaka på det där ögonblicket. Chefen gillar ju dig. Du smittar glädje och skratt bland dina kollegor och kunder. Du gör skillnad på jobbet. Du förgyller nattlivet för de trånande och längtande. Du är bra. Du är snygg. Du är rolig och charmig. Njut av detta faktum. Ta ett djupt andetag och fyll dina lungor med ett välbehövligt lugn. Unna dig ett välkommet leende.

Visst, sorgen finns där, mitt i allt. Den går inte att blunda för… grannar drabbas av uppsägningar. Vänner drabbas av sjukdomar. Deras husdjur dör. Släktingar förlorar förståndet. Vänner dör. Saknaden och gråten. Omtanken. Det onda och sorgliga. Du kan inte le åt allting. Det är omöjligt. Men du kan heller inte gråta över allt. Du är inte alltid bäst, men du är heller inte sämst. Ja, du är inte alltid snyggast och du är heller inte den fulaste ankungen. Men vissa dagar är du helt enkelt snyggast i klassen. Kom ihåg det!

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Den farligaste varelsen i världen

Det är vinterhalvår, minusgrader och julen står för dörren. Nu är det knappast många som tänker på sommar och fågelkvitter. Men ändå, nu när det är som kallast och mörkast, går somliga av oss och längtar efter värmen och drömmer oss tillbaka till solen och de saltstänkta klipporna.

Minnet av sommaren är ju inte bara solsken och ljumma kvällar på terrassen. Sommaren innehåller ju även surrande, stickande flygfän, doften av myggoljor och rykande spiraler. Otrevliga tankar som gärna trängs undan i våra drömmar. De läggs som i dvala, precis som hotet från de där hatade, stickande små svinen – myggorna. De dväljs nu i det tysta. Djupt under snön.

Om ett halvår brakar helvetet löst igen. Paniken bryter ut i flertalet oskyddade villaområden som gränsar mot myrmarker, översvämmade vattendrag och fjällhedar. Myggpolisen har fullt sjå och försöker med alla tänkbara medel sätta stopp för sommarens traditionella invasion. Men det går inte så bra. De surrande anarkisterna segrar. Varje år. Kaoset breder ut sig bland förortsgrillar och hängmattor.

Myggorna sprider smitta och skördar mängder med offer. Miljontals människor världen över insjuknar varje år i sjukdomar som malaria, filariasis, gula febern, hjärnhinneinflammation och denguefeber. Varje år smittas 270 miljoner människor av malaria och 2 miljoner av dem dör, enligt skadedjursfri.se. Det är skrämmande siffror, vilka gör myggan till världens kanske farligaste varelse. Men nu finns det hopp. Äntligen. Någon har uppfunnit en frälsande lösning som ska skydda oss mot våra starka fiender och samtidigt minimera dess antal. Toppen. Men vad är det för lösning? Jo, vi ska framavla genmodifierade myggor.

På Caymanöarna, släppte man 2014 ut 3 miljoner genmodifierade hanmyggor, vars avkommor dör i larvstadiet. Den första analysen från myndigheterna påvisar att myggpopulationen minskat med 80 procent, enligt ett protokoll som Gentekniknämnden publicerade i år. Samtidigt, i en annan rapport av nämnden, framkommer att det släpptes ut 10 miljoner genmodifierade myggor i Brasilien 2012. De första analyserna visar att 85 procent av äggen är genetiskt modifierade, vilket betyder att myggpopulationen minskat och därmed minskar smittspridningen.

Strålande tider, tycker säkert många. Jag är av en annan uppfattning, kanske tack vare att jag inte spenderar värst mycket tid i länder där de farligaste myggorna håller till, samt att jag bara några veckor om året blir utsatt för våra skandinaviska stickmyggor, som är rätt schyssta ändå. Visst, de sticks och det kliar, men de sprider än så länge inte några livshotande sjukdomar likt denguefebern med flera, och det finns faktiskt skydd som fungerar mot våra inhemska gynnare. Personligen tycker jag att knotten och fästingarna är betydligt värre. Den sistnämnda sprider ju som bekant ondskefulla sjukdomar.

Jag tycker givetvis att spridning av sjukdomar ska begränsas eller helt utrotas, men det får inte ske på vilka villkor som helst. Och det får absolut inte ske på bekostnad av kollapsande naturområden och biotoper. Har det gjorts någon forskning på hur ingreppet påverkar fungerande livsmiljöer på längre sikt? Vad vet man om det? Hur påverkar ingreppen näringskedjorna? Det finns djurarter som livnär sig på myggor. Fiskar bland annat. I England har en forskare räknat ut att en dvärgfladdermus kan äta upp till 7000 myggor under en enda natt, enligt naturbloggen.se.

Vi människor har en viss tendens att manipulera naturen och dess invånare efter tycke och smak. Vi ser oss som gudar och allvetande. Vissa biotoper har fullständigt kollapsat då vi ändrat förutsättningarna genom föroreningar, besprutningar, skogsavverkningar och timmerflottning med mera. Vi har alltjämt försökt att reparera våra misstag i efterhand, nästan alltid har vi misslyckats. Genom stödutsättning av vissa fiskarter har nya hybrider tillkommit och naturliga fiskbestånd har helt slagits ut på grund av våra ogenomtänkta ingrepp. Sjöar och vattendrag är dessutom på många håll döende på grund av övergödning. Vi hittar tillfälliga och kortsiktiga lösningar på problem vi skapat, i tron om att kunna reparera det som vi förstör. Men vi vet ju alla hur det ser ut under makeupen. Vad jag egentligen vill säga är ”Ge fan! Ge fan i vår natur! Den är inte din. Den är inte min. Naturen är ett bibliotek av kunskap som vi bara får låna av, om vi lämnar tillbaka det vi lånat”.

Utan att ha tillgång till fullständiga forskningsresultat, så verkar det ändå finnas en del varianter av myggfällor som är snällare mot naturen. En av dom är fotsvett, enligt en artikel av Aftonbladet från 2011.

Förhoppningen är att minska mängden myggor som sprider malaria, enligt TT. De genmanipulerade myggorna ska släppas ut och fortplanta sig med ”vilda” myggor för att skapa en stam som inte sprider den farliga sjukdomen malaria. Då kanske vi är på rätt väg. Men jag är alltjämt skeptisk till genmodifiering, då vi inte med säkerhet kan veta vad ingreppen ger för effekter om tio eller hundra år. Hur forskar vi på framtiden? Vi har också ett annat hot runt hörnet, något som kan ge näring åt en myggexplosion, och det är temperaturhöjningen.

Kanske är inte myggorna den farligaste varelsen, trots allt. Vi människor slaktar varje år 450 miljarder djur, enligt en artikel av Anders Mathlein på Svenska Dagbladet. Detta i kombination med vårt gudskomplex och vår trixande och fixande vanvård av naturen, borde i mina ögon – med råge – göra människan till en värdig kandidat att vara världens farligaste varelse.

Text: Ulf Puhls
Foto: Johan Holst

Livet är större än skolan

Barndomens upplevelser bär man med sig hela livet. Utan rätt bemötande och hjälp kan man råka illa ut. Skolgången kan bli en jobbig transportsträcka. Särskilt utsatta är de barn som har olika diagnoser. ASP Bladet har träffat två föräldrar från olika familjer, vars barn är diagnostiserade med ADHD och ADD.

– Till ett barn med synfel säger du inte ”Du får väl se dig för!”, men till ett barn med ADHD, eller med ADD för den delen, är det lättare att säga ”Du får väl skärpa till dig!”, säger mamman till barnet med ADHD.

Familjernas barn – som båda snart är vuxna – har levt med sina diagnoser sedan de var små. I långa perioder uteblev det viktiga stödet. Föräldrarna har ofta känt sig besvikna och uppgivna när vardagen i såväl hemmiljön som i skolmiljön inte fungerat. Barnen fick sämre självkänsla och blev emellanåt utåtagerande och fick svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen.

Skolan – en lång transportsträcka
Hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förekommer problem med finmotoriken. Det är lättare för barnen att riva ett legobygge snarare än bygga det. En susande köksfläkt eller den ofta bullriga miljön i skolans matsal, är exempel på situationer som stör deras koncentrationsförmåga.

– Min son har extremt bra minne. Han ser allt i svart eller vitt, men har svårare att se nyanserna. För honom kan det också vara svårt att tolka uttryck som ”kaffe på maten” eller ”lägga benen på ryggen”, säger pappan till barnet med ADD.

Frånvaron av fungerande rutiner och strategier gjorde att barnens skolgång blev en enda lång och jobbig transportsträcka, ända fram till högstadiet. Det var först när det stod klart att eleverna inte skulle kunna tillgodogöra sig skolutbildningen och inte få några slutbetyg, som de efterlängtade insatserna kom.

Föräldrarna menar att skolans personal behöver mer stöd, att det bör läggas mer fokus på pedagogiken i lärarutbildningen vad gäller att bemöta eleven och anpassa skolmiljön efter elevens olika förutsättningar.

– Men det kanske inte alltid krävs adekvat utbildning. Det kan säkert – många gånger – räcka väldigt långt med ett team som – med stöd från elevhälsan – kan skruva på sin verksamhet utan att det tillkommer extra kostnader, säger mamman.

Tidig diagnos hjälper alla inblandade
Föräldrarna menar att tidigt ställda diagnoser hjälper alla inblandade. Man får då svaren på vilken medicinering och vilket stöd som barnet bäst behöver. Rätt insatser minskar troligen även de kostnader som samhället kan komma att betala på ett eller annat sätt.

Men barn blir ju så småningom vuxna, och en del skaffar barn. Eftersom ADHD är ärftligt, kan man tänka sig ett scenario där både förälder och barn är diagnostiserade.
– För en förälder som själv bär på diagnosen men saknar stöd… hur ska den klara av att sätta upp tydliga strukturer och rutiner för sina barn?

Låt inte barnet misslyckas
Föräldrarna anser att anpassade rutiner och strategier är viktiga och måste byggas utifrån respekt utan att kränka barnen. Det är viktigt att inte låta barnen misslyckas! Deras självkänsla måste stärkas. Att på förhand veta hur man möter en situation innan den uppstår, har stor betydelse. Föräldrarnas önskemål är att skolan engagerar sig mer. Men allt handlar givetvis inte om skolan, föräldrarnas roll är också viktig.
– Det gäller att hitta barnets stoppknappar, sammanfattar mamman.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek

Tomtebloss & glädjekarameller

Jag hör mig själv på radion. I skrivande stund, hör jag min singel, The Humming Air, strömma ut ur radion som en surr-ealistisk dröm hämtad ur mitt förflutna. Jag ler och klappar mig själv på axeln. Just idag, här och nu, smakar livet sött som sockerbiten i den mörka koppen.

Jag har hört låten tusentals gånger. Jag borde vara ganska trött på den, vilket jag också är, men låten fungerar ändå som en glädjebägare för mig. Allt slit, de många timmarna och de sena nätterna. Jag blir glad när jag tänker på att det har betalat sig. Jag har skrivit musiken. Jag har själv rattat spakarna bakom hela produktionsledet, förutom den sista finputsningen som jag överlät till professionella ljudtekniker. Finputsningen kallas mastering och innebär att frekvenserna maximeras för att musiken ska uppträda på bästa sätt genom all världens olika högtalarsystem.

Jag har sedan på egen hand, genom mitt lilla skivbolag, släppt singeln. Och jag har på egen kraft, med små medel, även skött marknadsföringen. Min vattenstämpel flyter genom radions högtalare.

Belöningen
Att låten nu spelas i riksradion fungerar för mig som en kvittens på att jag har lyckats med något som jag långt tillbaka bestämde mig för att genomföra. Ett ljudbevis. Som en karamell att suga på när man vacklar i sin ambition och strävan. En brygga av ljus över trötta tankars avgrundsdjup. Ett litet tomtebloss som lyser upp i mörkret och gör livet surt för de där besvärliga gråtrollen som ständigt ränner omkring i vårt inre med målet att sprida mörker, lögner och dålig stämning. Ljus varde här!

Valet
Nu, och i liknande ögonblick, känner jag mig stolt över att jag lyssnar på mig själv, att jag tagit mig tiden att lyssna. Långt tillbaka fattade jag ett beslut. Ett avgörande val. Jag känner trygghet i det. Jag känner att jag valde rätt. Jag gör något som jag verkligen vill, kan och tror på. Detta känner jag, trots att vägen mestadels varit en otrampad, ringlande stig. Jag har hamnat på sidospår och irrat omkring. Trampat snett och ömsom skuttat och snubblat. Men jag har lärt mig massor längs vägen.

Valet. Jag måste lyssna till mitt inre, annars hör jag inte min egen röst. Och om jag inte lyssnar, så sviker jag mig själv. Vem kommer då att lyssna på vad jag har att säga? Vem kommer då att tro på det jag säger och gör?

Tändvätskan
Tro på dig själv och det du gör. Omfamna glädjebägaren. Häll tändvätska på din slumrande glöd och sug länge livets glädjekarameller. De innehåller inget socker, men dess sköna kickar finns där och du blir inte fet av dem. Så proppa i dig en hel påse emellanåt och ge dig själv duktigt med beröm, så fort tillfälle ges. Håll fast vid din dröm och dina mål. Det är bara du som vet vad du vill och varför. Du kan och du är begåvad. Ge inte upp. Ge aldrig upp! Belöningarna kommer. Tomteblossen är många.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek