Etikettarkiv: Ulf Puhls

Snyggast i klassen

snyggatVissa dagar får du ingenting gjort. Tröttheten förlamar. Du har ingen energi. Du har till och med svårt att förmå dig själv att hämta posten. Det är jobbigt. Någon som skrivit ett brev till dig? Bara till dig? Nej. I postfacket väntar i stället sura räkningar, med ett gemensamt ändamål; att banta ditt saldo.

Bland dessa pengatörstande brev lurar också de där färgglada kuverten och broschyrerna som uppmanar dig att kryssa ”ja, tack” i den fyrkantiga lilla rutan. Trycksaken stoltserar med ett fantastiskt erbjudande. Bara för dig. Det är billigt. Unikt. Orka? Känslan av att alla vill ha någonting av dig – gärna och allra helst pengar. Ingen vill ge dig något. I vart fall inte gratis. Det skulle du behöva. Det skulle göra dig gott en dag som denna. Postfacket förblir oöppnat. Det är en sådan dag. En dag utan lust. En sån där urtråkig söndag – grå och kall.

Häktad
Du har glömt köpa värmeljus. Du borde gå ett varv med dammsugaren. Snygga till i diskbaljan. Kanske se en film. Surra joggingskorna. Ringa en kompis. Göra matlådor. Det skulle du må bra av. Det skulle göra dig gott. Egentligen har du lust. Ambitionen finns där. Men… orka? Motståndet, tröskeln, är som kinesiska muren på längden. Ingenting blir gjort. Rastlösheten lägger sig som en slöja över din lediga dag. Det dåliga samvetet blir ditt straff. Du blir häktad. Skäligen misstänkt för passivitet.

Örfil
Ja, du halvligger i soffan. Du fingrar på fjärren. Du fingrar på mobilen. Varför inte samtidigt? Sociala medier. Du får en örfil. Du blir påmind om din egen bräckliga vardag, den som inte innehåller de kritvita stränderna och de vackra monumenten som breder ut sin storslagenhet i kulisserna bakom de snyggt gestaltade selfiesarna med skrattande barn, glada föräldrar med ivrigt höjda ölsejdlar och glas med bubbel och sugrör. Idel framgångar. Fantastiska familjemiddagar och tillställningar i varmare land. Din egen spegelbild målar upp en helt annan bild, gestaltad av en figur lika grå som himlen utanför det otvättade fönstret.

Du är charmig och snygg
Men så blir du, mitt i ditt energitömda jag och dåsiga dagdrömmeri, påmind om att du i förra månaden hade ett mycket gott kvartssamtal med din chef. Du fick beröm. Du fick tummen upp. Ett kvitto på ett väl utfört arbete. Strålande. Och igår, när du var ute med kompisen och gjorde nattlivet till en minnesvärd fest, så fick du det där varma leendet, blicken och de härligt kittlande kommentarerna som gjorde dig alldeles svag. Minns du? Eller sov du bort den känslan i natt?

Vänta här. Släpp nu fjärrkontrollen. Lägg mobilen åt sidan. Stanna upp. Parkera mitt i tanken och glädjen. Smaka på det där ögonblicket. Chefen gillar ju dig. Du smittar glädje och skratt bland dina kollegor och kunder. Du gör skillnad på jobbet. Du förgyller nattlivet för de trånande och längtande. Du är bra. Du är snygg. Du är rolig och charmig. Njut av detta faktum. Ta ett djupt andetag och fyll dina lungor med ett välbehövligt lugn. Unna dig ett välkommet leende.

Visst, sorgen finns där, mitt i allt. Den går inte att blunda för… grannar drabbas av uppsägningar. Vänner drabbas av sjukdomar. Deras husdjur dör. Släktingar förlorar förståndet. Vänner dör. Saknaden och gråten. Omtanken. Det onda och sorgliga. Du kan inte le åt allting. Det är omöjligt. Men du kan heller inte gråta över allt. Du är inte alltid bäst, men du är heller inte sämst. Ja, du är inte alltid snyggast och du är heller inte den fulaste ankungen. Men vissa dagar är du helt enkelt snyggast i klassen. Kom ihåg det!

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Den farligaste varelsen i världen

5253Det är vinterhalvår, minusgrader och julen står för dörren. Nu är det knappast många som tänker på sommar och fågelkvitter. Men ändå, nu när det är som kallast och mörkast, går somliga av oss och längtar efter värmen och drömmer oss tillbaka till solen och de saltstänkta klipporna.

Minnet av sommaren är ju inte bara solsken och ljumma kvällar på terrassen. Sommaren innehåller ju även surrande, stickande flygfän, doften av myggoljor och rykande spiraler. Otrevliga tankar som gärna trängs undan i våra drömmar. De läggs som i dvala, precis som hotet från de där hatade, stickande små svinen – myggorna. De dväljs nu i det tysta. Djupt under snön.

Om ett halvår brakar helvetet löst igen. Paniken bryter ut i flertalet oskyddade villaområden som gränsar mot myrmarker, översvämmade vattendrag och fjällhedar. Myggpolisen har fullt sjå och försöker med alla tänkbara medel sätta stopp för sommarens traditionella invasion. Men det går inte så bra. De surrande anarkisterna segrar. Varje år. Kaoset breder ut sig bland förortsgrillar och hängmattor.

Myggorna sprider smitta och skördar mängder med offer. Miljontals människor världen över insjuknar varje år i sjukdomar som malaria, filariasis, gula febern, hjärnhinneinflammation och denguefeber. Varje år smittas 270 miljoner människor av malaria och 2 miljoner av dem dör, enligt skadedjursfri.se. Det är skrämmande siffror, vilka gör myggan till världens kanske farligaste varelse. Men nu finns det hopp. Äntligen. Någon har uppfunnit en frälsande lösning som ska skydda oss mot våra starka fiender och samtidigt minimera dess antal. Toppen. Men vad är det för lösning? Jo, vi ska framavla genmodifierade myggor.

På Caymanöarna, släppte man 2014 ut 3 miljoner genmodifierade hanmyggor, vars avkommor dör i larvstadiet. Den första analysen från myndigheterna påvisar att myggpopulationen minskat med 80 procent, enligt ett protokoll som Gentekniknämnden publicerade i år. Samtidigt, i en annan rapport av nämnden, framkommer att det släpptes ut 10 miljoner genmodifierade myggor i Brasilien 2012. De första analyserna visar att 85 procent av äggen är genetiskt modifierade, vilket betyder att myggpopulationen minskat och därmed minskar smittspridningen.

67867Strålande tider, tycker säkert många. Jag är av en annan uppfattning, kanske tack vare att jag inte spenderar värst mycket tid i länder där de farligaste myggorna håller till, samt att jag bara några veckor om året blir utsatt för våra skandinaviska stickmyggor, som är rätt schyssta ändå. Visst, de sticks och det kliar, men de sprider än så länge inte några livshotande sjukdomar likt denguefebern med flera, och det finns faktiskt skydd som fungerar mot våra inhemska gynnare. Personligen tycker jag att knotten och fästingarna är betydligt värre. Den sistnämnda sprider ju som bekant ondskefulla sjukdomar.

Jag tycker givetvis att spridning av sjukdomar ska begränsas eller helt utrotas, men det får inte ske på vilka villkor som helst. Och det får absolut inte ske på bekostnad av kollapsande naturområden och biotoper. Har det gjorts någon forskning på hur ingreppet påverkar fungerande livsmiljöer på längre sikt? Vad vet man om det? Hur påverkar ingreppen näringskedjorna? Det finns djurarter som livnär sig på myggor. Fiskar bland annat. I England har en forskare räknat ut att en dvärgfladdermus kan äta upp till 7000 myggor under en enda natt, enligt naturbloggen.se.

Vi människor har en viss tendens att manipulera naturen och dess invånare efter tycke och smak. Vi ser oss som gudar och allvetande. Vissa biotoper har fullständigt kollapsat då vi ändrat förutsättningarna genom föroreningar, besprutningar, skogsavverkningar och timmerflottning med mera. Vi har alltjämt försökt att reparera våra misstag i efterhand, nästan alltid har vi misslyckats. Genom stödutsättning av vissa fiskarter har nya hybrider tillkommit och naturliga fiskbestånd har helt slagits ut på grund av våra ogenomtänkta ingrepp. Sjöar och vattendrag är dessutom på många håll döende på grund av övergödning. Vi hittar tillfälliga och kortsiktiga lösningar på problem vi skapat, i tron om att kunna reparera det som vi förstör. Men vi vet ju alla hur det ser ut under makeupen. Vad jag egentligen vill säga är ”Ge fan! Ge fan i vår natur! Den är inte din. Den är inte min. Naturen är ett bibliotek av kunskap som vi bara får låna av, om vi lämnar tillbaka det vi lånat”.

Utan att ha tillgång till fullständiga forskningsresultat, så verkar det ändå finnas en del varianter av myggfällor som är snällare mot naturen. En av dom är fotsvett, enligt en artikel av Aftonbladet från 2011.

Förhoppningen är att minska mängden myggor som sprider malaria, enligt TT. De genmanipulerade myggorna ska släppas ut och fortplanta sig med ”vilda” myggor för att skapa en stam som inte sprider den farliga sjukdomen malaria. Då kanske vi är på rätt väg. Men jag är alltjämt skeptisk till genmodifiering, då vi inte med säkerhet kan veta vad ingreppen ger för effekter om tio eller hundra år. Hur forskar vi på framtiden? Vi har också ett annat hot runt hörnet, något som kan ge näring åt en myggexplosion, och det är temperaturhöjningen.

Kanske är inte myggorna den farligaste varelsen, trots allt. Vi människor slaktar varje år 450 miljarder djur, enligt en artikel av Anders Mathlein på Svenska Dagbladet. Detta i kombination med vårt gudskomplex och vår trixande och fixande vanvård av naturen, borde i mina ögon – med råge – göra människan till en värdig kandidat att vara världens farligaste varelse.

Text: Ulf Puhls
Foto: Johan Holst

Livet är större än skolan

9999Barndomens upplevelser bär man med sig hela livet. Utan rätt bemötande och hjälp kan man råka illa ut. Skolgången kan bli en jobbig transportsträcka. Särskilt utsatta är de barn som har olika diagnoser. ASP Bladet har träffat två föräldrar från olika familjer, vars barn är diagnostiserade med ADHD och ADD.

– Till ett barn med synfel säger du inte ”Du får väl se dig för!”, men till ett barn med ADHD, eller med ADD för den delen, är det lättare att säga ”Du får väl skärpa till dig!”, säger mamman till barnet med ADHD.

Familjernas barn – som båda snart är vuxna – har levt med sina diagnoser sedan de var små. I långa perioder uteblev det viktiga stödet. Föräldrarna har ofta känt sig besvikna och uppgivna när vardagen i såväl hemmiljön som i skolmiljön inte fungerat. Barnen fick sämre självkänsla och blev emellanåt utåtagerande och fick svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen.

Skolan – en lång transportsträcka
Hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förekommer problem med finmotoriken. Det är lättare för barnen att riva ett legobygge snarare än bygga det. En susande köksfläkt eller den ofta bullriga miljön i skolans matsal, är exempel på situationer som stör deras koncentrationsförmåga.

– Min son har extremt bra minne. Han ser allt i svart eller vitt, men har svårare att se nyanserna. För honom kan det också vara svårt att tolka uttryck som ”kaffe på maten” eller ”lägga benen på ryggen”, säger pappan till barnet med ADD.

555

Frånvaron av fungerande rutiner och strategier gjorde att barnens skolgång blev en enda lång och jobbig transportsträcka, ända fram till högstadiet. Det var först när det stod klart att eleverna inte skulle kunna tillgodogöra sig skolutbildningen och inte få några slutbetyg, som de efterlängtade insatserna kom.

Föräldrarna menar att skolans personal behöver mer stöd, att det bör läggas mer fokus på pedagogiken i lärarutbildningen vad gäller att bemöta eleven och anpassa skolmiljön efter elevens olika förutsättningar.

– Men det kanske inte alltid krävs adekvat utbildning. Det kan säkert – många gånger – räcka väldigt långt med ett team som – med stöd från elevhälsan – kan skruva på sin verksamhet utan att det tillkommer extra kostnader, säger mamman.

Tidig diagnos hjälper alla inblandade
Föräldrarna menar att tidigt ställda diagnoser hjälper alla inblandade. Man får då svaren på vilken medicinering och vilket stöd som barnet bäst behöver. Rätt insatser minskar troligen även de kostnader som samhället kan komma att betala på ett eller annat sätt.

Men barn blir ju så småningom vuxna, och en del skaffar barn. Eftersom ADHD är ärftligt, kan man tänka sig ett scenario där både förälder och barn är diagnostiserade.
– För en förälder som själv bär på diagnosen men saknar stöd… hur ska den klara av att sätta upp tydliga strukturer och rutiner för sina barn?

Låt inte barnet misslyckas
Föräldrarna anser att anpassade rutiner och strategier är viktiga och måste byggas utifrån respekt utan att kränka barnen. Det är viktigt att inte låta barnen misslyckas! Deras självkänsla måste stärkas. Att på förhand veta hur man möter en situation innan den uppstår, har stor betydelse. Föräldrarnas önskemål är att skolan engagerar sig mer. Men allt handlar givetvis inte om skolan, föräldrarnas roll är också viktig.
– Det gäller att hitta barnets stoppknappar, sammanfattar mamman.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek

Tomtebloss & glädjekarameller

mindreJag hör mig själv på radion. I skrivande stund, hör jag min singel, The Humming Air, strömma ut ur radion som en surr-ealistisk dröm hämtad ur mitt förflutna. Jag ler och klappar mig själv på axeln. Just idag, här och nu, smakar livet sött som sockerbiten i den mörka koppen.

Jag har hört låten tusentals gånger. Jag borde vara ganska trött på den, vilket jag också är, men låten fungerar ändå som en glädjebägare för mig. Allt slit, de många timmarna och de sena nätterna. Jag blir glad när jag tänker på att det har betalat sig. Jag har skrivit musiken. Jag har själv rattat spakarna bakom hela produktionsledet, förutom den sista finputsningen som jag överlät till professionella ljudtekniker. Finputsningen kallas mastering och innebär att frekvenserna maximeras för att musiken ska uppträda på bästa sätt genom all världens olika högtalarsystem.

Jag har sedan på egen hand, genom mitt lilla skivbolag, släppt singeln. Och jag har på egen kraft, med små medel, även skött marknadsföringen. Min vattenstämpel flyter genom radions högtalare.

Belöningen
Att låten nu spelas i riksradion fungerar för mig som en kvittens på att jag har lyckats med något som jag långt tillbaka bestämde mig för att genomföra. Ett ljudbevis. Som en karamell att suga på när man vacklar i sin ambition och strävan. En brygga av ljus över trötta tankars avgrundsdjup. Ett litet tomtebloss som lyser upp i mörkret och gör livet surt för de där besvärliga gråtrollen som ständigt ränner omkring i vårt inre med målet att sprida mörker, lögner och dålig stämning. Ljus varde här!

Valet
Nu, och i liknande ögonblick, känner jag mig stolt över att jag lyssnar på mig själv, att jag tagit mig tiden att lyssna. Långt tillbaka fattade jag ett beslut. Ett avgörande val. Jag känner trygghet i det. Jag känner att jag valde rätt. Jag gör något som jag verkligen vill, kan och tror på. Detta känner jag, trots att vägen mestadels varit en otrampad, ringlande stig. Jag har hamnat på sidospår och irrat omkring. Trampat snett och ömsom skuttat och snubblat. Men jag har lärt mig massor längs vägen.

Valet. Jag måste lyssna till mitt inre, annars hör jag inte min egen röst. Och om jag inte lyssnar, så sviker jag mig själv. Vem kommer då att lyssna på vad jag har att säga? Vem kommer då att tro på det jag säger och gör?

Tändvätskan
Tro på dig själv och det du gör. Omfamna glädjebägaren. Häll tändvätska på din slumrande glöd och sug länge livets glädjekarameller. De innehåller inget socker, men dess sköna kickar finns där och du blir inte fet av dem. Så proppa i dig en hel påse emellanåt och ge dig själv duktigt med beröm, så fort tillfälle ges. Håll fast vid din dröm och dina mål. Det är bara du som vet vad du vill och varför. Du kan och du är begåvad. Ge inte upp. Ge aldrig upp! Belöningarna kommer. Tomteblossen är många.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek

Ekonomisk kris – hjälp finns att få

1233123123Överförmyndarnämnden är en kommunal tillsynsmyndighet över gode män, förvaltare och förmyndare. Uppdraget är att rekrytera och utbilda gode män och matcha deras bakgrund och erfarenhet mot varje enskild huvudman. Nämnden utför även tillsyn över den gode man som blivit förordnad.

–Vi utgör en oerhört viktigt roll i samhället, säger Peter Frostvik, enhetschef på överförmyndarkansliet i Karlstad och Hammarö, när ASP Bladet träffar honom för en intervju i Stadshuset. Nämnden utreder behov av god man och förvaltare till huvudmän – personer som på grund av olika försvagade hälsotillstånd inte kan företräda sig själv i samhället och som inte kan få hjälp på annat håll.

Ett lekmannauppdrag med motkrav
– Det krävs att vår tillsyn är noggrann, att vi följer upp och kontrollerar så att gode man sköter sitt uppdrag och inte missbrukar sin ställning, berättar Peter.

En god man får inte vara dömd för brott. Han får heller inte vara i behov av försörjning för sin egen livsföring eller ha ärenden hos kronofogden. I övrigt ställs inte så stora krav på en god man idag. Det är ett lekmannauppdrag tilldelat av tingsrätten och det är den enskilde personen som är arbetsgivaren, inte kommunen. Utbildningen sker genom överförmyndarnämnden.

– Man kan ju ha hamnat hos kronofogden för att man haft en tvist om en parkeringsbot och det behöver inte diskvalificera ett förordnande av god man, säger Peter.

God man är frivilligt
Nämnden utreder vad det finns för hjälpbehov hos huvudmannen. Det ställs kriterier. Den dåliga ekonomin, måste vara knuten till en grundproblematik. Finns där ett hjälpbehov men ingen sjukdomsbild som styrker behovet så blir det oftast ett avslag på ansökan. Uppfylls däremot kraven, så ansöker nämnden om förordnande hos tingsrätten.

Huvudmännen är främst vuxna, men nämnden utövar även tillsyn över barn, som till exempel fått försäkringsutbetalningar eller arv. I dessa fall skapas ett överförmyndarspärrat konto. Föräldrarna får då hantera pengarna med samtycke av nämnden.

Det är frivilligt att ha god man. Den enskilde själv eller en anhörig kan ansöka om god man hos tingsrätten. Nämnden gör då en utredning och ett yttrande till tingsrätten. Det är lagstadgat att vissa instanser i samhället är skyldiga att anmäla behov av god man.

Den sista livlinan
Förvaltarskap – det som fortfarande felaktigt kallas omyndigförklarad – är den sista lagstadgade utvägen för personer som hamnat i en ekonomisk knipa. Man förlorar då i stort sett större delen av sin rättshandlingsförmåga. Man kan bland annat inte ingå avtal och man kan inte ta ut sina pengar hur som helst. Däremot får man till exempel rösta i allmänna val och bestämma vart man vill bo och vem man vill gifta sig med. Skuldsanering kan vara ett sätt att avhjälpa problemet utan att få god man.

Behovet av hjälp ökar
– Vi har en markant ökning av yngre personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som är i behov av hjälp. I dessa fall ställs det högre krav på bemötandet och att gode männen har kännedom om grundproblematiken. Utmaningen för oss blir att matcha in rätt god man, säger Peter.

Han fortsätter:
– I dagsläget är den grupp som ökar mest, de ensamkommande barnen. Där står vi inför en stor utmaning att hitta god man till alla som väntas komma.

Text: Ulf Puhls
Foto: Lotta Tammi

Jag är slaven, mästaren och eleven

4444Jag är märkt för livet. Det står något skrivet på min rygg. Inristat i en tid då nappflaskan ännu var frälsningen. Jag är utvald. Jag bär på en osynlig tatuering. Ett sigill skrivet och designat av den okände som jag ändå känner så väl. Han som för världen är osynlig, men vars olika uttryck och skepnader du ömsom älskar eller hatar.

Han finns där i bruset från radion och allsköns strömmande musiktjänster. Hans tanke är skriven i svarta punkter, på linjer som vilar på vitt. Hans ande lever genom musiken, tonerna och klangen. Ibland genom musikskolans flitiga elever, genom scenerna och rockbandens skitiga replokaler. Han är ständigt närvarande.

Jag har en relation till honom. Ett osynligt band. Jag är hans verktyg, hans trogne tjänare som springer ärenden över strängar och tangenter. Hans budskap, kraften – låt oss kalla den så – är så ofantlig, så okuvlig och stark. Ibland så tydlig i sitt uttryck och språk, som vore den det mest självklara i livet. Han förmedlar mina uppdrag i meningar och ord och han talar till mig på ett språk som ännu ej är uppfunnet. Men det är ett språk som jag ändå lärt mig förstå. Jag kan det flytande. Fast kanske är det egentligen inget språk, utan kodade ord som är skapade bara för honom och mig – som bara vi förstår.

Den där kraften han förmedlar… den kommer ibland så oväntat, så plötsligt och snabbt. Den kommer i skinande kristallklara, glittrande smycken. Den kommer i färdiga strofer, i ljuvliga, trallande stycken. Den kommer i dova, grumliga stämmor. Den kommer i suddiga verser och rader. Den smyger sig på. Den kommer om dagen med ljuset och värmen. Den kommer med svalkande kyla, med sommarvarm skugga under solljusets flammande vidder. Den är också regnet och molnen. Den är vildmarken och myren. Den är forsen och dalen och den smakar som smultron, som sötaste kyss.

Ja den trippar över stenar och kryper under stock. Den skvalar i berget likt sången från vårbäckens flöden. Och den kommer med doften av hägg och nytjärad båt. Ja den skrattar i vikar och sund. Den skuttar över ängar och fält och den kommer med saltdränkta vindar och doften av tång.

5678Och jag blundar. Jag njuter och förförs. Jag öppnar mitt väsen, min bredaste famn. Jag kramar om och håller fast. Hårt om mjukt. Lätt och fint. Jag släpper taget. Jag låter det flöda som vattnet ur kranen. Genom mina fingrar fortplantas det frö som en gång såddes. Det får liv. Växer till sig och slår rot. Sången, stycket bygger svävande broar mellan strängar, öron och själ. Den osynliga kraften är saven som ger blommorna och taggarna dess unika karaktär.

Fiolerna darrar, gnisslar och drar. Skär genom kött och blod. Det värker och svider. Jag gråter en skvätt. Men likväl lättar jag en aning. Jag sveps iväg. Bortåt, ut med ängen. Bortåt. Till logen och dansen och de mjukaste kurvornas famnar. Och i gryningen somnar jag stilla till sommarnattens finstämda, avklingande vals.

Men så kommer den med ilska och hat. Jag blir arg, för den kommer med förtvivlan i sin röst. Den kommer med oro och ångest. Den gormar och skriker och den doftar av olja och finkel. Den är avfallet och soporna. Den är asfalt och lera. Den är rutten och falsk och fylld med unken stank. Den är flammorna och röken, den giftiga och tjocka – den av gummi och plast. Det sticker i näsa och svider i ögon. Det hugger i hjärta och själ. Det gör ont där det som ondast gör.

Ibland är den borta. Den gömmer sig i mörkret om natten. Ibland är den tyst. Inte ett ljud. Bara stilla och alldeles tyst. Vakuum. Tomrum. En välkommen och välbehövlig paus infinner sig. Men snart väcks jag av ett avlägset eko, långt där borta i fjärran. En viskning. Ett finstämt hum. Ett smittsamt fniss som växer i styrka och klang och blir till ett bubblande skratt. En ljudbild så tydlig, kraftfull och bestämd, som växer sig större än himlen är djup.

121323Han kräver och förväntar sig att jag ska finnas tillgänglig alla timmar på dygnet. Jag har försökt att komma undan, att stänga av, att gömma mig och fly. Men det finns ingen plats att gömma sig på. Inget gömställe tillräckligt hemligt och dolt. Det finns inget försvar. Inga murar tillräckligt stora och starka att gömma sig bakom. Det finns inga vapen att ta till. Ingen näve så hård. Ingen klinga så vass att stå emot denna invasion av förväntan och krav. Det finns inget skydd mot den starkaste av krafter. Den kommer som den vill. Den gör som den vill. Den river och sliter. Den förstör och förtär. Och den smeker och kysser alltmedan jag blöder och förförs.

Ja, jag är som ett öppet sår, som ett blödande skärsår, vidgat och blottat i badkarsljummet vatten. Jag blev märkt för livet. Det var förutbestämt. Jag föll offer för tatueraren och jag bär på ett sigill. Jag ålades ett uppdrag. En plikt – att förmedla, förvalta och förädla det han vill få sagt. Det är min skyldighet. Mitt ansvar. Han kräver det av mig och han struntar blankt i vilka uppoffringar jag tvingas göra och vilka konsekvenser det medför. Kanske fanns där nått hemligt elixir i den där välsmakande vällingen? En barnadryck utspädd med smaklös trolldryck och häxblandning? Vem vet?

Jag är kuvad. Jag har förlikat mig. Jag vet mitt uppdrag och jag är stolt i min roll. Med åren blev jag slaven, mästaren och eleven. Det är så jag nu lever. Och det är så jag vill leva. Med musiken. I musiken. Det är mitt ansvar. Min skyldighet, mitt ofrånkomliga kall.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek
Grafik: Martin Bäckström-Ledin

Ett olagligt pojkstreck

3636Lite lätt disträ slår jag mig ned bredvid ett äldre par, med varsin gåstol framför sig. På gatstenarnas kärva domäner, trampar väntande resenärer omkring. Bakom mig bjuder fontänen på sin eviga vattenserenad. Det känns som om den försöker skingra ljuden och klangen från torgets alla röster. Det porlar. Det plaskar. En behaglig känsla infinner sig.

För en stund sedan var jag på väg hem och tankarna var fullt upptagna med att bearbeta ”att-göra-listan”. Fontänens skvalp och den solvarma luften fick mig att stanna upp. Jag var plötsligt på plats. Här och nu. På en bänk vid Stora torget i Karlstad.

Jag väntar på bussen. Väl ombord vandrar en tanke iväg till en historia från förr, en händelse som idag är preskriberad, men inte glömd. Berättelsen utspelar sig i Karlstad på Stora torget, i en tid då de grå inslagen i livet hade tydligare skiftningar mot svart och vitt. I slutet av 80-talet. Då jag var tonåring.

Alla uppfinningarnas moder
Det var ungdomsnatt i juni. Ont om pengar fanns det gott om. Krogarna var stängda eller på god väg att stängas. Jag och min kompis – som även var min studiekamrat – utgjorde en liten del av en stor enhet, en liten del av en massiv folksamling med ett gemensamt mål. Vi var en del av en lång ringlande kö vars ena ände ledde fram till torgets enda korvmoj. Vi var hungriga. Det doftade försommar och parfym. Det doftade fylla, kräk och matos.

Halvägs in i kön – med lätt glansiga ögon, men ändå med tydlig skärpa – föreslår min kompis:

– Vi skiter i att betala.

Han fortsatte:

– När det blir vår tur så tar vi emot mosbrickan och springer iväg, utav bara helvete!

Han hade gjort det förut. Han visste hur det gick till. Han smålog och fånflinade sådär som bara han kunde, när det vankades busigheter runt hörnet. Han skrattade till, när han såg min förvånade min. Hans blick sökte och letade i mina ögonvrår. Den flackade än hit, än dit, sökandes efter reaktioner.

Höga på livet
I det ögonblicket kändes det som min hjärna gjorde hundra frivarv under min tjocka och gelédränkta kalufs. När snurrandet avtog och jag började ana vad det var vi skulle göra, målades ett scenario upp för mitt inre. Vi skulle sno snabbmat. Vi skulle råna ett gatukök på korv och mos – mitt framför ögonen på personalen och det hungriga folket bakom oss i kön. Vi skulle köra springnota, som jag långt senare fick lära mig att det hette. Luften andades busighet och utmaning. Nu fånflinade även jag.

– Klart vi gört, svarade jag med en lätt berusning. Inte av alkohol. Jo kanske lite ändå, fast berusningen bottnade mest i spänningen, inför vad vi skulle göra. Jag fick snart horn i pannan. Benen darrade medan fötterna letade fäste, precis som en tjur som skrapar hovarna i marken inför en attack.

Vi rånar ett gatukök
Det blev min tur vid luckan. Jag var först ut. Det pirrade i hela kroppen. Jag beställde två kokta med mos, ketchup och senap. Jag gjorde en hastig blick på min kompis bakom mig. Han försökte se allvarlig ut, men jag kunde ändå skönja ett bubblande inre bakom den där fasaden han visade upp. Tjejen innanför den osande luckan sträckte fram min portion och placerade den på den smala, plåtbelagda bänken mellan oss. Hon var redo att ta emot pengarna. Det fick hon aldrig.

Jag ryckte åt mig brickan och rände iväg som en oljad blixt. Jag tog sikte mot Haga. Halvvägs dit vände jag mig om. Ingen förföljde mig. Frustande och flåsande gick jag försiktigt tillbaka en bit och tog skydd bakom de högväxta pionerna vid domkyrkan. Inte den trevligaste matplats jag dinerat på. Tillhållet bakom buskarna var ändamål för andra aktiviteter. Det gick inte doften att ta miste på. Jag åt medan benen darrade. Hornen försvann. Hur gick det för min kompis? Vi strålade samman en stund senare. Han log triumferande.

Analys i grått
Framme vid min ändhållplats konstaterar jag nu med en vuxen gråzonsanalys, med ett erfaret och tudelat förstånd, att det vi gjorde var ett tvättäkta pojkstreck, även om det var och är straffbart enligt lag. Jag godkänner upptåget och förbannar det i samma andetag. Varken svart eller vitt, eller både och. I en mix. Grått.

Det här är min historia, ett minne som utspelade sig på ett nu hundrafemtioårigt torg. Varje karlstadbo, liksom alla turister som passerar staden, har med sannolikhet sina egna upplevelser att berätta om. Torget i sig, bär på sin egen historia och skriver alltjämt nya rader.

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin