Etikettarkiv: Ulf Puhls

Ekonomisk kris – hjälp finns att få

1233123123Överförmyndarnämnden är en kommunal tillsynsmyndighet över gode män, förvaltare och förmyndare. Uppdraget är att rekrytera och utbilda gode män och matcha deras bakgrund och erfarenhet mot varje enskild huvudman. Nämnden utför även tillsyn över den gode man som blivit förordnad.

–Vi utgör en oerhört viktigt roll i samhället, säger Peter Frostvik, enhetschef på överförmyndarkansliet i Karlstad och Hammarö, när ASP Bladet träffar honom för en intervju i Stadshuset. Nämnden utreder behov av god man och förvaltare till huvudmän – personer som på grund av olika försvagade hälsotillstånd inte kan företräda sig själv i samhället och som inte kan få hjälp på annat håll.

Ett lekmannauppdrag med motkrav
– Det krävs att vår tillsyn är noggrann, att vi följer upp och kontrollerar så att gode man sköter sitt uppdrag och inte missbrukar sin ställning, berättar Peter.

En god man får inte vara dömd för brott. Han får heller inte vara i behov av försörjning för sin egen livsföring eller ha ärenden hos kronofogden. I övrigt ställs inte så stora krav på en god man idag. Det är ett lekmannauppdrag tilldelat av tingsrätten och det är den enskilde personen som är arbetsgivaren, inte kommunen. Utbildningen sker genom överförmyndarnämnden.

– Man kan ju ha hamnat hos kronofogden för att man haft en tvist om en parkeringsbot och det behöver inte diskvalificera ett förordnande av god man, säger Peter.

God man är frivilligt
Nämnden utreder vad det finns för hjälpbehov hos huvudmannen. Det ställs kriterier. Den dåliga ekonomin, måste vara knuten till en grundproblematik. Finns där ett hjälpbehov men ingen sjukdomsbild som styrker behovet så blir det oftast ett avslag på ansökan. Uppfylls däremot kraven, så ansöker nämnden om förordnande hos tingsrätten.

Huvudmännen är främst vuxna, men nämnden utövar även tillsyn över barn, som till exempel fått försäkringsutbetalningar eller arv. I dessa fall skapas ett överförmyndarspärrat konto. Föräldrarna får då hantera pengarna med samtycke av nämnden.

Det är frivilligt att ha god man. Den enskilde själv eller en anhörig kan ansöka om god man hos tingsrätten. Nämnden gör då en utredning och ett yttrande till tingsrätten. Det är lagstadgat att vissa instanser i samhället är skyldiga att anmäla behov av god man.

Den sista livlinan
Förvaltarskap – det som fortfarande felaktigt kallas omyndigförklarad – är den sista lagstadgade utvägen för personer som hamnat i en ekonomisk knipa. Man förlorar då i stort sett större delen av sin rättshandlingsförmåga. Man kan bland annat inte ingå avtal och man kan inte ta ut sina pengar hur som helst. Däremot får man till exempel rösta i allmänna val och bestämma vart man vill bo och vem man vill gifta sig med. Skuldsanering kan vara ett sätt att avhjälpa problemet utan att få god man.

Behovet av hjälp ökar
– Vi har en markant ökning av yngre personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som är i behov av hjälp. I dessa fall ställs det högre krav på bemötandet och att gode männen har kännedom om grundproblematiken. Utmaningen för oss blir att matcha in rätt god man, säger Peter.

Han fortsätter:
– I dagsläget är den grupp som ökar mest, de ensamkommande barnen. Där står vi inför en stor utmaning att hitta god man till alla som väntas komma.

Text: Ulf Puhls
Foto: Lotta Tammi

Jag är slaven, mästaren och eleven

4444Jag är märkt för livet. Det står något skrivet på min rygg. Inristat i en tid då nappflaskan ännu var frälsningen. Jag är utvald. Jag bär på en osynlig tatuering. Ett sigill skrivet och designat av den okände som jag ändå känner så väl. Han som för världen är osynlig, men vars olika uttryck och skepnader du ömsom älskar eller hatar.

Han finns där i bruset från radion och allsköns strömmande musiktjänster. Hans tanke är skriven i svarta punkter, på linjer som vilar på vitt. Hans ande lever genom musiken, tonerna och klangen. Ibland genom musikskolans flitiga elever, genom scenerna och rockbandens skitiga replokaler. Han är ständigt närvarande.

Jag har en relation till honom. Ett osynligt band. Jag är hans verktyg, hans trogne tjänare som springer ärenden över strängar och tangenter. Hans budskap, kraften – låt oss kalla den så – är så ofantlig, så okuvlig och stark. Ibland så tydlig i sitt uttryck och språk, som vore den det mest självklara i livet. Han förmedlar mina uppdrag i meningar och ord och han talar till mig på ett språk som ännu ej är uppfunnet. Men det är ett språk som jag ändå lärt mig förstå. Jag kan det flytande. Fast kanske är det egentligen inget språk, utan kodade ord som är skapade bara för honom och mig – som bara vi förstår.

Den där kraften han förmedlar… den kommer ibland så oväntat, så plötsligt och snabbt. Den kommer i skinande kristallklara, glittrande smycken. Den kommer i färdiga strofer, i ljuvliga, trallande stycken. Den kommer i dova, grumliga stämmor. Den kommer i suddiga verser och rader. Den smyger sig på. Den kommer om dagen med ljuset och värmen. Den kommer med svalkande kyla, med sommarvarm skugga under solljusets flammande vidder. Den är också regnet och molnen. Den är vildmarken och myren. Den är forsen och dalen och den smakar som smultron, som sötaste kyss.

Ja den trippar över stenar och kryper under stock. Den skvalar i berget likt sången från vårbäckens flöden. Och den kommer med doften av hägg och nytjärad båt. Ja den skrattar i vikar och sund. Den skuttar över ängar och fält och den kommer med saltdränkta vindar och doften av tång.

5678Och jag blundar. Jag njuter och förförs. Jag öppnar mitt väsen, min bredaste famn. Jag kramar om och håller fast. Hårt om mjukt. Lätt och fint. Jag släpper taget. Jag låter det flöda som vattnet ur kranen. Genom mina fingrar fortplantas det frö som en gång såddes. Det får liv. Växer till sig och slår rot. Sången, stycket bygger svävande broar mellan strängar, öron och själ. Den osynliga kraften är saven som ger blommorna och taggarna dess unika karaktär.

Fiolerna darrar, gnisslar och drar. Skär genom kött och blod. Det värker och svider. Jag gråter en skvätt. Men likväl lättar jag en aning. Jag sveps iväg. Bortåt, ut med ängen. Bortåt. Till logen och dansen och de mjukaste kurvornas famnar. Och i gryningen somnar jag stilla till sommarnattens finstämda, avklingande vals.

Men så kommer den med ilska och hat. Jag blir arg, för den kommer med förtvivlan i sin röst. Den kommer med oro och ångest. Den gormar och skriker och den doftar av olja och finkel. Den är avfallet och soporna. Den är asfalt och lera. Den är rutten och falsk och fylld med unken stank. Den är flammorna och röken, den giftiga och tjocka – den av gummi och plast. Det sticker i näsa och svider i ögon. Det hugger i hjärta och själ. Det gör ont där det som ondast gör.

Ibland är den borta. Den gömmer sig i mörkret om natten. Ibland är den tyst. Inte ett ljud. Bara stilla och alldeles tyst. Vakuum. Tomrum. En välkommen och välbehövlig paus infinner sig. Men snart väcks jag av ett avlägset eko, långt där borta i fjärran. En viskning. Ett finstämt hum. Ett smittsamt fniss som växer i styrka och klang och blir till ett bubblande skratt. En ljudbild så tydlig, kraftfull och bestämd, som växer sig större än himlen är djup.

121323Han kräver och förväntar sig att jag ska finnas tillgänglig alla timmar på dygnet. Jag har försökt att komma undan, att stänga av, att gömma mig och fly. Men det finns ingen plats att gömma sig på. Inget gömställe tillräckligt hemligt och dolt. Det finns inget försvar. Inga murar tillräckligt stora och starka att gömma sig bakom. Det finns inga vapen att ta till. Ingen näve så hård. Ingen klinga så vass att stå emot denna invasion av förväntan och krav. Det finns inget skydd mot den starkaste av krafter. Den kommer som den vill. Den gör som den vill. Den river och sliter. Den förstör och förtär. Och den smeker och kysser alltmedan jag blöder och förförs.

Ja, jag är som ett öppet sår, som ett blödande skärsår, vidgat och blottat i badkarsljummet vatten. Jag blev märkt för livet. Det var förutbestämt. Jag föll offer för tatueraren och jag bär på ett sigill. Jag ålades ett uppdrag. En plikt – att förmedla, förvalta och förädla det han vill få sagt. Det är min skyldighet. Mitt ansvar. Han kräver det av mig och han struntar blankt i vilka uppoffringar jag tvingas göra och vilka konsekvenser det medför. Kanske fanns där nått hemligt elixir i den där välsmakande vällingen? En barnadryck utspädd med smaklös trolldryck och häxblandning? Vem vet?

Jag är kuvad. Jag har förlikat mig. Jag vet mitt uppdrag och jag är stolt i min roll. Med åren blev jag slaven, mästaren och eleven. Det är så jag nu lever. Och det är så jag vill leva. Med musiken. I musiken. Det är mitt ansvar. Min skyldighet, mitt ofrånkomliga kall.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek
Grafik: Martin Bäckström-Ledin

Ett olagligt pojkstreck

3636Lite lätt disträ slår jag mig ned bredvid ett äldre par, med varsin gåstol framför sig. På gatstenarnas kärva domäner, trampar väntande resenärer omkring. Bakom mig bjuder fontänen på sin eviga vattenserenad. Det känns som om den försöker skingra ljuden och klangen från torgets alla röster. Det porlar. Det plaskar. En behaglig känsla infinner sig.

För en stund sedan var jag på väg hem och tankarna var fullt upptagna med att bearbeta ”att-göra-listan”. Fontänens skvalp och den solvarma luften fick mig att stanna upp. Jag var plötsligt på plats. Här och nu. På en bänk vid Stora torget i Karlstad.

Jag väntar på bussen. Väl ombord vandrar en tanke iväg till en historia från förr, en händelse som idag är preskriberad, men inte glömd. Berättelsen utspelar sig i Karlstad på Stora torget, i en tid då de grå inslagen i livet hade tydligare skiftningar mot svart och vitt. I slutet av 80-talet. Då jag var tonåring.

Alla uppfinningarnas moder
Det var ungdomsnatt i juni. Ont om pengar fanns det gott om. Krogarna var stängda eller på god väg att stängas. Jag och min kompis – som även var min studiekamrat – utgjorde en liten del av en stor enhet, en liten del av en massiv folksamling med ett gemensamt mål. Vi var en del av en lång ringlande kö vars ena ände ledde fram till torgets enda korvmoj. Vi var hungriga. Det doftade försommar och parfym. Det doftade fylla, kräk och matos.

Halvägs in i kön – med lätt glansiga ögon, men ändå med tydlig skärpa – föreslår min kompis:

– Vi skiter i att betala.

Han fortsatte:

– När det blir vår tur så tar vi emot mosbrickan och springer iväg, utav bara helvete!

Han hade gjort det förut. Han visste hur det gick till. Han smålog och fånflinade sådär som bara han kunde, när det vankades busigheter runt hörnet. Han skrattade till, när han såg min förvånade min. Hans blick sökte och letade i mina ögonvrår. Den flackade än hit, än dit, sökandes efter reaktioner.

Höga på livet
I det ögonblicket kändes det som min hjärna gjorde hundra frivarv under min tjocka och gelédränkta kalufs. När snurrandet avtog och jag började ana vad det var vi skulle göra, målades ett scenario upp för mitt inre. Vi skulle sno snabbmat. Vi skulle råna ett gatukök på korv och mos – mitt framför ögonen på personalen och det hungriga folket bakom oss i kön. Vi skulle köra springnota, som jag långt senare fick lära mig att det hette. Luften andades busighet och utmaning. Nu fånflinade även jag.

– Klart vi gört, svarade jag med en lätt berusning. Inte av alkohol. Jo kanske lite ändå, fast berusningen bottnade mest i spänningen, inför vad vi skulle göra. Jag fick snart horn i pannan. Benen darrade medan fötterna letade fäste, precis som en tjur som skrapar hovarna i marken inför en attack.

Vi rånar ett gatukök
Det blev min tur vid luckan. Jag var först ut. Det pirrade i hela kroppen. Jag beställde två kokta med mos, ketchup och senap. Jag gjorde en hastig blick på min kompis bakom mig. Han försökte se allvarlig ut, men jag kunde ändå skönja ett bubblande inre bakom den där fasaden han visade upp. Tjejen innanför den osande luckan sträckte fram min portion och placerade den på den smala, plåtbelagda bänken mellan oss. Hon var redo att ta emot pengarna. Det fick hon aldrig.

Jag ryckte åt mig brickan och rände iväg som en oljad blixt. Jag tog sikte mot Haga. Halvvägs dit vände jag mig om. Ingen förföljde mig. Frustande och flåsande gick jag försiktigt tillbaka en bit och tog skydd bakom de högväxta pionerna vid domkyrkan. Inte den trevligaste matplats jag dinerat på. Tillhållet bakom buskarna var ändamål för andra aktiviteter. Det gick inte doften att ta miste på. Jag åt medan benen darrade. Hornen försvann. Hur gick det för min kompis? Vi strålade samman en stund senare. Han log triumferande.

Analys i grått
Framme vid min ändhållplats konstaterar jag nu med en vuxen gråzonsanalys, med ett erfaret och tudelat förstånd, att det vi gjorde var ett tvättäkta pojkstreck, även om det var och är straffbart enligt lag. Jag godkänner upptåget och förbannar det i samma andetag. Varken svart eller vitt, eller både och. I en mix. Grått.

Det här är min historia, ett minne som utspelade sig på ett nu hundrafemtioårigt torg. Varje karlstadbo, liksom alla turister som passerar staden, har med sannolikhet sina egna upplevelser att berätta om. Torget i sig, bär på sin egen historia och skriver alltjämt nya rader.

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin