Nervös? Nej!

Sven Arvidsson är en av föreläsarna på Vuxenhabiliteringens ”Öppet hus”. Han märks i rummet med sin utstrålning, starka stämma och ögonen plirar av humor. Sven har också en utvecklingsstörning.

Sven tycker själv att hans utvecklingsstörning framför allt yttrar sig i motoriken. Att knyta, sy och skruva är svårt. Han kan läsa och räkna, men behärskar inte multiplikation, division, vikt och procent. Det tar längre tid att lära sig dessa saker och att genomföra dem.

Sven växte upp i Deje och gick i särskolan på Ulleberg.
– Det var svårt, alla visste vem jag var och mobbade mig för skolan jag gick i.

Han gick i särskolan för att han hade svårt att hänga med i en vanlig klass. Nu fyller han snart 50 år och bor i en egen lägenhet. Detta har han gjort sedan han flyttade hemifrån vid 25 års ålder. Sven tycker det är bra och han trivs att bo själv. Han får hjälp med städning och tvätt. Nu går han på Ikaros dagcenter där han tycker om att läsa och att hålla på med datorer. På tisdagar har de avslappning:
– Det är gott att sova! utbrister Sven, och tillägger spontant att han har en del kompisar och att ingen är dum mot honom längre.

Tidigare hade han sysselsättning på Gräsdalen där han gjorde utomhussysslor. Han har även varit hos Moderaterna där han sorterade brev och kuvert, men deras verksamhet flyttade till Örsholmen och sysslorna övertogs av ”datorer och robotar” berättar han.

STÖDSAMTAL
Sven har varit med Vuxenhabiliteringen i hela 25 år och sett hur den har utvecklats. I början hjälpte kuratorn Lena till att samtala kring bråk och konflikter som Sven har haft. För 25 år sedan fick man direkt efter särskolan en kontakt ”inom omsorgen” som det hette då, nu sker ingen sådan automatisk kontakt. Tidigare var det kuratorns uppgift att hitta gode män och kontaktpersoner, nu sköts sådant via Överförmyndarnämnden och LSS. Det var lättare förr att få stöd.

I sina samtal med en kurator ventilerar han sina bekymmer, så kallade stödsamtal.
– Utan samtalen skulle jag vara mer nere och ha ont i magen och personalen skulle få mer jobb, menar Sven.

KOST OCH MOTION
Sven har även kontakt med en sjukgymnast för hjälp med kost och motion. Han säger att han inte tog det till sig att han behövde motionera, innan han kom till doktorn som gav honom beskedet att han hade fått diabetes. Nu är han motiverad att sköta sig; nu motionerar han och kör styrketräning en gång i veckan med kontaktpersonen. Det är lättare att träna när man är motiverad. Han har bland annat ställt upp i omsorgs-VM på Tingvalla, där han deltog i längdhopp, kula och han gick även Stadsloppet i fjol.
Arbetsterapeuten Susanne hjälper honom med planering, att skriva ner vad han ska göra och hjälpa till med ordning och reda. Sven tycker det har blivit någorlunda bättre. Han fick en dator, men det blev för dyrt med Internet, så den har han kastat.

IDROTT OCH FÖRELÄSNINGAR
Vuxenhabiliteringen är inte så dum, säger han, även om de inte kan hjälpa honom att hitta ”ett fruntimmer”. Han skulle också vilja ha hjälp med kontakt med advokat, testamente och kontakter med polisen, något han i viss mån fått hjälp med.

På fritiden tycker han till exempel om att gå på föredrag, titta på hockey och gå på konserter. Han gillar Tomas Ledin, Christer Sjögren och Magnus Uggla.
– Jag lyssnar på det mesta förutom hårdrock och opera.

Sven är även intresserad av politik, konst och historia, samt Gustaf Fröding. På frågan om han var nervös inför att själv hålla föredrag på Vuxenhabiliteringen är svaret givet:
– Jag är mer nervös för hockeyn!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Ropen skalla: bostäder åt alla!

Den tuffa konkurrensen på bostadsmarknaden, och svårigheten att hitta villiga hyresvärdar, har fått till följd att vissa kategorier av medborgare får allt svårare att finna tak över huvudet. Något som borde vara en självklar rättighet.

Hemlösheten är både en socialpolitisk och bostadspolitisk fråga. Ansvaret delas mellan socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för invånare som saknar bostad, och de kommunala förvaltningar som ansvarar för bostadsförsörjningen. Den minskade tillgången på bostäder och hyresvärdarnas allt högre krav på sina hyresgäster gör att ingången till bostadsmarknaden blir allt svårare för många. Sen vet jag av egen erfarenhet att om man någon gång gör något, exempelvis har en fest eller spelar hög musik, så är det inte alltid en rättvis bedömning av hyresvärden eller grannar.

MÄNNISKOR MÄTS EFTER OJÄMLIK MÅTTSTOCK

I socialförvaltningens planering står det att alla i Sverige (enligt hyreslagen) ska ha samma villkor. Ingen ska sakna tak över huvudet när natten kommer. Detta kan tyckas vara självklart för de flesta, Men glöm det, jag vet flera som är utan. Socialnämnden ska ha tillgång till bostäder i tillräcklig omfattning och för olika behov. Att det är svårt för unga att få en bostad är knappast en nyhet. Det är givetvis ännu svårare om personen har ett beteendeproblem. Har man väl blivit stämplad för något så har människor lätt för att fortsätta leta fel och är snara till att döma (en dålig egenskap anser jag).

Jag har själv fått en påkallelse för att någon hade pissat i en tunnel ca 50 meter från min lägenhet. Jag hade ingenting med pissandet att göra, men jag har haft ett socialkontrakt, och med ett sånt kan jag lova att man blir hårdare granskad. Alla har inte samma rättigheter och det är väl tyvärr bara och acceptera. Jag önskar att människor skulle kunna ge varandra både en andra och en tredje chans. Sen är det väl så att om en person har missbrukat droger stora delar av sitt liv, och varit kriminell, så behöver denne ett stort stöd i sitt boende.

MISSBRUKANDE KVINNOR BEHÖVER MER STÖD

I Karlstad kommun finns det ett flertal boenden för dem som har ett missbruk: till exempel Ulleberg, Bore och Gökhöjden. Men idag saknas skyddat boende för missbrukande kvinnor. För att vara exakt tror jag man har 72 platser. Jag skrev i föregående nummer om ett sånt ställe i Örebro, Villa Susanne. Genom att få i gång ett sådant ställe i Karlstad så skulle förvaltningen kunna erbjuda denna grupp ett förbättrat stöd och skapa förutsättningar till ett självständigt liv. För att uppnå denna effekt behöver antalet lägenheter för stödcentrum utökas, även så personalstyrkan.

Text: Christer Adrian

ANA:s mobila team/uppsökandeteamet

”Det finns ett stort behov av den här sortens boendestöd.”

– Kristina Hedin, mobila teamet

Det är en solig dag när ASP BLADET möter Maria Widén, enhetschef för boendestöd/mobila teamet, samt Kristina Hedin och Fredrik Jonasson som utgör ANA:s mobila team.

Anledningen till att det mobila teamet kom till var att det boendestöd som redan fanns inte räckte till. Många klienter hade blivit vräkta från sina lägenheter. Socialnämnden såg att utökat stöd behövdes och gav ANA projektpengar för att kunna starta upp det mobila teamet.

Projekttiden är mellan maj och oktober 2008. Därefter går projektpengarna över till IFA: s (Integration, Försörjning, Arbete) nya bostadsenhet.

När en klient får ett bostadssocialt-kontrakt arbetar ANA utifrån en s.k. Boplan som klienten måste godkänna och skriva under. Det betyder bl.a. att klienten måste genomgå drogtester, vilka sker i hemmet eller på BoRe. De flesta klienter väljer att inte göra testen hemma eftersom de inte vill förknippa sin lägenhet med det. Det finns en väldigt tydlig plan, som bostadsbolaget informeras om, där man lovar att ha extra koll i början men som successivt trappas ned om allt går bra.

Det mobila teamets uppdrag är detsamma som BoRe: s boendestöd förutom att det ska gå lättare och snabbare att få hjälp. Hjälpen ska vara mer intensiv och pågå i kortare perioder.

Uppdragen får de av socialsekreterarna på ANA när dessa tycker att en klient behöver utökat boendestöd. Det anordnas ett möte mellan klienten, socialsekreteraren och det mobila teamet. Stödet ser olika ut beroende på vad de tillsammans kommer fram till.

Ofta, när en klient har uttryckt en önskan om att sluta med alkohol och droger, så handlar det om motivationsarbete. Att hjälpa till i den processen med att t.ex. kontakta familjeläkaren, motivera till avgiftning och bryta abstinens. Deras klienter är ofta väldigt isolerade och då gör teamet sociala besök; att sitta ner och prata en stund. Många gånger kan det i sig vara en motivation till att gå vidare. Det mobila teamet hjälper klienten att kontakta socialsekreterarna för att få plats på ett boende, eller med transport till och från ett behandlingshem.

Fredrik Jonasson och Christina Hesselbom, som utgör det mobila teamet, säger att de är ute efter att frigöra klienternas egna resurser, att hjälpa till självhjälp. De är utbildade socionomer med erfarenhet av socialt arbete vilket betyder att de kan ge klienten tips på vilka olika vägar man kan ta. I slutändan är det meningen att man ska bli oberoende av socialtjänsten. Sedan teamet började har de sett flera personer som inte varit på avgiftning på många år åka iväg för att få hjälp.

Det händer att en handläggare är orolig för sin klient p.g.a. olika anledningar; det går inte att få tag på honom/henne. Då går det mobila teamet in och åker hem till klienten för att göra ett s.k. tillsynsbesök för att kolla läget. Vissa dagar har teamet endast ett uppdrag, andra dagar kan de ha sex tillsynsbesök.

Det mobila teamet finns tillgängligt dagtid och varannan lördag fram till kl. 21.00. Den nattpersonal som finns inom ANA jobbar på Ulleberg, och får inte lämna huset. Så de brukare som bor i eget boende får vända sig till Socialjouren om de behöver hjälp nattetid.

Kristina och Fredrik berättar att de har varit fullbokade och att de ser att det finns ett väldigt stort behov av den här sortens boendestöd.

Teamet kan följa med till ett läkarbesök och, om klienten vill, så följer de med in till doktorn. En del försöker att dölja hur långt det har gått i missbruket. När man är svag kan det många gånger vara mycket lättare om någon kan hjälpa till och föra deras talan.

Mår klienten dåligt och blir tvungen att sitta i timmar på akuten eller psykakuten orkar personen inte alltid stå ut med väntan, och går utan att få den hjälp han/hon behöver. Men har man någon med sig är det lättare att stå ut.

”Ett exempel på hur vi kan vara till hjälp, ” berättar Fredrik Jonasson,” var när vi satt på akuten och väntade tillsammans med en klient som var mycket berusad. Under tiden talade han om för oss vad han hade för fysiska problem. Ont i magen, dåliga leder och problem med ett ben. Väl inne hos läkaren hade han svårt att förklara sina problem, men då kunde vi sammanfatta det han sagt till oss i väntrummet. Annars är risken stor att klienten blir hemskickad igen.”

Det mobila teamet avlastar socialsekreterarna med att göra sådant de inte hinner med, och fungerar som deras länk utåt så att de får en mer nyanserad bild av hur klienterna egentligen har det. Teamet ser ju bakom den fasad som klienterna många gånger sätter upp. Hittills har de alltid fått komma hem till klienterna, även om de själva beklagat att det är stökigt i lägenheten. Det har inte funnits någon motvilja utan det mobila teamet är mycket uppskattat.

”När jag jobbade som socialsekreterare kände jag mig lite distanserad från klienterna, vilket kan vara en nödvändighet i det arbetet, men personligen trivs jag bättre med att få en närmare och mer verklighetsbaserad kontakt med klienten, ”säger Fredrik.

Maria Widén; enhetschef för boendestöd/mobila teamet, ANA fortsätter på samma spår:

”Jag tror att som boendestödjare så får man en mer sann bild av personen. Om man går till en socialsekreterare på kontoret så kan man förställa sig och vara en annan person, men när man möter en boendestödjare eller annan behandlingspersonal så kommer ens riktiga jag fram.”

I vissa fall vill klienten kanske inte ta emot stöd men det behövs en viss tillsyn för att missbruket inte blir värre. Det är alltså inte alltid frivilligt, men det är viktigt gentemot hyresvärd och grannar att kunna garantera att det hålls koll från ANA. Det är en trygghet för alla, även klienten.

Det finns tillfällen när det mobila teamet känner att de inte kan göra något mer för personen, att de inte kommer vidare och att de har gjort allt de kan.

Fredrik berättar att han märkt att det är en konst att veta hur man ska förhålla sig till klienten när han befinner sig i personens hemmiljö:

”Det kan ju vara väldigt integritetskränkande ifall man bara stövlar in och inte tänker sig för. Kristina och jag har funderat en hel del på hur vi förhåller oss till klienten och hur vi talar till personen vi är där för att hjälpa. Vi måste vara lyhörda för vad personen själv vill och visa respekt för individen.”

Som avslutning säger de alla tre att det känns tråkigt att inte kunna arbeta på det här sättet längre, men hoppas på att det stora behov av detta stöd som finns ska kunna täckas upp av den nya bostadsenheten på IFA.

Text: Sofia Lagerkvist