Läkemedelsassisterad underhållsbehandling vid opiatberoende

Anette Mellroth & Christer Stål från Kurage

Kurage är ett läkemedelsassisterat program. Det är ett samarbete mellan kommun och landsting och riktar sig till personer med opiatberoende. För att kunna gå med i Kurage krävs att man genom sin kontakt på ANA ansöker till Kurage. Därefter så tas personen i fråga upp i ett så kallat Opiatråd. I Opiatrådet så finns det läkare och chefer från kommun och landsting som i sin tur beslutar om personen i fråga uppfyller de krav som finns. Kraven som ställs är att man ska ha minst två års opiatmissbruk och att man har fyllt 20 år. Man ska också ha gjort flera behandlingar tidigare som inte har fungerat. Man får heller inte ha nåt sk sidomissbruk, utan programmet riktar sig enbart till personer med opiatmissbruk som tex Heroin.

Om personen i fråga uppfyller kraven så startar en tre månader lång utredning. Under dessa tre månader så får man gå på Beroendeenheten och lämna urinprover två gånger i veckan för att visa att man inte har nåt sidomissbruk. När man har lämnat godkända prover i två månader så tas man på nytt upp i Opiatrådet, där det avgörs om man uppfyller de krav som ställts. Om man sedan blir antagen till läkemedelsassisterad behandling och Kurage så får man komma och hämta, och ta sin medicin, tillsammans med sjuksköterskan varje dag. På helgen får man gå till Psykmottagningen för att få sin medicin. På Kurage finns det tre stycken anställda på heltid. Två stycken från landstinget och en från kommunen.

Kurage innebär inte bara medicinering, utan är ett behandlingsprogram där man själv får ta mycket ansvar eftersom det är i öppenvård. Till att börja med så får man komma varje dag mellan 9-11:30 för att få sin medicin och dessutom lämna prover varannan dag för att visa att man inte har något sidomissbruk. Efter ca 6 månaders drogfrihet så kan man få komma varannan dag och få medicin och lämna prov. Meningen är att man som klient i Kurage ska vara i någon slags åtgärd efter 6 månader, men det är inte alltid som det fungerar eftersom varje klient som kommer in i programmet är så olika.

Då jag själv som skriver är medlem i Kurage sen ca 6 mån så är det här mitt första uppdrag här på ASP-bladet. Ungefär en gång i veckan så brukar vi på Kurage försöka att hitta på något annat som tex. Gå på bio, käka lunch, bowling eller vi åker ut till Skutberget för att få lite motion och korvgrillning. Det är inte så lätt att få medicinsk behandling genom tex. Kurage eftersom det riktar in sig till personer med enbart opiatmissbruk. Dom flesta missbrukare idag har oftast ett blandmissbruk. Jag själv hade försökt att få medicin i flera år innan jag blev antagen, och det var mitt blandmissbruk som gjorde att jag inte blev antagen. Även om jag hade opiater som huvuddrog så var de ju ofta i kombination med tex. benzodiacepiner.

Det är just det utredningen ska visa när man lämnar prover för att kunna utesluta att man har ett sidomissbruk. Det var först efter flera behandlingar och en psykiatrisk undersökning som jag blev antagen till utredning. När jag äntligen blev antagen till utredning så var jag så bestämd att jag skulle klara den att ingenting kunde få mig att misslyckas. Under tiden som jag gjorde utredning så var det faktiskt ganska lätt att hålla sig drogfri eftersom jag visste hur mycket medicinen var värd för mig. Jag förstod att jag kommer bara att få den här chansen en gång i livet, och jag visste att om jag lyckas få medicin så var det den enda vägen ut ur mitt missbruk. Jag fick bara inte misslyckas.

Text: Patrik Andersson, Foto: Kajsa Jansson

Anette Mellroth, Sjuksköterska på Kurageprogrammet

När började ni med underhållsbehandling här Karlstad? Jag, Krister Stål och Dr Hans Kleine startade vid årsskiftet 99-00 med några enstaka klienter. Vi hade ett tak på 8 klienter och allting rullade på ordentligt i slutet av år 2000.

Hur många anställda är ni? Det är jag och Annika Larsson ifrån Landstinget och så är det Krister Stål som är anställd av Karlstad Kommun. Ansvarig läkare är Edvard Smith.

Finns det fortfarande klienter kvar som var med sen starten? Ja, det finns ett par stycken kvar i behandling.

Hur många i Karlstad är det som har underhålls-behandling? I Kurage är det 22 klienter och sen har vi en mottagning på Bryggaregatan som har 8 klienter.

Vad är skillnaden på Kurage och Bryggaregatan? Kurage är ett bio psykosocialt behandlingsprogram som sträcker sig över flera år och jobbar med grupp aktiviteter. Bryggaregatan har bara en mottagning.

Hur många är det som har slutfört behandling? Det är en som har slutfört behandling men sen finns det flera stycken som är på nedtrappning.

Vad krävs för att man ska få den här typ av behandling? Man ska vara 20 år samt ha minst 2 års dokumenterat opiatberoende. (Dessutom ska man ha provat andra behandlingsformer utan att ha lyckats.) Inget annat beroende t.ex alkohol eller bensodiazepiner. (Exempel på vanliga bensodiazepiner är Sobril, Stesolid, Mogadon och Temesta. Rohypnol, som numera är förbjudet i Sverige, tillhör också denna grupp.)

Underhållsbehandling har ju fått en del kritik, vissa anser att man fortsätter att ge missbrukare starkt beroendeframkallande medicin. Att man byter en drog mot en annan. Hur ser du på det? Det tycker inte jag att man gör. För det första är det en formell sak när en läkare skriver ut tabletterna så är det ju en medicin. Tar man tabletterna utan recept så tar man en narkotikaklassad medicin och det är faktiskt ett ringa narkotikabrott.

Text: Patrik Andersson & Stefan Ekeroth

Varför skall kvinnorna ha en egen Qula?

Det finns en föreställning om att den som missbrukar inte besitter några normala känslor. Att det inte gör ont i oss och vi inte kan känna något för våra medmänniskor. När vi blir drogfria lever den myten kvar på nåt sätt och det pratas mycket sällan om våra behov av att både få och ge närhet, bekräftelse och rentav kärlek. Det enda vi ska fokusera på är vår drogfrihet, allt annat är av underordnad betydelse och vi blir så himla duktiga på det också.
Nästan för duktiga ibland. Vi har städat och snyggt i våra träningslägenheter när bostödet kommer på sina besök. Vi lägger upp budget för ekonomin och har mat i våra kylskåp. Vi går till jobbet varje dag och sen går vi på våra möten, eller kanske till terapin och där pratar vi med ett proffs om allt det hemska som varit. Alla som tittar på våra liv från utsidan tycker att “vi är ju så duktiga och det går ju så himla bra för oss…..”.

En grundförutsättning för att bryta ett missbruk är att man bryter med alla sina gamla kontakter och relationer. Just dom personerna som sannolikt är dom endaste människorna och det enda sammanhanget som överhuvudtaget finns i vårt liv. Alla vanliga människor och även anhöriga har man “bränt” för länge sen.  När man hoppar av så riskerar man att bli en mycket ensam människa, och alldeles särskilt ensam i sitt inre. Även om man uppsöker alla dom nyktra gemenskaper som finns där man får möjlighet att umgås med andra i liknande situation, så saknar många av oss någon riktigt nära vän,. en allierad och förtrogen.

Den där bästisen. Den kompisen som man delade allting med och kunde prata om precis allt med. Den som vi missbrukare sällan hade under uppväxten….

Det finns åtskilliga exempel på män som avslutat sitt missbruk och sedan träffar en helt vanlig kvinna som levt ett helt vanligt liv och man flyttar ihop och det leder kanske rent av till äktenskap Det är däremot ytterst sällsynt att en kvinna ur vår grupp träffar en helt vanlig normal man att leva med, eller ens att ha en kärleksrelation med.  Här finns en avgrundsdjup stigmatisering som är hårt förankrad i våra könsroller. En kriminell man kan upplevas som “spännande” rent av attraktiv för sin handlingskraft, medan en kvinna som gjort exakt samma sak är farlig och uppfattas med avsmak, på grund av att hon har erfarenheter som en kvinna absolut inte ska ha!
Hon har ju gjort saker….som en riktig kvinna inte gör. Man är missbrukad, och förbrukad som kvinna, och vi känner oss sådana själva också.

Då är det lätt gjort att vi fyller vårt behov kärlek, och vänskap och intimitet hos dom män som känner igen oss….som vet vilka vi är. Vi har ett ordlöst samförstånd som bottnar i vår gemensamma historia….men hur bra är det i egentligen för vår drogfrihet? Det visar sej snart vara förödande och gamla beteendemönster upprepar sej.

QvinnoQulans uppgift är inte att bearbeta människor till att vilja göra än det ena än det andra. Det finns inget påverkansprogram för att förmå människor till drogfrihet till exempel. Det är absolut inte våran grej för det finns redan andra ställen att gå till om man vill delta i något drogförebyggande program. Däremot vill vi gärna stötta tjejerna att bibehålla den drogfrihet dom eventuellt redan har, eller är på väg till, genom att erbjuda något slags innehåll i form av gemenskap och aktiviteter och få kvinnorna att börja umgås mera och göra saker ihop med varandra. Förhoppningsvis kan det skapa goda vänskapsrelationer, för det är nånting som vi tjejer har väldigt svårt med. Vi har ju alltid varit rivaler om våra allianser med dom män vi haft i missbruket.
Vi vill också plocka fram kvinnofrågorna ur garderoben när det gäller beroendevården överhuvudtaget. Vi har en tanke om att vara den som framför särskilt dom missbrukade kvinnornas perspektiv i det sammanhanget. Vi vill prata om vår speciella situation, ta upp problemen i ljuset och försöka få myndigheterna att förstå att man faktiskt inte kan/bör behandla oss kvinnor så som vore vi män. Vi är faktiskt kvinnor, även om vi i kriminalitet och missbruk  levt “så som vore vi män” i en extrem, och mansdominerad tillvaro.

Qvinnoqulans ekonomi i dagsläget, och därmed möjligheter till att ordna aktiviteter, är i stort sett obefintlig, men vi försöker hitta på saker som är gratis. Vi har fått mycket hjälp och uppbackning, bland annat från Svenska Kyrkan, Jobbcenter och även Socialstyrelsen så att vi ska överleva och det vill vi verkligen tacka för! Det är ju det som gjort att vi som jobbar på QvinnoQulan inte sitter i en garderob och gråter just nu, utan tror på framtiden för verksamheten! Nu i april så börjar vi med en liten teatergrupp som leds helt ideellt av dramapedagogen Lillian Hamsch. Ett exempel på ett fantastiskt ideellt bidrag till kvinnorna på Qulan!

Vårt riksförbund är RFHL. Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedels och narkotika missbrukare. Rfhl verkar för Harm Reduktion som betyder skadelindring. Vi är positivt inställda till all slags underhållsbehandling som sker under läkarkontroll. Alla kvinnor som äter ex.vis concerta, ritalin, metadon, subutex och liknande föreskrivna preparat är välkomna till oss. Man behöver inte delta i någon aktivitet, eller engagera sej på nåt sätt.

Man kan komma till Qulan och bara vara precis sån man är. Prata och skratta lite, fika en stund på Kvarnbergsgatan 46A (f.d. Bryggan brevid Vidars fiske) Mån till tors 11.00-17.00

Text: Helena Båtman, Foto:  Kajsa Jansson