Etikettarkiv: Ungdomar

Idrott och funktionshinder – Går det ihop?

PER_1058_012ASP Bladet skrev i nummer 4/2013 om Helenas dotter Maja som har Aspergers syndrom och tävlar med Kils friidrottare. Men hur ser det ut i andra klubbar? ASP Bladet har talat med IF Götas verksamhets- och sportchef Johan Engberg.

Hur hanterar ni barn och ungdomar med funktions- eller rörelsehinder?
−Har de ett funktionshinder kan de ofta vara med i de andra grupperna, även om tränarna måste vara extra lyhörda för deras behov. Dessutom måste de ofta ha en speciell kompetens för att kunna tillgodose dessa behov. När vi har prova-på-grupper brukar det vara mellan 200 och 250 barn och det blir lätt lite stökigt. Tidigare hade vi en grupp med rörelsehindrade på cirka 20-25 stycken som tränade i Våxnäshallen, men när vi flyttade på dem fick vi kritik och många valde att sluta.

Vad var det som gjorde att ni flyttade på dem?
−Det var först och främst en säkerhetsfråga. Det handlade också om att vi har mycket verksamhet i Våxnäshallen och de var flera ungdomsgrupper som fick tider i gymnastikhallar då. Föreningen har alltid verksamhet i gymnastikhallar i olika hög grad beroende på tillgängligheten i Våxnäshallen.

Hur hittar ni barn och ungdomar? Söker ni upp dem i skolorna?
−Ja, dels är vi ute i skolorna, vi gör reklam för oss under olika arrangemang. Göta arrangerar ju bland annat Vårruset, Karlstad Stadslopp, Tjur- och Kalvruset. På det sättet får vi ut budskapet om att vi finns, även om många redan känner till oss. När vi har tävlingar på Tingvalla brukar vi ha en ”Prova-på”-hörna och det lockar också några ungdomar. Göta var med och arrangerade omsorgs-VM för några år sedan och även det ledde till att några lockades att gå med.

Vet du något om hur det är i andra klubbar? Har ni någon gemensam policy?
−Vi är ju enda friidrottsklubben i Karlstad, men vi har lite samarbete med Kils friidrottare där en av ledarna är aktiv i de här frågorna. Annars skulle det vara givande att tala med andra klubbar, både i och utanför Värmland, hur de hanterar dessa frågor. Vi behöver mer kunskap och utbildning om detta. Det finns även många fördelar med de som har psykiska funktionshinder, eftersom de ofta är mer fokuserade och målinriktade.

Text: Liselotte Frejdig

Behandlingsarbete med unga som rökt cannabis eller Spice

Under konferensdagen föreläste Thomas Lundqvists bland annat om tidiga interventioner för ungdomar i riskzonen. Han uppmärksammade särskilt lärarna och skolans roll i att tidig upptäcka ungdomar som missbrukar cannabis och Spice.

Han menar att det är viktigt att identifiera riskgrupper. Den största riskgruppen är de med neurologiska och sociala problem som inte har fått adekvat hjälp i livet. Särskilt viktigt är det att det finns en förtroendeingivande person som kan kompensera för de brister som ungdomen kan ha på grund av sina problem. Denna person ska kunna fungera som stöd för ungdomen som har neuropsykiatriska och/eller sociala bekymmer.

Forskningen ger en bild av att ungdomar som tar cannabis och andra droger har en hög samsjuklighet i form av depressioner, beteendestörningar och trotssyndrom.

Lundqvist menar även att man måste arbeta med värderingar på ett aktivt sätt.

– Det är viktigt att man skapar allianser, och hur man skapar dessa, påstår Lundqvist.

Vi har ett annat kulturklimat idag, menar Lundqvist. Det kan betraktas som negativt, men i och med att kunskaperna har ökat – så har vi större förståelse för fungerande metoder och behandlingsarbete.

Goda råd

I möten med yngre cannabisrökare menar Thomas Lundqvist att man kan anamma ett antal konkreta råd för socialarbetare, vårdarbetare och andra som kommer i kontakt med dessa yngre personer.

Det är bland annat viktigt att spräcka den bubbla eller luftslott missbrukaren har byggt upp till följd av sitt användande av cannabis. Korttidsminnet blir ofta försämrat, därmed måste man vara tålmodig och upprepa den information man vill ska förmedlas. I och med att kognitiva funktioner som t ex koncentration, uppmärksamhet och minne är försämrade finns det förklaringar varför man missköter rutiner och tider.

– Ta diskussionen med den unge. Var konkret, rekommenderar Lundqvist.

Vill den unge generalisera om cannabis som medicin, bör man själv konkretisera. Att skära genom några av missförstånden men också styra över diskussionen till det som är relevant. Han exemplifierar detta med en hypotetisk diskussion med en ung cannabismissbrukare, som går igenom alla de uppfattningar som legaliseringsförespråkare använder.

– Du kan ju stå upp utan käpp. Du verkar inte sjuk, så varför ska du ha medicin? frågar Lundqvist retoriskt. Verkligheten är helt enkelt mycket mer komplicerad än vad den unge vill göra gällande.

Viktigt är också att i detta att inte hamna i argumentation men att vara konkret när diskussion uppstår.

Text: Johan Holst & Robert Halvarsson

Delaktighet på många plan

I rymliga lokaler vid Västra Torggatan i centrala Karlstad finns ungdomens hus Uno. Här träffar ASP Bladets utsände enhetschef Jessicka Frick. Vi sätter oss i det luftiga och ljusa caféet som är Unos hjärta över en kopp kaffe, för att prata om hur Uno arbetar med ungdomar.

I februari 2005 öppnandes dörrar till NWT:s gamla lokaler som hade byggts om för att ta emot kommunens ungdomar. Det som minner om tidningens verksamhet är traversen som hänger i taket ovanför cafédelen, där en gång tryckpressarna stod. På 2090 kvadratmeter finns det mycket plats. På Uno samsas en mängd olika aktiviteter som exempelvis dans, musik och design. När Uno öppnade för sju år sedan var det ett unikt koncept i Sverige. Jessicka berättar att Uno har tagit emot många studiebesök från hela Sverige som ville se hur verksamheten fungerar.

Uno kan vid första anblicken uppfattas som en stor fritidsgård. Jessicka som har lång erfarenhet av fritidsgårdar menar det finns stora skillnader mellan dessa två. På en fritidsgård följer man samma personer under en lång tid. Ungdomarna kommer dessutom från ett specifikt område, medan Uno har hela Karlstad kommun och närliggande kommuner som upptagningsområden.

– På en fritidsgård jobbar man mer med de bärande relationerna. Man känner varandra och ungdomarna vet vem fritidsledaren är och ett förtroende byggs upp, förklarar Jessicka Frick.

På Uno styrs arbetet mer av ett projekttänkande. Det kan komma ett gäng ungdomar som vill arrangera en spelning. Jessicka jobbar med dem tills konserten är över och sedan skiljs deras vägar åt. Det blir mer tillfälliga kontakter på Uno än på en fritidsgård.

Något som Jessicka Frick har tagit med sig från arbetet i fritidsgårdarna är vikten av att se människan.

– Alla ska kunna ses och speciellt de som inte tar plats, säger hon.

 

Inflytande genom dialog

– Grundtanken med Uno är att vara en central och kreativ plats och att det ska finnas plats och rum för alla, säger Jessicka Frick.

Ur denna grundtanke har det vuxit fram mycket som har berikat ungdomskulturen i Karlstad. Under årens lopp har ungdomarna och personalen format Uno till vad det är idag.

 Ungdomarna är med på alla plan. De får vara med och tycka och ge förslag men bestämmanderätten ligger i personalens händer. Trots att besluten inte tas direkt av ungdomarna har de stort inflytande i hur verksamheten ser ut.

– Det vore oerhört korkat av oss som personal på Uno att ta beslut utan att ha ungdomarna med oss, menar Jessicka Frick.

Uno är ett dynamiskt hus, där personalen hela tiden för en dialog med ungdomarna om hur verksamheten ska se ut. Mycket av det som händer på Uno kommer ifrån ungdomarna själva. Personalen lyssnar på vad de har för idéer.

– Eftersom vi kontinuerligt frågar vad ungdomarna vill, så ändras verksamheten hela tiden. Huset idag speglar vad ungdomarna vill se just nu. Hur Uno ser ut om fem år vet ingen, för vi i vet inte vad de vill om fem år.

Count 2 ten – mot ungdomsvåld

Uno deltar i ett projekt sedan 2008 som heter Count 2 ten och är en manifestation mot ungdomsvåld. Det var Brottsofferjouren och ungdomsfullmäktige som fick med Uno i arbetet med Count 2 ten. Bakgrunden är att våldet har blivit mycket grövre. Jessicka och Uno kände att något måste göras åt detta. Det har anordnats föreläsningar och utställningar som tog upp problematiken med ungdomsvåldet. Från början var det tänkt att Count 2 Ten skulle vara en engångsföreteelse, men man kom fram till att det behövdes en långsiktig satsning.  Jessicka menar att det år något som måste jobbas med jämt.

Två gånger om året, 22:e februari brottsofferdagen och 2:e oktober Internationella ickevåldsdagen, lyfts ungdomsvåldet till en högre nivå. Jessicka berättar att vid ett tillfälle var Topboy från Fryshuset i Stockholm inbjuden. Topboy är en dansföreställning i monologform som behandlar aktuella fenomen i samhället. De framförde en pjäs som handlade om huliganbråk.

Framtidsdrömmar

Jessickas dröm för framtiden är att Uno ska locka ännu fler ungdomar. Lokalerna är stora och sväljer mycket folk. Det kan finnas 200 personer här och det märks inte, eftersom de flesta väljer att vara i de enskilda rummen. Hon säger att ibland kan man få känslan att ingen är här. Därför är målet i år att få ungdomarna hänga mer i caféet. Uno vill ha besökarna synliga i den öppna ytan som cafédelen utgör.

På det generella planet säger Jessicka att Uno ska vara en plats där man kan förverkliga sina egna idéer.

– Målsättningen är att ungdomar i åldern 16 – 25 ska tänka på Uno om de vill göra något speciellt. Vart kan man göra det? Då ska svaret vara: Uno! Sedan ska ju alla må bra och känna att det finns något vettigt att göra, säger hon.

Text: Henrik Sjöberg

Foto: Per Rhönnstad

 

 

Kulturnatt 2009

Bilder från Kulturnatt 2009 som anordnas av Karlstads Kommun & Värmlands Museum i samarbete med föreningslivet.

Speaker & Foto: Per Rhönnstad

Klipp: Stefan Ek

Grafik: Robert Olsson

Musik: Sparzanza

100% av mig

27/5 Blåsigt var det. Bordstälten fick surras fast ordentligt. Men solen sken. 100% av jag gick runt och ställde några frågor till människor som var 100% av sig själva. Vad som slår mig när jag lyssnar igenom intervjuerna nu efteråt är det stora engagemanget utanför staten Sverige. Kanske börjar en gräsrotsvälfärd växa fram, och ersätta den brokliga och förgängliga 1930-tals välfärden, som har urholkats genom åren, och som nu är märkligt borträknad?

Det finns ju många teorier om det här. Jag tycker att det både är sorgligt och glädjande. Det är som att begrava och förlösa. Människan är ett socialt djur. Oavsett vem man är. Man behöver hjälp, och man behöver hjälpa. Nationalstaten förtvinar. De olika väl surrade tälten på Sandbäckens gräsmatta är ett mycket intressant fenomen som berör det. Ett tecken på en folklig strategi när ideologierna och utopierna och berättelserna är döda, sönderlästa, och ur epilogen skymtas en prolog. Något nytt. Jag vill i alla fall berätta lite om vad jag fick berättat. Och upplevelsen var för mig något helt unikt.

Jag satt i solen och rökte när Veronika Höjer plötsligt kom fram och tyckte att jag skulle prata en stund med Ingela Wretling. Ingela är nämligen en viktig person. Jag blev genast nervös, eftersom jag inte hade en aning om vem hon var. Bara att hon hade inlett dagen med ett litet tal på en kvart som jag inte hade lyssnat på. Jag förstod när jag läste programmet för dagen att hon var ordförande för Arbetsmarknad och socialnämnden. Jag skrev ned några frågor lite snabbt, och plötsligt satt hon där redo att intervjuas.

Kooperativ och social ekonomisk företagsamhet, harklade jag ur mig, är det en strategi som kommunen jobbar aktivt med? Jag kände mig duktig. Och det var jag. Och det var det. För Ingela Wretling tror väldigt mycket på det här och att det har en stor utvecklingspotential för människor som jobbar inom de här kooperativen., och även för kommunen i sin helhet.
Vari ligger då nästa steg, är detta något som kommer utökas? Ja, svarade Ingela, hela tanken med det här är ju att det ska växa underifrån. Och som politiker, så kan man bara stödja när idéerna väl kommer, man kan ju inte driva den själv. Det måste komma från de människor som har nya idéer, och i den mån kommunen kan stödja och förverkliga idéerna, så kommer de göra det. Hon berättade vidare, när jag undrade om vad dagen egentligen kommer att leda till, att det är viktigt att ha ett forum där föreningarna kan träffas och få ett utbyte med idéer och tankar – för trots allt, är det ju så kunskap kan uppstå.

Och plötsligt började det blåsa rejält. Jag tittade med förskräckelse på de rangliga tälten, och folk sprang runt och försökte förankra bordstälten. Jag tänkte att det kunde tolkas metaforiskt, och det kan det givetvis göra om man anstränger sig lite, jag släppte dock den tanken för stunden. Men vad är visionen för dig, undrade jag, för att få in samtalet på ett lite mer personligt plan. Det misslyckades fatalt. Ingela vill få ut Karlstad på Sverigekartan när det gäller deras arbete med social ekonomi och socialt arbete. Och kommunen har medverkat på många olika mässor och konferenser. Dessutom, säger Ingela stolt, så nämns Karlstad som ett gott exempel i en skrift om social ekonomi. Jag frågade henne vad hon tyckte om dagen såhär långt, men kom precis på att den nyss börjat, och att man inte hunnit få något större intryck än. Men Ingela svarade artigt att hon trodde att det skulle bli en bra dag, och att det hela var ett mycket bra initiativ. Sedan hoppades hon på att det inte skulle bli regn, och jag tittade upp på en blå himmel, och förstod att samtalet härmed var över. Jag tackade henne för pratstunden.

Sedan satt jag där helt själv igen och tittade på människorna, som nu hade börjat röra sig bland tälten. En ung singer-songwriter hade ett musikinslag, och jag tyckte det lät bra. Jag visste ingenting om henne, och hon visste med all säkerhet ingenting om mig, men fint var det, och jag tog fram en cigarett och rökte den musikaliskt. Fick sommarens första myggbett, och bestämde mig för att gå runt lite bland borden och fråga de olika föreningarna och sociala företagen lite kloka och bra frågor. (Här kan man ju inflika att jag lider av social fobi, och att kloka och bra frågor inte kommer sådär spontant när man står där med darrande händer, men några frågor blev det i alla fall, eller försök till sådana…)

Arbetskooperativet och den ekonomiska föreningen Brillianten  Michael Brenner
Brillianten är ett arbetskooperativ, ett socialt företag som driver en rad olika verksamheter. Det drivs som en förening, har styrelsemöte en gång i månaden och även årsmöte där medlemmarna väljer ny ordförande och allt det där. Det här kan jag säga med en viss säkerhet, eftersom det var så Mickael Brenner presenterade det för mig. Vidare berättade han att de drivs med en såkallad ”empowerment-process” som teoretisk grund, vilket går ut på att varje medlem ska kunna och få utvecklas med egen makt över sin situation och sitt arbete, och därav kunna stärkas i sin självkänsla.

Arbetsmiljön är otroligt viktig. Både den fysiska och den psykiska, menar Mikael. Verksamheten som bedrivs är väldigt mångfasetterad, konstaterade jag när jag såg på skylten som beskrev den mångfasetterade verksamheten som bedrivs. Bland annat så bedrivs det ett café, en cykelverkstad och ett väveri, i och runt lokalen på Drottninggatan (strax intill busstationen). På caféet serveras olika sorters delikata mackor, godis och kaffe och hela faddirullan. Man har även utmärkt läge att, med hjälp av närheten till busstationen, locka ett stort utbud av kunder, och utöka den redan inte alltför knapphändiga verksamheten.

Men hur gör ni reklam för allt det här? undrade jag. Jo, en skylt står ständigt på Drottninggatan och broschyrer är upptryckta och låg prydligt uppställda på bordet, som av ett under skyddade från blåsten. Det finns även en hemsida och där kan man gå in och kolla vad som finns att erbjuda, möjligheter finns även att komma med kommentarer och synpunkter och annat internetskt. Cykelverkstaden är dock redan ganska inarbetad. Faktum är att den är ett av Sveriges första kooperativ i sitt slag. Och som om det inte är nog med det, så arbetar Brillianten även med företagstjänster av olika slag. Om vad bestäms av kunden. Så nya verksamheter och idéer knyts ständigt till Brillianten av medlemmarna och kunderna själva. Även om just företagstjänsterna, under kristider, gått något sämre, konstaterar Michael. Kooperativet omfattas för närvarande av ett trettiotal medlemmar, som jobbar mer eller mindre aktivt inom verksamheten. Lokalen ägs av kommunen, men något som Mickael ser som viktigt ät att våga förändra och anpassa lokalen för de behov som råder. Därför har Brillianten börjat hyra vissa delar av den. –    Men det gäller ju att börja i liten skala, försiktigt. Man kan ju inte göra allt på egen gång, tycker Mickael.

Föreningen 100% av mig
Musikunderhållningen avtog. Det blev inte tyst för det, men betydligt mindre ljudligt. Jag kom att tänka på att min nästa lilla frågestund skulle vara med Veronica Höijer och Fredrik Werling, som är en av arrangörerna och initiativtagarna till den här dagen. Jag skyndade mig dit och vi satte oss i den vackra matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden. Jag började genast fråga, och eftersom jag inte är en van frågeställare, var frågan ganska banal: Vad är det här för tokig tillställning? –    Ja, dagen heter ”100% av mig”, börjar Veronica, och tanken är att skapa en mötesplats för föreningar och social företag, ja allt egentligen som finns utanför det offentliga. För de som verkar inom den sociala ekonomin. Och det gör ju nästan var och varannan, man behöver inte ha något ”problem” för att vara med i det här, utan det kan vara idrottsföreningar, pensionärsgrupper, och ungdomar – ja det man gör utanför, för att kunna känna att man hör till någonstans. Och syftet med att anordna den här dagen är dels för att visa upp olika konstellationer av verksamheter som finns i Karlstad, men framför allt för att skapa en mötesplats för alla föreningar, att skapa ett forum där det finns möjligheter att dela kunskap och erfarenheter.

Meningen med ”100% av mig” är att den ska bli en förening, och att föreningen ska verka för att de sociala företagen och föreningarna får en extra drivkraft, och ett samlingsorgan för utbyte av erfarenhet. Men att man även finns där och hjälper upp att starta olika evenemang, och hjälper till att arrangera dem.

–    Det finns många här i huset, i verksamheten i Gemet, ungdomar som vill göra någonting som ligger lite utöver det vanliga, där det handlar väldigt mycket om att arbeta kvällstid. Att starta upp och ha evenemang här på då, och att det kan vara föreningen som driver detta. Och samtidigt fungera som en samarbetskoppling mellan olika föreningar, och skapa nya konstellationer, och nya evenemang, som det inte riktigt har funnits tidigare. Dagen innehöll en hel del olika uppträdanden och presentationer av en handfull föreningar. Allt från PRO till mindre organisationer, Och blandningen, menar man, har tydligt syfte. Det fanns ju allt ifrån energimassage, RFSU, till Världens mat (en mataffär i Kronoparken), och man ville visa mångfalden.

–    Internationella Kvinnoföreningen (IQF) är tillexempel här för att berätta om sin verksamhet, man vill knyta ihop allt det på något vis. En mångfald av kulturer, och en mångfald av mål och idéer, och en mångfald av intresseskapelser för företagen.

Arena-dagen är vidare någonting som har tänkts upprepas årligen, och med åren mer omfattande, större, fler organisationer och föreningar. Veronika och Fredrik menar att eftersom det här är första gången något liknande organiseras i Karlstad så känner de sig lite som nybörjare. Samtidigt så är det meningen att föreningen ”100% av mig” kommer skapa ytterligare evenemang som främjar samarbeten. Arenadagen är här för att stanna, och i fortsättningen är målet att föreningen 100% av mig, håller i och organiserar den.

”Gemet” – Tillverkningsgruppen

När jag kommit ut igen hade en hel del folk samlats. Eller ja, ”en hel del” är väl att överdriva något, för att inte säga ganska grovt. Men människorna såg intresserade ut, gick mellan borden och meningar och erfarenheter utbyttes. Förmodar jag i alla fall, tänkte jag när jag gav mig ut på gräsmattan, fylld av en samhörighet. En positiv sådan.

Mattias på ”Gemet, deltagare i tillverkningsgruppen

Verksamheten på ”Gemet” på Sandbäcken bygger på en social arbetsmarknadsrehabilitering för personer med psykisk ohälsa, och är en uppdelad i fem olika stationeringar: Bageri/Café, Verkstad, Trädgårdsskötsel, Kök och Tillverkning. Under en fyraveckorsperiod har den nya deltagaren chans att prova på de olika stationerna, för att sedan fokusera mer grundligt på en vald form. Jag frågade Mattias, deltagare i ”Tillverkningsgruppen” lite om vad han gjorde och hur han har tänkt runt att delta på ”Gemet”. Framför mig på bordet låg en mycket vacker samling läderföremål, armband, klockremmar, ringar och andra mycket fina saker. Föremålen finns för tillfället endast till försäljning i caféet som ligger i anslutning till Sandbacken, men en idé börjar växa fram om att starta ett arbetskooperativ och i framtiden öka produktionen och fortsätta med det här man har satt igång. Än så länge arbetar fyra personer med den här tillverkningen, och så finns det ett antal andra deltagare som provar på för att se om man kan tycka att det är intressant att fokusera mer på. Lokalen de arbetar i ligger på vindsvåningen i den stora herrgården, men om man tillslut väljer att starta ett kooperativ blir det nog till att flytta till en annan lokal. Detta är något man i så fall får ta ställning till när det blir aktuellt tillsammans med kommunen då givetvis, säger Mattias.

NBV – Kunskap genom varandra
Jag förflyttar mig lite motvilligt därifrån, och går vidare till nästa bord, som är dess totala motsats kan man säga. Nej, givetvis är det inte så, men NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet är ju i alla fall någonting helt annorlunda. Personen som jag får prata med heter Mona Sandström som berättar att NBV är helt politiskt eller religiöst obundna, och deras verksamhet går ut på att få folk att engagera sig i olika studiecirklar, och lära sig mer. Det är deras och folkbildningsarbetets syfte, att få folk att lära sig mer tillsammans med andra. Vara en förändrande kraft i samhället. Och fokus ligger på allt ifrån studiecirklar till  föreläsningar av olika slag och musikunderhållning. Ja, ett verkligt brett register helt enkelt.
På bordet ligger en mängd olika böcker och informationsbroschyrer. Jag undrar lite skojsamt om de är här för att kränga böcker? Så är det inte.
–    Nej, vi säljer inte, utan det här är ett axplock av vad vi erbjuder som studiematerial. Beroende på vad man vill göra och lära sig mer av. Om du tillexempel tycker om idén om en rättvisare värld, och kanske tycker om tanken att köpa ”fairtrade-produkter” så kan man tillexempel, med tre fyra andra låna en film och titta på den, och lära sig mer, och samtidigt bjuda hem sina kompisar för att få en gemenskap. Eller om du vill ut och resa, och göra det på ett etiskt sätt, så kan man till exempel läsa en studiecirkel som heter ”Välkommen till paradiset”. Hur man egentligen ska bete sig när man kommer till nya ställen i världen, för att inte trycka ned människorna i landet och bete sig oartigt.

NBV får endast bidrag av staten, och är alltså inte styrt av kommunen i någon större grad, även om de visst får ett litet kommunalt bidrag i en del av Värmlands kommuner, och inte heller av någon kyrka eller politiskt part, utan är obundna och fria. Eller ja, de olika studieförbunden som NBV samarbetar med har ju givetvis olika huvudmän som i sin tur är styrda av intressenter. Och i NBV:s fall så ”ägs” de av nykterhetsrörelsen. Men det innebär inte att man som person inte är välkommen att studera hos oss på NBV bara för att man inte är nykterist.  – Anledningen till att jag står här denna dag och informerar är att ett av NBV:s huvudstråk är just hälsa, och psykisk hälsa innefattas ju givetvis där.
Man har också ett väldigt gott samarbete med EBL-skolan, som tipsade om denna dagen, Det intressanta, tycker Mona Sandström, är att hälsa är ett så brett begrepp, det kan vara allt ifrån sorgehantering och hälsosam mat till självkänsla. Och NBV menar att man får gå hur djupt man vill i ett ämne, och att de ska finnas som ett alternativ oavsett. Vid frågan om undervisningen är avgiftsfris, så är det så att det beror på vilken skola man väljer, och hur upplägget är. En hantverkscirkel har ju oftast en handledare som är avlönad, och då betalar man en deltagaravgift. Men verksamheten i NBV bygger mycket på kamratcirklar. Vilket innebär att man är minst tre personer som tillsammans träffas minst tre gånger under minst tre timmar , och då har man en studiecirkel som NBV kan hjälpa till på ett eller annat sätt, till exempel låna ut en  lokal eller köpa varsin bok till deltagarna, som man sedan kan diskutera inom cirkeln. Och detta är givetvis kravlöst och avgiftsfritt.  – Vi vill att deltagarn ska uppnå kunskap om något som intresserar, och något som gör att man utvecklas som människa. Detta gör man lättast tillsammans, lärande genom varandra.

Solatassens hunddagis
Efter detta tackade jag Mona Sandström, satte mig i solen en stund och fick syn på en hund som också satt i solen. Tyckte plötsligt väldigt synd om hunden som satt och svettades där fastsurrad vid ett bord. Nu var det förvisso inte särskilt varmt, men det måste ändå vara ganska outhärdligt att ha en päls. Jag föreställde mig i päls fastsurrad vid ett bord en dag som denna, och rös av tanken. Då gick det plötsligt upp för mig att anledningen till att hunden satt där med sin päls måste vara för att presentera det nya hunddagiset Solatassen som jag hört så mycket bra om. Och att det var Solatassen hade jag rätt om, men annars fel för hunden var blott rekvisita utlånad av Karin Haster, Verksamhetschef på ”Gemet”, och istället var det Magnus och Marina, två människor utan päls och som varken satt fastsurrade, eller i solen, utan satt och hade det bra under bordstältet och pratade och hade det trevligt, som stod för presentationen. Och hunden var det inte synd om heller. Den satt förvisso fastsurrad i solen med päls, men blev klappad och omtyckt av varenda människa som gick förbi: Och tillslut var det bara mig kvar att tycka synd om, men det gick snabbt över efter en läsk och en cigarett.

Solatassen är alltså ett hunddagis, väldigt nystartat, som ligger idylliskt på Erikbergs gård några kilometrar från IKEA. Jag frågade hur det för ett nystartat hunddagis i dessa dar? Magnus svarade att det går bra. Än så länge finns där tre hundar, som har en egen hemsida http://www.solatassen.se , där man kan läsa lite om verksamheten och dylikt. Solatassen är ett arbetskooperativ som har sex stycken medlemmar och tre praktikanter. Fyra personer jobbar heltid där för tillfället. Jag förstod att verksamheten bara var i ett slags förstadium just nu, med tanke på personaltätheten och hundglesheten, men frågade om det var meningen att i framtiden bli ett självförsörjande arbetskooperativ? Och så var tanken. Men att man precis slagit upp portarna.  –  Jag är egentligen anställd här på Gemet, svarade Marina, men är utlånad dit. Och den långa token där (Marina pekar på en ganska lång tok) är handledare, och han vet verkligen allt om verksamheten.

Istället för att ta emot bidrag från kommunen så köper de in rättigheter till arbetsplatspraktiker av Solatassen, så om man bortser från hundarna är det så man finansierar verksamheten. Praktikanterna kan sedan bli medlemmar efter sex månader, berättar Magnus, och det är ju efter man sett hur det fungerar och hur de trivs. Men Magnus menar att det är ett väldigt bra jobb. Att man jobbar efter sin egen förmåga, och att acceptansen är stor för hur mycket man orkar jobba, och vad man klarar av. Hundar är dessutom väldigt tacksamma djur, snälla och ett mycket bra sällskap. Vilket jag betvivlar, men har förståelse för att man kan tro på.

Självhjälpsgrupper – Svenska Kyrkan

Från hundar till kyrkan. Och från dagis till självhjälpsgrupper. Jag är kanske inte beredd att köpa hela bibeln för att bli hjälpt. Kanske första moseboken, men resten? Det är ingenting man ska behöva göra heller, menar Eva Persson, även om hon förstås inte borde ha något emot det. Eva Persson är på Arenadagen för Norrstrands församling, Svenska kyrkan. Men främst är hon här för att presentera de självhjälpsgrupper som anordnas på Sensus studieförbund, med vilket de samarbetar. Främst i Karlstad, men det finns grupper över hela Värmland egentligen. Och vad gör då en självhjälpsgrupp?  –    Ja, då sitter man och pratar om någonting man har gemensamt, någon erfarenhet i livet som man vill prata om, förklarar Eva. Man träffar andra personer som är i samma situation. Och det är det att man känner igen sig, att det finns människor som har varit med om samma sak. Det gäller ju egentligen för alla människor, det finns alltid något i livet som man vill prata om.
Grupperna består av minst fem stycken. Och än så länge har nio grupper startats, kontinuerligt under året, och är alltså inte terminsbaserat. Fem kronor kostar kaffet om man nu dricker det, annars behöver man inte ens betala det. Kurserna är nämligen gratis. Och vad man behandlar är allt ifrån ”Leva med skilsmässa” till ”Jag duger-kurser”. –  ”Jag duger”-kursen är något om är väldigt populärt, det är den tredje gruppen som vi har igång här nu.

Och det är för alla. Alla människor. Det finns ingen speciell målgrupp. En ledare är med tre gånger, en igångsättare. Men det är inga direkt fria samtal, utan det går runt i en cirkel, en i taget, som delar med sig av sina erfarenheter och tankar och då är det ingen som avbryter deltagaren om man inte uttryckligen vill ha råd från de andra deltagarna. Många fortsätter att hålla kontakten, enligt Eva. Att det är många som fortsätter stötta varandra, och hjälpa till i vardagen.

sjalvhjalpsgrupp.com
, är hemsidan för den som är intresserad eller nyfiken om det finns någon grupp som passar. Här kan man också få allmän information om vad som händer och bedrivs i närområdet.

IQF – Med hjärta för världens kvinnor Det sista bordet jag valde att gå till var IQF – Internationella Qvinnoföreningen i Karlstad. Jag hade fått ont i nacken av allt blåsandet, och jag kände att mitt lilla reportage skulle bli för långt annars. Nu blev det för långt ändå, men skit samma. Jag fick göra ett axplock, som man brukar uttrycka sig. Det sista bordet jag gick till var IQF i Karlstad och pratade med Camilla Berglund. Nu vart det så illa att nästan hela min inspelning blåstes bort av vinden, så jag ber om ursäkt om det finns fel här och var.

IQF jobbar i alla fall utifrån tre områden: Integration, jämställdhet och mångfald. Utifrån detta försöker man skapa olika former av mötesplatser i form av projekt och verksamheter. Genom detta vill man då driva mot de mål man satt upp. IQF är en ideell förening, religiöst och politiskt obunden. Har ungefär 150 medlemmar i Karlstad för tillfället. Det blir säkert en anstormning nu efter mitt eminenta reportage. Jag frågade lite försynt vilka projekt man förde?
–    Ja, de är ganska många, berättar Camilla. Lättast är att gå in på vår hemsida iqfkarlstad.se, där kan man läsa om våra projekt. Det kändaste är ju kanske Café Iris på Klaraborg (gamla kårhuset). Och där har vi även en liten saluhall med rättvisemärkta matvaror. Och caféet är en verksamhet för kvinnor som har praktik och arbetsträning.

För att ni ska få uppfattning av några projekt som IQF jobbar med här i Karlstad, så kan nämnas (förutom Café Iris):
– Klara – Ett familjenätverk där ”svenska” familjer och invandrande familjer möts för att byta erfarenhet och motverka fördomar.
– Frida – Ett friskvårdsprogram som syftar till att öka kunskapen om den egna hälsan och behovet av motion och rätt kost,
– Athena Kvinnomakt i Karlstad – Empowerment av kvinnor som ska stimulera till deltagande i politik eller fackföreningsrörelse. Vänder sig till unga kvinnor som invandrat till Sverige.

Verksamheter som anordnas (exempel):
– Cafékvällar
– Svensk språkträning
– Friskvård
– Ungdomskurs

Man finansierar verksamheter och projekt bland annat med stöd från Karlstad Kommun, Landstinget Värmland. KBAB och så vidare… Hur ser er relation ut med Karlstad Kommun, vill ni bli fria den styrningen?  –  Jag tycker att det har fungerat bra, vi har haft bra uppbackning genom åren. Nu är det kanske lite svårare, med tanke på finnanskris och allt, så det har jag märkt. Men sen är det givetvis viktigt att kunna vara oberoende, och ha en självständighet, och att man ska kunna prata om vissa områden som kanske är lite känsliga. Men då är det viktigt att våga ta upp dessa frågor, utan att vara rädd att förlora föreningsstödet.

Målgruppen är då givetvis kvinnor. Invandrande kvinnor, nyanlända, men också kvinnor som bott här i tiotals år och fortfarande har svårt för det svenska språket. Det, menar Camilla, visar på ett stort utanförskap. Men man riktar sig också till svenskfödda kvinnor som har ett intresse för andra kulturer. En integration från bägge håll alltså.

Så…
Så jag åkte då tillslut tillbaka till Mediagruppen och ASP-Bladet. Med den där känslan jag skrev om i början. Att det bubblar bland gräsrötterna, om än att jag förstår upplevelsen var arrangerad och i koncentrerad form. Men strategierna finns där trots allt. Även om många är beroende av eldsjälar. Vackra, bedårande konstverk upphängda med betongkrok. Och något större intresse kunde jag inte skönja bland allmänheten, eller i lokalpressen.

Kanske är det inte illa nog än? Fortfarande är jag rädd att det engagemang jag sett den här dagen blott är den gamla vanliga skenheligheten. Kommunen börjar kanske bli rädda nu när allt fler blir utförsäkrade? Det gäller att det finns en tro på att en välfärd fortfarande är möjlig. En global sådan, som inte enbart är upphängd med en betongkrok eller någon nyliberal företagsfinansierad leksakstejp. Utan en tro på en bred front för varandra. Alla behöver hjälp. Om det är nu, eller om trettio år. Vad spelar det för roll? Och om alla behöver hjälp. Varför behöver inte alla hjälpa?

Text: Håkan Christensson

LARS EDVINSSON: En förebild, och en medmänniska

Lars EdvinssonAtt det skulle vara ont om människor ute på stan en fredagskväll i Karlstad är ju en absurd tanke. Men många ungdomar upplever det så. I alla fall om man ska tro Lars Edvinsson, ordförande för Nattugglorna här i Karlstad. Och honom borde man ju tro på. ASP-bladet utgår från det. Vi gjorde en liten intervju för att säkerställa saken.

Vilka är Nattugglorna? Nattugglorna är en styrelse på fem personer. Vi vill att alla vuxna Karlstadsbor skall vara med, man går ut och vandrar bland ungdomarna, framförallt på fredagskvällar. Vi är som sagt en styrelse, men vi hoppas få fler “Nattvandrare”.

Bör man själv ha barn i tonåren för att aktivera sig? Nej, det behöver man inte alls. Det viktigaste är att man är en vuxen förebild, som är  ute bland ungdomarna och umgås och pratar med dem. Man ska inte vara polis utan en vanlig medmänniska.

Vilket är ert egentliga syfte? Syftet är att åstadkomma en dämpande roll bland ungdomarna i city, dvs förhindra bråk och dylikt. Det har också visat sig att ju fler vuxna som är ute och vandrar ju lugnare blir det. Från och med i år är vi klädda i röda jackor istället för gula, främst för att färgen tycks verka mer lugnande, och inte skapa så mycket dispyt som den gula gjorde.

Är ni ute och vandrar varje fredag året om? Nej, vi har uppehåll under sommarlovet och framförallt på vintern, då många är hemma hos varandra när det är kallt. På somrarna är ungdomarna på semester eller i sommarstugan på landet med föräldrarna. Runt valborg börjar vi nattvandra igen och håller på till skolavslutningen. Vidare så börjar vi igen när skolorna startar och håller på till Alla Helgons-helgen. Varför det är just fredagar är för att vi har frågat ungdomarna, de säger också att fredagarna är bättre för att på lördagarna är det alltid någon som har föräldrafritt hemma. Det är inte många vuxna som ställer upp på nattvandring, vi ser helst att fler ställer upp. Tar sitt ansvar.

Hur är ungdomarnas syn på er verksamhet? Ungdomarna är väldigt positiva och glada när de ser oss, de säger: ”Det här måste ni göra fler gånger. Det är lite tunt med människor runt omkring oss, vi vill ha fler vuxna ute på stan.” Det är faktiskt ungdomarnas uppmaning.

Vilka arbetsmetoder har ni, och vidare, hur ser en typisk fredag ut? Det är inga speciella metoder, vi samlas klockan nio här på Trygghetscenter. Då har vi en polis vid namn Bo Gustafsson här som varje fredagskväll går igenom vad som gäller för Nattugglorna, vad man ska fokusera på den natten. Att det inte får förekomma någon sprit, vem man ska ringa till i så fall. Vidare har vi som arbetsmetod att förhindra att det blir någon oro bland ”kidsen”, och om så trots allt sker, att man då genast ringer vidare till polisen. Sedan går man ut och vandrar två och två, det är viktigt att man aldrig är ensam. Vi går runt i Tingvallastaden och runt 23- tiden går vi tillbaks till Trygghetscenter, där man får sig en kopp kaffe och smörgås. Då kommer också yttre befälet och berättar om vad som hänt under kvällen i Karlstad och resten av Värmland, mötet tar mellan en halv timme till en timme. Så runt klockan ett går vi hem och lägger oss.

Ert arbete är ju frivilligt, kan man kalla er volontärer? Nej, vi är inga volontärer utan det här är ett ideellt arbete, vårt arbete uppskattas av Karlstad Kommun. Vi får också vara på Trygghetscenter gratis. Polisen är mycket nöjda med vårt arbete, det är kul att man gör en samhällsnytta.

Ser ni mycket fylla, våld etc.? Inte så mycket, men självklart förekommer det en del berusade ungdomar, slagsmål och bråk, men oftast runt krogköerna, speciellt när krogarna stänger vid två tiden. Och då är ju vi vandrare hemma och sover. Men det är en hel del berusade ungdomar, speciellt sommartid har Sandgrundsudden varit ett tillhåll, även Sundstatjärn vid idrottshuset. Där har det varit en hel del samling av ungdomar, och det har nyttjats en mycket alkohol, fast då ringer Nattugglorna till konstapeln Bosse på Trygghetscenter som i sin tur kontaktar polisen som åker ut med bilar och skingrar ungdomarna.

Arbetar ni i skift? Det brukar vara 6 – 8 personer på en natt.

Vilka är era sponsorer? Nej, vi har inga sponsorer direkt, utan det är Karlstad Kommun som sponsrar. Förutom nattfikan har vi inga större kostnader heller för den delen. Jackorna är till låns så länge man är villig att nattvandra. Det rullar på helt enkelt, det finns också ett medlemsregister där man betalar runt hundra kronor i månaden, mer än så är det inte.

Anser du att det blir ett bra resultat? Ja, absolut. Själv bor jag på Våxnäs, förut var det mycket liv, typ mopedkörning, skrik och skadegörelse. Det var runt 70 ungdomar som drog runt, vilka antagligen kom från Gruvlyckan, Hultsberg och Henstad. Men i och med att nattvandring pågått nu ett tag, har det lugnat ner sig avsevärt.

Anders här (pekar på Anders) har hand om området och Matilda Hansson som sitter i styrelsen har också hand om området på Våxnäs. Vi samarbetar även med olika skolor, just nu arbetar vi med Rudskolan. Rektorn har gått ut till föräldrarna om möjligheten att vara Nattvandrare, det kan ju vara väldigt bra att föräldrarna är ute på stan och ser vad ungdomarna sysslar med. Utöver skolor samarbetar vi också med en del frivilligorganisationer som vi kontaktar för att ställa upp på nätterna. Exempelvis brukar PRO vara med, och de tycker att det är roligt att visa för pensionärer att det inte är farligt att vara ute på stan under kvällstid. Bryggan har också varit här och hjälpt till. Bland andra.

Text: Stefan Gustafsson Foto: Robert Olsson

Futuro

futuro-webASP Bladet har mött upp med Camilla Nykvist, projektledare på Futuro för att få en liten inblick i deras verksamhet.

Vad är Futuro? Futuro är ett tre-årigt projekt för ungdomar mellan 16 till 29 år med psykisk ohälsa och/eller social problematik som behöver stöttning för att komma ut i arbetslivet alternativt börja studera. Futuro drivs av Samordningsförbundet Samspelet som består av fyra parter: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Landstinget samt kommunerna, Karlstad, Kristinehamn, Hammarö och Grums.

Futuro kom igång november 2008 och deltagarna började tas in i december 2008 så projektet har inte pågått så länge. Just nu är det 11 deltagare inne i projektet. Som mest kan Futuro ha 20 deltagare i projektet, där man så att säga jobbar aktivt med 10 stycken och där 10 kan vara ute på längre praktik osv. Att jobba aktivt med fler än tio deltagare känns inte aktuellt för då försvinner en del av syftet med projektet, att skapa en trygg relation till varje deltagare.

Hur många är ni som arbetar med projektet? Vi är från och med denna vecka två stycken som jobbar i projektet, jag som är projektledare och Sanna Andreasson som är jobbcoach.

Finns det några krav? För att komma med i Futuro måste man kunna se det som möjligt att deltagaren ska kunna komma ut i arbete eller börja studera inom ett år. Ett annat krav är att den av de fyra verksamheterna som har remitterat en deltagare hit, via en handläggare, ska själva ha uttömt sina resurser inom verksamheten innan de remitterar hit.

Hur fungerar det hela? Upplägget brukar vara som så att deltagaren kommer hit ca:1 gång per vecka för enskilda samtal, där jag och deltagaren mer eller mindre kartlägger deltagarens livssituation och därefter gemensamt planerar steg för steg mot arbete eller studier. Under dessa samtal kan vi t.ex. komma fram till att deltagaren behöver en arbetsförmågebedömning, samtalsterapi eller en utredning för att ta sig vidare. Tanken är också att när jag och deltagaren har gjort det s.k. ”grundjobbet” så blir det Sanna i större utsträckning som går in och jobbar med deltagaren för att ta fram passande praktikplatser till deltagaren osv. Det som är viktigt att komma ihåg är att deltagarna själva är aktiva och delaktiga i processen, det är deras framtid det handlar om, inte vår.

Förutom de enskilda samtalen så har vi stående gruppaktiviteter i form av så kallat ”öppet hus” som kan innehålla allt från diverse gruppövningar, till korvgrillning utomhus, spela spel som bidrar till allmänbildning samt föreläsningar då vi bjuder in någon speciell person. Vi har tex haft Thomas Andersson från ASP-bladet här som hade en föreläsning om ADHD, vilket var mycket uppskattat. Vi har även träning en gång i veckan där deltagarna även kan få rådgivning av en sjukgymnast under varje träningstillfälle.

Vad är målet med projektet? Målet är att 50% ska vara självförsörjande genom arbete eller studier inom ett år. Hittills är det en deltagare som har börjat studera, så för vissa kan det gå snabbare än ett år medan det kan ta drygt ett år för någon annan.
Hur trivs du på jobbet? Jag trivs väldigt bra. Jag har alltid velat jobba med människor, speciellt denna typ av målgrupp och i detta jobb får man vara kreativ och komma på nya sätt att jobba på. Man är inte så styrd i sättet att jobba på vilket jag gillar. Dessutom är jobbet både flexibelt och givande så jag är jättenöjd!
Vilken problematik ställs man inför? Varje individ som kommer hit är ju unik på sitt sätt och de har alla sina olika problem och svårigheter i form av psykisk ohälsa, social problematik eller kriminalitet.

Det kan vara en utmaning att t.ex. få en person att börja passa tider och komma hit på bestämda tider om det är något som personen tidigare misslyckats med i alla andra sammanhang. Man får även vara beredd på att ha olika typer av ”samtal”, det passar inte alla att sitta i en fåtölj och lätta på sitt hjärta, för vissa är det lättare att prata när man t.ex. är ute och går. Det gäller att vara beredd på att anpassa upplägget utifrån individens önskemål och behov.

Till sist: Jag tycker att det känns jättebra att ett projekt som Futuro har startats upp. Målgruppen är ju en ofta utsatt grupp och det känns bra att man kan erbjuda dessa personer ett samlat stöd från ett och samma ställe. Dessa personer har ju ofta ”bollats runt” mellan olika myndigheter eftersom ingen har haft ett helhetsansvar för personen, det slipper dem nu!

Text: Stefan Gustafsson