Osynliga langare går på pumpen

Sex personer åtalas för internationell narkotikahandel via Darknet, den krypterade, ”osynliga” delen av internet. Polisen beskriver fallet som ett av de största svenska narkotikaärendena någonsin, berättar Dagens Juridik.

De åtalade är män, i åldrarna 26 till 31 år, bosatta i Skellefteå och Norrbotten.

Försäljningen ägde rum mellan sommaren 2012 och februari 2015. Enligt polisen handlar det totalt om 4 600 överlåtelser av narkotikaklassade preparat till ett uppskattat värde av 2,8 miljoner kronor.

Vid sitt tillslag kunde polisen beslagta datorutrustning och en betydande mängd narkotika. De misstänkta langarnas åtalspunkter uppgår till fem fall av grovt narkotikabrott och ett av medhjälp.

Langarnas kunder återfinns i Sverige och andra EU-länder, Israel och USA. Polisen uppger till Dagens Juridik att drogförsäljning via nätet är en växande trend och att denna typ av brott prioriteras.

– Generellt är det svårt att komma åt kriminell verksamhet som bedrivs via Darknet. Ärendet visar att polisen har utvecklat sina metoder och arbetssätt och att det inte längre finns några garantier för narkotikaförsäljare och andra kriminella att vara anonyma på Darknet, säger Olle Andersson, chef för Västerbottenpolisens grupp för grova brott, till Dagens Juridik.

Text: Peter Sundström
Grafik: Martin Bäckström-Ledin

Bowling – skruvsport som ger eko

I Sverige har man spelat bowling sedan 1909. Idag har vi cirka 250 bowlinghallar i landet. I USA har man cirka 5000 bowlinghallar. Det är en sport som alla kan delta i, ung som gammal, rullstolsburen som gående.

I spelet Bowling ska man kasta iväg ett klot längs med en 19 meter lång bana, med målsättningen att slå ner så många käglor som möjligt. Det är tio stycken käglor, och om man slår ner allihop, kallas det strike. Om man exempelvis slår ner åtta stycken käglor och direkt i nästa kast slår ner de två kvarvarande, så har man gjort en spärr. En spärr är inte lika fördelaktigt poängmässigt som en strike, men är betydligt bättre än om det står kvar några käglor efter de två kasten.

I en bowlinghall är det vanligt att det finns åtta banor. Det varierar beroende på hur stor lokalen är. Man har en bokningslucka där man beställer tid för spel på en eller flera banor, och får låna skor. Vanligt är också att det finns en cafeteria där man kan köpa smörgåsar, fikabröd eller vissa maträtter och drycker. Det finns en mängd olika bowlingklot att välja bland om man inte har ett eget klot med sig.

Bowlingbanan är rak, och det finns två rännor som fångar upp klotet om man kastar snett. Käglorna är utsatta i andra änden av banan i en triangelform, som en pyramid.

När man kastat sitt första kast tar en maskin upp de resterande käglorna, om man inte har gjort en strike, det vill säga att man slagit ner alla tio käglorna. När maskinen räknat hur många käglor som är kvar, står ens resultat på displayen vid sittplatserna.

Det finns två sittplatser vid displayen med en TV i taket som visar ens resultat och den man spelar med. Banan man kastar klotet på är cirka 1-1,5 meter bred. Musiken som brukar spelas i högtalarna märker man inte av när man koncentrerar sig på spelet. När man kastar ska man vara följsam och smidig och kasta klotet så att det rullar istället för glider längs banan, då får man bättre resultat.

I en serie är det maximala poängtalet 300. Man kan inte få mer poäng än så. För att få 300 poäng måste man göra strike i varje försök. Det innebär strike tolv gånger i rad. Det är oerhört svårt att klara av, men en del spelare har klarat det. I Sverige har över 3 000 spelare klarat det någon gång.

Varje kägla väger ungefär 1,5 kilo och är gjorda av antingen plast eller lönnträd. Ett klot väger ungefär sju kilo. De är gjorda av hårdplast och en gummiblandning. Kloten har två eller tre hål för fingrarna i sig, som gör att man får bättre grepp när man svingar klotet i ansatsen. En del specialbeställda klot har inga hål alls. Man får då hålla i klotet, vilket förmodligen gör det hela betydligt svårare och framförallt annorlunda.

I Sverige har vi seriespel i bowling, då klubbar med oftast åtta spelare per lag möts. Vartannat år avgörs ett världsmästerskap. Damer och herrar tävlar i varsitt mästerskap.

Det finns även discobowling där man spelar hög musik och har specialbelysning för att få till en häftig och kul stämning.

Det är ganska svårt att spela bowling även om det kanske ser lätt ut först, men man bör höra med någon som är duktig på att spela för att kunna lära sig rätt teknik. Det gör att man får bättre kontroll och inte gör så många misstag. De som är riktigt duktiga skruvar klotet. Alltså att det spinner från centrum av banan till ena kanten och sedan träffar käglorna i en perfekt vinkel i centrum, för att få en så bra chans till strike som möjligt. De skapar också ett långsammare klot-tempo.

Framförallt gäller det att bli bra på att göra spärr. De riktigt duktiga spelarna är väldigt säkra på det. Det gäller att öva upp sin förmåga att sikta och att välja rätt strategi.

Fördelarna med bowling är att det går att spela året runt eftersom det är en inomhussport, och då slipper man snö och is, om man inte gillar det. Det är en kul sport, framförallt så här års, och de flesta kan spela. Även om det kan tyckas vara lite dyrt.

Text: David Hellgren
Foto: Stefan Ek

När livet ger dig en annan chans

Annika Östberg besökte Karlstads universitet och gav av sig själv. Hennes historia är allmänt känd men att höra den på riktigt gör det än mer verkligt. Händelser som
utspelade sig för över trettio år sedan har påverkat hennes liv på ett sätt som är svårt att greppa för en
utomstående.

– Idag har jag ett fritt val. Vilken lyx, säger Annika Östberg med säker röst till de hundratal åhörarna i Aula Magna på Karlstads universitet.
I 28 år satt hon i fängelse för mord och just det fria valet är en av de stora skillnaderna mellan ett liv bakom galler och livet utanför fängelset. Hon uppskattar i dag de små saker som vi vanliga tar för givet.

Från utanförskap till fängelse
Annika växte upp i Hässelby, utanför Stockholm, under 1950 och 1960-talet. Hon säger att hon är tacksam över sina första tio år, innan flytten till USA. Annika var ett självständigt barn med nyckel runt halsen. Hon hade en trygghet med sin familj och en harmoni som skyddade henne från allt ont.

När hon var tio år flyttade hon till USA med sin mamma och allt blev annorlunda. Annika lyckades aldrig bli en del av denna nya värld, berättar hon i sitt Sommarprat från 2010. Mamman gifte om sig och styvpappan blev som en främling för Annika.
Situationen i USA var totalt motsatt den i Sverige, där Annika var omgiven av omsorg och kärlek. I det amerikanska samhället var hon mycket utanför och passade inte in.

– För mig slets känslan av samhörighet bort med flytten till USA och min mamma var den enda kopplingen, säger Annika i sitt sommarprat.

Detta ledde till ett utanförskap som medförde att hon tretton år gammal rymde tillsammans med en tjugofyraårig man till San Francisco 1967. Hon hamnade i Haight Ashbury när hippiekulturen hade sin kolumn med färgglada kläder, kampen mot Vietnam-kriget och en stor tillgång av droger. Till en början var det bra, tills hon mötte heroinet och för att finansiera sitt beroende prostituerade Annika sig. När hon var sexton år gammal fick hon sitt första barn.

Försöken att sig ur missbruket med hjälp av behandlingar och rehab, fick inte det resultat som Annika önskade sig.

– Heroinet är ett lömskt odjur, fastän jag kämpade för att bli fri, ledde mig det till slut förbi alla gränser och in i det ofattbara, säger hon i sommarprogrammet.

1981 döms Annika Östberg till fängelse för ett dubbelmord. Ett av mordoffren var en polis. Att mörda en polis är alltid extra problematiskt, speciellt i USA. Det var bevisat att Annika inte höll i vapnet och att hon inte deltog aktivt i mordet. Eftersom hon var med sin dåvarande pojkvän när brottet begicks, ansågs hon skyldig och dömdes efter de premisserna. Hon satte en tid i dödscell men fick dödsstraffet omvandlat till livstid, till 25 år.

I fängelset förlorar du ditt namn och blir ett nummer i fängelsemyndighetens register. I USA ska det kännas att man har begått ett brott. Rehabiliteringstanken är inte alls viktig som i Sverige. Hon berättar engagerat för publiken på universitetet:

– Du är här för att straffas. Inte rehabiliteras, sammanfattar Östberg det amerikanska rättssystemet, för publiken i Aula Magna.

Hon förklarar att personer som suttit av sitt straff i USA och som sedan ska anpassa sig till världen utanför, får problem med anpassningen när de inte är förberedda på verklighetens problem och utmaningar. Detta leder ofta till återfall i kriminalitet och snart är de tillbaka i fängelse igen.

Det som kännetecknar de amerikanska samhället när det gäller kriminalitet, är dess stämpling av människan som evigt förknippat med brottet, långt efter straffet är avtjänat. Det hon menar är att i USA är man alltid stämplad som brottsling.

Straffet sitter kvar efter personen har lämnat anstalten bakom sig, och ska försöka bygga upp ett nytt liv. Det finns ingen anpassning till livet utanför fängelset; internen får ingen rehabilitering som kan leda och hjälpa individen tillbaka till samhället.

– Det är inte inlåsningen som är straffet, utan det är utlåsningen från samhället som är straffet, menar Annika.

Under 1980-talets Reagan- era blev situationen allt sämre, förmåner drogs in och som Annika säger skulle du inte bara tjäna av straffet, utan det skulle kännas hårt också. I hennes sommarprat på P1 berättar hon hur en genomsökning av cellen kunde gå till. Vakten formligen vräkte ut hennes tillhörigheter mitt på cellgolvet, rev sönder hennes kläder och avslutade med att spola ner hennes akvariefiskar i toaletten. Fiskarna var en rest från den mer tillåtande perioden innan restriktionerna sattes in. Det här är bara ett exempel på hur fängelsepersonalen behandlade internerna.

Annika hade skrutit om Sverige för sina amerikanska vänner som landet med få orättvisor. När hon 2009 åter var hemma igen, upptäckte hon att Sverige hade blivit ett mini-USA, som hon beskriver det. Privatiseringar och en ”sköt dig själv anda” hade kommit till landet hon lämnade i mitten av 1960-talet.

– Det vore en katastrof om Sverige blir som USA, menar hon.

Trots det påståendet menar Annika också att Sverige fortfarande har många möjligheter som inte finns i USA.

En lång väg till förändring
Annika Östberg har alla i sitt grepp, när hon berättar sin historia. Det är en berättelse som går upp och ner som en berg och dalbana. Hon säger själv att när hon varit som längst ner i botten har stött på något eller någon som har hjälpt henne upp, som exempelvis prästen från Svenska kyrkan som blev mycket viktig för hennes andliga och personliga utveckling.

– Om man inte får kärlek och omsorg är det svårt att ge det till någon annan, förklarar hon för de hundratal åhörarna i Aula Magna på Karlstads universitet.

Prästen hjälpte henne att inse att det finns förlåtelse, oavsett vad hon hade gjort. Trots det känner hon ändå skuld och ansvar inför sina handlingar. Innan hon träffade prästen hade förlåtelse varit ett hinder för henne.

– För mig var förlåtelse omöjlig, säger Annika.

Idag åker hon runt till fängelser i Sverige och pratar med de intagna om sitt liv. Hon skämtar och säger att det är svårare idag att ta sig in i fängelserna än det var förr. Skämt åsido, Annika Östberg har mycket att dela med sig av från sitt liv och sin tid i ett fängelse i USA. Hon säger att hon har en tacksamhet till livet idag och uppmanar oss alla att ta tid att uppleva det som finns omkring oss.

Avslutningsvis befinner vi oss vid Flemmingsgatan i Stockholm. Annika, nu fri, berättar om hur hon upplever staden, husen gatan och känner ett organiskt förhållande till sin omedelbara värld.

Det Annika berättar om är hur vi förhåller oss till verkligheten. Att vara fängslad innebär att man inte längre tar friheten för given, kanske innebär detta att en människa som Annika Östberg har något att lära oss andra.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

När bägaren rinner över

I ASP Bladet från oktober och november 2010 skrev Christer Jansson om Post-Traumatiskt Stress Syndrom (PTSD) hos militär personal. Men, detta drabbar inte enbart dem, utan i princip vem som helst kan råka ut för händelser som leder till PTSD.

Begreppet myntades 1980 i US of A när de gjorde en kartläggning över de psykiska besvär många Vietnamveteraner drabbats av. Det kan vara en civilbefolkning som hör hur bomber och granater exploderar utanför sin bostad, kanske någon avlider oväntat eller grymt, anhöriga till militärer i ett skarpt läge som lever i ovisshet. Men det handlar inte bara om personer med en anknytning till en väpnad konflikt på ett eller annat sätt. Alla som råkat ut för en dramatisk händelse, till exempel en krock/kollision, vet att den sätter djupa spår. Det kan även vara en person som blir rånad, misshandlad.

Men många får andra svårigheter
Det är dock viktigt att påpeka att alla personer med PTSD eller liknande symptom inte med automatik blir våldsbrottslingar eller skjuter vilt omkring sig. Det kan även leda till sömnlöshet, isolering, (o)frivillig ensamhet, vredesutbrott av mindre våldsam art, drogberoende (alkohol och/eller narkotika/psykofarmaka), vräkning/avhysning från boende, de öppnar inte sin post, har en större risk för att begå självmord etc. Enligt Christer Jansson så är också självmordsfrekvensen bland soldater med PTSD sex gånger högre än för soldater som inte har det. Åren 2005-2010 ökade antalet självmord för varje år.

Chocken kanske inte kommer genast, men ändå lagras oförlöst energi i kroppen och det kan räcka med en blick, ett felaktigt ord och/eller handling – vilka kallas ”triggers” (ungefär utlösare) – så kommer en (oftast) våldsam motreaktion. Det är många gånger detta som ligger bakom många vålds- och vansinnesdåd. Till exempel de så kallade skolskjutningarna, främst i US of A. Många av de som ligger bakom dessa blev mobbade i skolan, tyckte att läraren satte fel betyg, de blev orättvist behandlade eller att de helt enkelt hatade skolan.

Till slut rinner den inre bägaren över och då är tragedin alltför ofta ett faktum. Många, både elever och lärare, vittnar om att de som utfört dåden var enstöringar/mobbade redan under skoltiden. Men, om skolan vet om att det fanns mobbade elever, varför fångades de inte upp redan när de var unga?

En teori är att eleverna/studenterna fångades upp, men sa sig inte vilja ha eller behöva hjälp. Eftersom det inte fanns tvångsvård blev inget gjort. När det sedan brakade loss, var den dubbla tragedin ett faktum. Vad är då orsaken till detta? En tänkbar teori är att när vi utsätts för stress, ökar adrenalinhalten, reptilhjärnan kopplas in och vi vill fly. När vi då inte kan fly, lagras energin i kroppen. När sedan en ”trigger” dyker upp, utlöses denna överskottsenergi igen och den släpps loss.

Kampkonst som utlopp
Jag har själv haft mycket överskottsenergi, frustration och ilska inom mig efter all mobbing/misshandel, även om jag inte vet om det handlade om PTSD. Nej, jag fick ingen diagnos, även om symtomen var kända tidigt (under Amerikanska Inbördeskriget kallades det nostalgi och under Första Världskriget hette det granatchock eller skyttegravsfeber). Men, jag avreagerade mig, först med judo i sex år. Sedan började jag med karate några år senare; sparkade, slog och skrek. Det låter säkert banalt, men det hjälpte mig i alla fall att bli mer lugn och balanserad.

Jag minns när jag just hade börjat, det var 1991 och jag hade blivit svårt misshandlad av en berusad kille. Jag ville inte hämnas, bara kunna försvara mig om det skulle hända igen. Vi skulle göra en övning som heter gohon-kumite (ungefär fem-stegs-kamp). Den består i att den ena först attackerar med fem attacker och den andra försvarar sig och gör en motattack sista gången. Sedan blir det ombytta roller. Allt är förutbestämt och ingen improvisation är tillåten. Jag var som sagt nybörjare och hade fått min gi (dräkt) veckan innan. Jag fick en kille mot mig och han skulle gradera för svart bälte någon vecka senare. Han blev så ”rädd” för mig och min blick/fokusering att han slutade med karate! Vid ett tillfälle nuddade jag hans haka och tänkte att nu får jag skit från Sensei (tränaren), eftersom jag nuddade honom. I stället fick jag beröm; full kraft och kontrollerat avstånd!

Men alla har inte disciplinen eller tålamodet att börja med kampkonst. Det går heller inte att tro att du kan konsten efter bara en eller två terminer. Då är skjutvapen en enklare, snabbare och mer skoningslös lösning för de som vill hämnas, vilka så gott som alltid är killar/unga män.

De som lyckas fångas upp, finns det någon chans att de kan bli helare som människor? Att gå i samtalsterapi kan hjälpa, men många av de som fångats upp väljer SSRI-preparat (de som även kallas psykofarmaka). (Från 2007 till början av 2010 ökade preskriptionen med 75 procent i den amerikanska armén.)  De som väljer medicinering hamnar ofta i ett svårt drogberoende och de kompletterar(ofta) med alkohol. På det sättet hamnar de i en svår isolering, partnern kanske lämnar individen, de har en ökad risk för självmord, depression, ingen vill eller vågar umgås med dem på grund av ett lynnigt beteende, de riskerar vräkning eftersom de ofta struntar i att betala hyran. I stället finansierar de missbruket med dessa pengar i stället.

I en av Christer Janssons artiklar berättar han om en grupp norska FN-soldater med PTSD som valt att isolera sig i skogarna mellan Norge och Sverige och de levde på bär och vilt. De var tydligen sinnesförvirrade eftersom de grävde skyttevärn i skogen. Frågan är om denna var en följd av PTSD eller att de tog droger och/eller drack alkohol.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Källor:

ASP Bladet, artikelserie om PTSD hos militärer, okt och nov 2010.
Läkartidningens hemsida