Spegeln 15 år

Spegeln fyllde 15 år den 4 november. Carina Karlsson Oslind som är aktivitetssamordnare och deltagaren Anette Zilén har varit med i stort sett helt från starten. Det arbetar sex personal på Spegeln, varav en är kock på halvtid, och deltagarantalet ligger på runt femtio personer.

Carina berättar att arbetet är relativt strukturerat. Som ny deltagare får man första komma på ett studiebesök och sedan gör man upp om personen vill vara på prov en stund eller om han/hon vill gå med i en av grupperna direkt.

Det finns flera grupper att välja bland: kök (som gjort smörgåstårtan ), bageri, väveri där det sys, stickas och vävs, snickeri där man renoverar möbler, bygger fågelholkar och skohyllor med mera, en keramikgrupp, studiecirklar och det finns ett fikarum.

– Man brukar göra upp vad man vill göra mellan deltagare och personal, säger Anette.

De som kommer till Spegeln är personer med långvariga psykiska funktionshinder i Karlstads kommun. Man går genom USB för att komma till Spegeln. USB står för enhet för ”utredning, stöd och behandling” och hette tidigare ASP/ANA.

Det är väldigt olika hur länge personer brukar vara på Spegeln, allt ifrån någon vecka till de som har varit med sedan starten 15 år sedan. Ibland kanske man vill gå vidare till studier och ibland kanske personen känner att det är det här jag vill göra.

Man får själv välja vilken station man vill vara på i mån av plats, man kan vara på fler än en station per dag. I kök och bageri finns det ont om plats, så då kan man lösa det genom att några jobbar förmiddagar, några eftermiddagar och någon bara någon timme. Då deltagarna är färdiga på Spegeln brukar det bli studier och några går över på Gemet. Några har gått till Mediagruppen, klart är att på Spegeln växer man.

– Vi försöker att deltagarna skall kunna utveckla sig, man får bygga på det man tycker är roligt själv och det man kan, att inte göra något som de absolut inte vill, för det är det ingen mening med. Man bygger på det man vill göra eller som man vill lära sig, säger Carina.

– Det är roligt att vara med i bageriet och sedan tycker jag om data, lägger Anette till.

Nu är det två grupper på torsdagar som arbetar med en tidning som heter Spegelbilden, den handlar om vad som sker på Spegeln, till exempel utedagar. Där får deltagarna skriva artiklar.

– Man kan söka information på Internet och samtidigt som man gör tidningen så lär man sig saker och ting. Istället för att man bara går in och gör en viss sak så finns det mycket man lär sig i att göra en tidning, man kan också få sitta hemma och skriva om man föredrar det, säger Carina.

Anette berättar att de gör matscheman och närvarolistor. Deltagarna jobbar individuellt.

– När jag inte gör det har vi en pärm med olika övningar, till exempel datakörkort, det är roligt och inför idag har vi gjort en power point-presentation.

– Från starten till nu har Spegeln utvecklats jättemycket, det har gått framåt, säger Carina.

Spegeln har betytt jättemycket för mig säger Anette. Förut gjorde jag ingenting, jag levde ett dåligt liv, gick bara och drällde och tog till det som jag brukar kalla ”glasapoteket”. Jag har haft återfall, men det går mycket bättre nu och jag går i terapi också.

Till Spegelns 15-årsjubileum var 97 personer anmälda och fler kom spontant, matsalen var fullsatt av nyfikna personer och där bjöds på smörgåstårta och tårtbakelser. Det är en lugn stämning och personerna där verkar trivas mycket bra.

Kuriosa: ASP-bladet startades på Spegeln.

Text: Maria Lundby Bohlin

Foto: Robert Halvarsson

På jobbet: Cecilia Eriksson, Socialsekreterare på USB-enheten, Vuxenavdelningen

Nyfikenhet kring hur människor fungerar är själva grunden till varför Cecilia Eriksson har valt att jobba med det hon gör. På USB-enheten har hon därför hamnat rätt, och får här möjligheten att ständigt utvecklas.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta som socialarbetare?

– Innan jag började studera till socionom jobbade jag inom vården, som vårdbiträde för handikappsomsorgen. Sen fick jag för mig att jag skulle bli lärare ett tag, men det visade sig att det skulle jag inte alls. Sedan 2006 har jag jobbat som socialsekreterare.

Vad har du för utbildningsbakgrund?

– I grund och botten är jag socionom och har en sådan utbildning. Men som så många andra har jag ändrat mig flera gånger i livet kring vad jag vill göra. Tidigare ville jag bli lärare och funderade även på att bli bagare. Jag studerade till undersköterska en tid och jobbade med det, men ändrade mig igen. Till slut blev det socionomutbildning, vilket var förutsättningen för mig att jobba här.

Fick du bra verktyg genom din utbildning?

– Det tycker jag. Men det är en sak att läsa om något och en annan att göra det. Det är svårt att föreställa sig hur det är att verkligen jobba med något förrän man gör det, hur allt är runtikring och hur det ser ut i verkligheten. Man plockar med sig kunskap längs med vägen. Man lär sig något vid varje tillfälle, då alla människor är olika.

Hur känner du att du har utvecklats sedan du började som socialsekretare?

– Om man lyssnar på andra är det klart att man utvecklas. Det vore nog svårt om man inte lärde sig nya färdigheter under tiden man jobbade, om det inte skedde något med en själv. Det tror jag är en förutsättning. Som tur är så händer det saker med en hela tiden. Man lär sig grejer; om så inte varje dag, så åtminstone varje vecka. Om man ger andra chansen att lära en, så får man kunskap av alla runtomkring. Kollegorna stöttar en i jobbet.

Är det en bra egenskap att vara lyssnande?

– Det är en grundförutsättning. Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte. Jag har ett allmänt och generellt intresse för hur människor fungerar. Sen det området jag har hamnat i är något som intresserar mig särskilt mycket.

”Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte.”

Vilka är det du träffar i ditt dagliga arbete på USB?

– Det är lite olika faktiskt. Det är de som känner att de behöver hjälp från USB, och så är det andra som tycker att någon de känner behöver hjälp. Man kan säga att det i huvudsak är personer som behöver stöd från både kommunen och landstinget, människor med ”dubbla behov”. Behov av samordnade insatser har nog alla, men främst handlar det här om just personer som har behov av mer stadigvarande insatser av fler parter.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?

– Min övertygelse är att mycket av det kommunen gör är bra. Sen är det klart att det är mycket som kan bli bättre. Det handlar också om hur förutsättningarna för att hjälpa människor ser ut, de kan är alltid förbättras. Sedan finns det även resursfrågor och vad man väljer att satsa på. För egen del tycker jag trots allt att det finns stor möjlighet att hjälpa till samt stora möjligheter att påverka.

Vad motiverar dig i ditt arbete?

– Att man får vara med att skapa förutsättningar för att människor ska lyckas, när de vill någonting. Man får vara involverad i när det händer saker för folk. Det är riktigt roligt och naturligtvis det som är drivkraften.

Vilka tankar och förhoppningar har du kring det sociala arbetet för framtiden?

– Jag tänker en del kring min egen arbetssituation och situationen vi har här, även om det inte handlar så mycket om vad som sker på ett övergripande plan. Vi har olika sätt att jobba, men när det gäller samverkan med landstinget, så hoppas jag på ett mer strukturerad och samordnat arbete mellan oss. Även om det kan tyckas tjatigt finns det väl också kanske en orsak varför det talas om så ofta. Att man vill något annat än det som är idag, vilket är positivt!

Text och foto: Robert Halvarsson

Korta frågor:
Ålder: 33 år.
Bor: Hyresrätt i centrala Karlstad.
Familj: Särbo.
Drömresa: Kina.
Senast lästa bok: Twinkle twinkle, av Kaori Ekuni.
Favoritmat: ”Allt med ost”.