Etikettarkiv: utanförskap

Från ensamhet till öppenhet

Under nära sex års tid valde jag att bara hålla min diagnos för mig själv och mina närmaste.  Så blev det mest för att mina föräldrar och psykiatrin tyckte att det skulle vara så, sådant här pratar man inte öppet om.

Idag är jag öppen med att jag har asperger syndrom, och det har resulterat i flera positiva saker för mig. Jag minns hur min skolgång speglades av ensamhet och utanförskap, till den dag jag fyllde 18 år och själv fick bestämma att jag ville att andra skulle få ta del av varför jag inte alltid fungerar som andra vid vissa situationer. Jag började med att berätta det för min skolklass och tog hjälp av min mentor och skolkuratorn så det ändå skulle ske på et professionellt sätt. Redan 10 minuter efter informationen insåg jag att det hade skett en förändring, helt plötsligt hade mina klasskamrater förståelse varför jag inte var som dem!

Flera kom också fram och bad om ursäkt för att de kallat mig för ”lärarens favorit” osv. bakom min rygg. De förstod nu bättre varför jag fick sitta vid daton och skriva när andra inte fick det, eller för att jag fick dela upp mina prov och göra dem muntligt. Äntligen förstod dem att jag inte gjorde detta för att jag var lat utanför att det för mig var livsviktigt för att klara av skolgången.

När jag senare gick A-kursen på Molkoms folkhögskola 2007 började det bli populärt att blogga. Jag hade ingen aning om vad en blogg var förens vi en lektion fick möjligheten att testa på detta, och jag som alltid hade haft lättare för att uttrycka mig i text fastnade direkt.

Från början bloggade jag för min egen och mina vänner skull, mest som ett sätt att skriva av mig. Jag minns en dag för 2 år sedan att jag hade haft 45 unika besökare under en dag, jag blev överlycklig. Jag förstod inte varför så många hade intresse av att läsa just min blogg, idag har min blogg minst tio gånger så många läsare varje dag.

Uppmärksammad i media 

När jag låg hemma i min säng och hade feber, en dag februari 2011 insåg jag att jag hade missat ett samtal på mobilen. När jag ringde upp min röstbrevlåda hörde jag någon säga: ”Hej jag ringer från VF och vi skulle gärna vilja skriva en artikel om dig så vi vill att du kontaktar oss.”

Jag förstod inte riktigt varför skulle VF vilja skriva en artikel om mig? Och detta var ändå bara början. Jag hann nästan inte gå utanför min dörr förrän även NWT ringde, även de ville skriva en artikel. Senare följde Allas veckotidning upp, någonstans där insåg jag att jag bar på viktig information.

Innan jag tackade ja till intervjuerna var jag rädd för vad uppmärksamhet skulle ge, vad folk skulle tycka om mig och vad för sorts kommentarer jag skulle få. Jag trodde att jag få bra respons med jag hade inte räknat med att det skulle bli så stort som det blev.

Jag blir nämligen stoppad på stan av allt från ungdomar till pensionärer som frågar om det är jag som driver ”aspergerbloggen”, och som berättar hur berörda de blivit av artiklarna jag har skrivit. Hur bra de tycker det är att jag bryter tystanden och en del säger att kommer bli något stort, att jag är deras idol.

Efter några månader har jag nu blivit van att vara lite av en offentlig person i Värmland, men blev förvånad när jag för några veckor sedan satt på tåget mellan Linköping-Norrköping och det kommer fram en kille och även han berättar att han läser min blogg.

Jag ångrar inte en sekund att jag valde att gå ut och berätta öppet om mitt funktionshinder och jag får dagligen mail av både personer med Asperger och deras anhöriga som vill ställa frågor/be om råd eller bara berätta hur mycket dem uppskattar det jag gör och hur det hjälper dem. Det är det som får mig att fortsätta.

Våga va den du är och var stolt över det!

Text: Joanna Halvardsson Foto: Rebecka  Hansson

Mår folk sämre när välfärden spricker?

Mycket har ändrats de senaste åren. Den svenska välfärdsmodellen känns inte lika säker som tidigare, detta trots att vi globalt sett fortfarande tillhör den övre toppen av världens bästa länder att bo i.

De senaste åren har de ekonomiska och sociala klyftorna ökat. Resurserna har krympts. Folk som inte har arbete blir utstämplade och hamnar på socialen.

Man kan nu skönja ett tudelat Sverige. Den ena delen befolkas av dem som kommit lite utanför, som har det kämpigt med att komma in i arbetslivet eller i utbildning. Och så har vi den andra, med dem som har sitt på det torra. De med fast arbete, som fått lite mer i plånboken. Dessa verkar enligt intervjuundersökningar må väl både fysiskt och psykiskt.

En annan bild av vårt land är att vi nationalekonomiskt inte går helt bra. Sverige har om inte rasat, så dock fallit på välfärdslistan bland världens länder. En del svenska företag, som närmast varit flaggskepp, har köpts upp av utländska aktörer. Statliga företag som tidigare gynnat Sverige har bytt ägare. Istället för att gynna landet så går vinsterna nu till ett fåtal.

En tydlig indikation av att detta rätt välmående land förändrats är att vi nu kan uppvisa så mycket mental och mänsklig ohälsa. Ungdomar har på de senaste fem åren mångdubblat användningen av antidepressiva läkemedel. Närmare 400 000 barn lever i så kallade dysfunktionella familjer, där alkohol spelar en dominerande roll. Ungefär var tionde svensk har problem med spriten och var fjärde pensionär känner oro och ångest. I Stockholms landsting är kostnaderna för psykisk ohälsa högre än dem för hjärt- och kärlsjukdomar. Var tredje svensk lever ensam, och så vidare…

Ger mindre skattepengar sämre välfärd? Själv är jag inte någon expert på dessa frågor men någon som forskat i ämnet är Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco. Han säger att den svenska välfärden kommer att rasa samman om inget görs de närmaste åren. Dagens lösningar håller inte när färre arbetar och fler blir gamla. Skatteutrymmet räcker inte till för att finansiera det sociala skyddsnätet.

Den svenska välfärdsmodellen bygger på att säkra individens trygghet vid bland annat sjukvård, tillgång till skola, hjälp vid arbetslöshet, hjälp vid funktionsnedsättning och ålderdom.

Enligt Wetterberg handlar det inte om en katastrof som inträffar imorgon, men om man bara blundar och väntar kan det komma  att bli för sent att rädda den allmänna välfärden. Idag köper ju de som har råd allt oftare privata försäkringar vid sidan av systemet, som då gör att systemet får in mindre skatt.

Ta bara det här med bostäder. Tidigare ansågs bostad vara en social rättighet – nu är det mer en handelsvara. För mig verkar det som om ambitionerna steg för steg övergivits – utan att det öppet medges – för att få pengar till annat. Detta kan komma att ske på område efter område. Det känns som vi blir mer och mer likt USA, och är det landet så himla bra om vi vill ha ett Sverige med stark välfärd? Eller vill vi inte ha det längre?

Solidaritet är ett ord som verkar kännas mer och mer främmande för den nyrike svensken. (Med ”den nyrike svensken” så syftar jag på dem som fått typ 500 kr mer i plånboken efter skatt, men blivit blinda för att mycket annat nu kostar mer.) Så därför tänkte jag avsluta denna text med att förklara att ordet solidaritet betyder att man kollektivt, gemensamt tar ansvar för något, att man i egenskap av deltagande i en grupp verkar hänsynsfullt, utan egenintresse, för denna grupps bästa.

Text: C. Adrian Bild: Per Rhönnstad

Aluma – Gatans tidning

Tidningen Aluma i Malmö behandlar frågor som hemlöshet, utanförskap och missbruk Den säljs av hemlösa som får en sysselsättning och en chans att komma in i samhället. ASP-bladet åkte till Malmö för att ta reda mer om Aluma.

Malmö är Sveriges tredje största kommun.  I juni 2010 bodde i Malmö 296 169 invånare enligt SCB. Malmö är med svenska mått en stor kommun och har som en sådan många sociala problem.  Problem som finner sin väg till sidorna på tidningen Aluma.

Redaktionen är belägen i ett äldre hus mellan Stor Torget och St. Petri Kyrka. Där redaktionen nu finns var tidigare än klädbutik. Genom de stora skyltfönstren flödar solljuset in och får lokalen kännas öppen och inbjudande.

Det är här jag träffar Endré Feledjhazi. Han är distributionsansvarig på Aluma. Tillsammans med Henrik Löfgren ansvarar de att tidningarna kommer ut till försäljarna. De distributionsansvariga är länken mellan redaktionen och försäljarna.

En vanlig dag börjar 8.45. Endré brukar göra i ordning allt så att saker och ting är redo klockan nio då försäljarna kommer och köper sina tidningar.  Det fungerar som så, att de köper sina tidningar som sedan säljs för 40 kronor per styck. Försäljarna har sina platser runt om Malmö och på andra platser i Skåne.
Försäljningsplatser är exempelvis stormarknader och ställen där det rör sig mycket folk. Det finns 108 inskrivna försäljare och av dessa är 40 aktiva. De måste följa Alumas regler som säger att de inte får vara märkbart påverkade, våldsamma eller stjäla. Om man bryter mot reglerna och inte förstått vad man gjort blir man avstängd en vecka.

Endré har också hand om vad Aluma kallar uppsökandeverksamheten. Tidningen har en EU-moppe som Endré använder för att distribuera tidningarna till försäljningsställena. Han påpekar också att det finns chans till samtal med försäljarna när han åker runt med tidningarna.

Den sociala biten på Aluma är viktig. Man ska alltid ha tid för en kopp kaffe och att kunna snacka en stund, säger Endré. För alla människor är mänsklig kontakt viktigt men för de som står längst ner i samhället är ett”hej” eller ”hur mår du” en viktig bekräftelse som stärker dem.
– Man ser på de flesta försäljarna att arbetet höjer dem, deras självkänsla, hävdar Endré.

Han säger att hade inte varit för Aluma hade många gått ner sig djupare. Det finns exempel på personer som knappt lyft blicken från marken men sedan efter en tids försäljning har de kanske minskat missbruket. De kan då skaka i hand och möta blicken när man träffas. De känner att Aluma är viktigt och det håller dem på rätt köl, säger Endré.

Att den sociala aspekten är viktig kan Milan intyga. Han har varit försäljare i fem år och säger också att Aluma har betytt mycket för honom. Vi sitter på redaktionen och Milan berättar för mig hur det är att vara Aluma-försäljare på Malmös gator.

Han har tagit sig från drogmissbruk till att ha en tro på framtiden. Från början förstod Milan inte hur avgörande Aluma skulle bli för honom. Han säger att han från början bara uppfattade tidningen som en ekonomisk resurs. Sedan han genomgått sitt metadonprojekt förstod Milan att detta handlade om mer än bara pengar.
– Jag fick klart för mig att jag behövde något att göra för att hålla mig drogfri, menar Milan.

Att vara drogfri kräver en struktur i livet. Milans arbetsdag börjar när redaktionen öppnar på morgonen och avslutas när den stängs på eftermiddagen. Han återkommer flera gånger under intervjun till att det är viktigt att ha en ordnad tillvaro.

Milan menar att det är viktigt att jobba som på vilket arbete som helst. Man börjar på morgonen, går hem på eftermiddagen, får en struktur på sin dag som i sin tur påverkar livssituationen. Detta är man lätt sätta sig in i, oavsett om man är hemlös eller ej. Det måste finnas rammar annars flyter allting ihop. Milan visar vikten av detta och visar också att det går att sig samman från ett uselt utgångsläge till en positiv framtidstro.

Jag frågar Milan hur han upplever mötet med människor är. Han säger han har fått mycket uppskattning från de han träffar. De ser att han står på samma plats och säljer, kämpar för att göra sitt liv bättre. Uppskattningen har motiverat honom att fortsätta på den väg han nu har valt.

Det finns fortfarande fördomar kring hemlösa och missbrukare. Milan säger att han ibland möter dem. När han missbrukade satte han vikt på alltid vara ren och välklädd och fortfarande är det så. Det finns de som har tvivlat på att han är hemlös pga av hans rena kläder. Han berättar att det förekommit tillfällen när redaktionen fått telefonsamtal från människor som betvivlat om han är verkligen är hemlös.
– Man blir placerad i ett fack på grund av sitt utseende, säger Milan.

Milan berättade om en man han träffade som sa: ”Jag har passerat förbi dig många gånger och du säljer Aluma och är bättre klädd än jag.”
– Att var välklädd är något jag föredrar men det är inget bevis för att man är bättre på något sätt, berättar Milan.

Han menar att nu när han är drogfri kan han använda pengarna på andra saker än droger som exempelvis kläder.

Pengarna han tjänar på Aluma-försäljningen bidrar till en bättre livssituation för honom. Att vara hel och ren är viktigt för Milan eftersom det bidrar till ett bättre liv.

När man jobbar som försäljare träffar man andra hemlösa som sjunkit djupt i missbruk och hopplöshet. Milan säger att han uppmanar dem att försöka fortsätta kämpa. Du kan få hjälp, menar Milan, och många är medvetna om det.

Det är viktigt att det finns någon som kan visa att det går att ta sig ur problemen hemlöshet och missbruk. Milan som nu är drogfri sedan fem år är bra exempel på detta. Det finns också försäljare som inte har kommit lika långt på vägen som Milan. Genom sitt arbete som försäljare på Malmös gator kan de påbörja vägen tillbaka till ett värdigt liv.

Text & Foto: Henrik Sjöberg

Främjande av mental hälsa och välbefinnande hos barn och unga vuxna

Den 29-30 september hölls denna EU-konferens på Hotell Hilton vid Slussen i Stockholm. Detta var en utav fem tematiska konferenser med anledning av ”the European Pact for Mental health and Well-being”, Europeiska Pakten för Mental hälsa och Välbefinnande.

Om pakten

Pakten antogs vid Europeiska Unionens konferens ”Tillsammans för Mental hälsa och Välbefinnande”, som hölls i Bryssel den 12-13 juni förra året. I denna pakt lyfter man fram fem områden som man prioriterar;

  1. Förebyggande av depression och självmord
  2. Mental hälsa hos unga och inom utbildning
  3. Mental hälsa i arbetsplatsmiljön
  4. Mental hälsa hos äldre
  5. Motverkande av stigmatisering och socialt utanförskap

Det är alltså dessa fem teman som konferenserna handlar om och denna gång var det ”Mental hälsa hos unga och inom utbildning” som var i fokus.

I pakten slår man bland annat fast att: ”Mental hälsa är en mänsklig rättighet. Det förmår medborgare att uppleva välbefinnande, livskvalité och hälsa. Det främjar lärande, arbete och delaktighet i samhället.”

Om konferensen
Till konferensen hade cirka 200 deltagare samlats, för att tillsammans ta fram prioriterade åtgärder inom området. Konferensen var uppbyggd kring fem delområden, vilka var:

  1. Föräldrar, familj och de tidiga åren
  2. Hälso- och sjukvårdens roll i främjande av mental hälsa och förebyggande av psykiska sjukdomar
  3. Samhällsmiljöns roll
  4. Rollen hos ny mediateknologi och internet
  5. Skolmiljö och lärande

Varje delområde hade ett eget seminarium varav de två första hölls  dag ett och de tre resterande den andra dagen. Under konferensen delades blanketter ut, ett för varje delområde, där man fick kryssa för tre åtgärder som man själv prioriterade.

Seminarium 1: Föräldrar, familj och de tidiga åren
Fokus: Främjande i tidiga år, skyddsfaktorer, gott föräldraskap, befolkningsbaserat främjande och generella förebyggande program såväl som selektiva förebyggande program.

Forskningsresultat från de senaste åren har alltmer betonat vikten av graviditetens och de tidigaste uppväxtårens betydelse för välbefinnande, hälsa och framgång senare i livet. Mental hälsa och föräldraskap går hand i hand. Ändå, inte alla föräldrar är tillräckligt utrustade för deras föräldraroll och det finns ett behov av att titta närmare på särskilda behov hos utsatta grupper, såsom tonårsföräldrar och föräldrar med psykisk ohälsa. Synpunkter som skulle kunna tas i beaktande är: Program för gruppbaserad föräldraträning, barn från socialt utsatta grupper, målinriktad föräldrasupport för högriskfamiljer.

Seminarium 2: Hälso- och sjukvårdens roll i främjande och förebyggande
Fokus: Uppmaning till ett utökat vårdutbud, som också skulle omfatta en roll i främjandet av mental hälsa och välbefinnande samt i förebyggandet av psykiska sjukdomar.

Traditionell hälso- och sjukvård fokuserar på sin roll att diagnostisera och behandla sjukdomar. Ändå, behandling ensamt kan bara åstadkomma en begränsad minskning av den psykiska sjukdomsbördan, och alltfler icke-vårdsaktörer är intresserade av mentala hälsoresultat.

Seminarium 3: Samhällsmiljön
Fokus: Samhällsorganisation, såsom samhällsaktörer, bemyndigande, stadsplanering, gröna ytor, ungdomscentra och ungdomsbrottslighet, främjande och förebyggande.

I samhällsmiljön där barn och ungdomar växer upp, påverkas deras välbefinnande och sociala beteende genom ett antal olika påverkande faktorer. Eftersatta grannskap med litet socialt sammanhang och höga nivåer av arbetslöshet och kriminalitet utgör risker för den mentala hälsan och välbefinnandet hos barn och ungdomar. Ett ingripande från samhällets olika aktörer behövs för att främja barns och ungdomars välbefinnande i samhället.

Seminarium 4: Rollen hos media, internet och elektroniska spel
Fokus: Användning av media och nya teknologier för god mental hälsa. Potentiella risker utgörs av innehållet hos media och elektroniska spel samt kommunikation genom nya teknologier.

Media utgör en stor del av livet hos dagens barn och ungdomar. Den tid som tillbringas framför TVn, på internet, med elektroniska spel och
genom att använda mobiltelefoner, har ökat markant de senaste årtiondena och, tillsammans med detta, har internetmobbning och exponering av kraftigt skadligt innehåll blivit vanligt.

Därför finns behov av att maximera fördelarna och minimera riskerna av mediakonsumtion till förmån för den mentala hälsan och välbefinnandet hos barn och ungdomar.

Seminarium 5: Skolmiljö och lärande
Fokus: Positivt främjande av mental hälsa och generellt förebyggande, helhetssyn på skolan, social-emotionellt lärande, program för sociala färdigheter liksom program för förebyggande av alkoholmissbruk, drogmissbruk, våld och mobbning.

Barn och unga spenderar en stor del av sin tid i skolmiljö, vilket gör den till en av huvudmiljöerna när det gäller främjandet av mental hälsa och förebyggande av psykiska sjukdomar. Å ena sidan, är skolor och högskolor platser som skulle kunna låta olika genomföranden nå nästan hela befolkningen inom denna åldersgrupp.

På samma gång, att rätta till klimatet och utövandet i skolmiljön, tillsammans med barns mentala hälsobehov, har visat sig förbättra de akademiska färdigheterna och det sociala beteendet.

Hur kan konferensens slutsatser bli till EU-lag?

Följande schematiska bild visar hur en konferens kan påverka lagstiftningen inom EU:

Egna intryck från konferensen
Eftersom hela konferensen hölls på engelska, blev man ganska trött efter ett tag. Det vart mycket ”korvstoppande” med fakta och fackuttryck. På grund av tidsnöd, var diskussionerna rätt så korthuggna, vilket var tråkigt.

Det positiva var, erfarenheten av att ta del av en konferens i EU-miljö, och de sociala kontakter man knöt.

Text & foto: Karl-Peter Johansson

En dag i mitt liv

thomasTänkte berätta utförligt om hur en dag i mitt normala liv eller min normalitets värdering ser ut. Jag känner mig ofta lite utanför i olika sammanhang men orsaken är jag osäker på, för om jag saknar inre referensramar om situationer som jag är med om, betyder ju det snarare att jag inte skall känna mej utanför utan snarare spetsa mina öron mer och vara intresserad av det jag är med om. För det är ju något nytt jag lär mej och får vara med om.

Att känna utanförskap torde rimligtvis för mig, i alla fall i ovan nämnda stycke, tyda på att jag själv har för låg självkänsla och för lågt självförtroende för att kunna identifiera mej själv i att vara intresserad och nyfiken på det jag inte kan så mycket om.
Tänkvärt är det för mej i alla fall.
Så här ser oftast en dag ut i mitt liv och detta är min verklighet som jag skriver om.
Brukar vakna mellan fyra och halv sex på morgonen och sällan eller aldrig helt utvilad för jag vaknar ofta under natten. Sen gör sig mina 22 operationer påminda i min kropp, så det knarrar lite då jag kliver upp. Förr kunde jag vakna och bara spontant hoppa ur sängen mitt i nätterna och undrande ställa mig frågan: Vad var det jag skulle göra nu då? Jo just det, klockan är tre så du ska lägga dej igen.
Nu för tiden ligger jag lugnt kvar och vilar så gott jag kan. Sen när jag kliver upp, oftast vid fem tiden så har jag min skönaste stund på hela dagen, eller snarare så lägger jag grunden för mitt mående under min kommande dag. Jag sätter på kaffe och tar en kaffekopp sen sätter jag mej vid datan och börjar svara på mailen jag fått under kvällen och natten och det tar mej en timme minst att komma igenom det.
Sen har jag som rutin att alltid varje morgon innan jag går utanför dörren hemma att skriva lite om hur jag skallvara själamässigt under dagen och vilken inställning jag ska ha till mej själv. Så varje morgon skriver jag till mig själv att i dag skall jag vara positivt inställd till mej själv, samt vara kärleksfull och ödmjuk mot mej själv. Det fungerar alltid lika bra och ända gången det inte fungerar är när jag inte tror på mej själv.Men då det fungerar så är det en riktigt skön känsla för de känslorna jag försätter mig själv i om mig själv blir dom samma som jag uppfattar omgivningen!
Sen vid sjudraget så brukar jag dra mej ner mot stadsmissionen för den obligatoriska morgonstunden av kaffe och smörgås, med fina kärleksfulla och omtänksamma inslag av mänsklig värme från personalen och av de andra besökande. Där läser jag tidningen och byter några ord med både besökande som personal. En fin fortsättning på en morgon som börjat bra.

Jag till jobbet och försöker som alltid få något vettigt gjort men ibland slår osäkerhetskänslan åter på mig. Oftast när jag har rätt själslugn så fungerar allt jättebra. Känner mej väldigt nöjd med det jag själv skriver om, det som jag har varit med om själv. Är väldigt trygg i att lämna ut mej själv i tidningen som läses av många inom kommunen samt av många på webben. Gillar att lämna ut mej själv, för jag har levt ett hårt liv och kan man avskräcka en männsiska till att gå samma väg som jag, så är ett liv kanske räddat. Dock om jag ska ut på en intervju, så kan mina tankar dra i väg med mej, jag undrar om han ser på mig att jag levt ett liv i beroende, med allt som det innebär, eller ser han ner på mig för at det syns kanske på mej vad jag är för någon.
Den tankegången eller snarare tankegångarna kan rakt av skrota en halv dag för mej nästan, förr kunde en sådan tankebana sluta inlåst på en anstalt på grund av mitt impulsagerande som alltid byggdes på negativa delar. I dag kan några timmar gå åt pipan men av någon anledning så får jag till intervjun till något bra ändå!

Så mina framsteg märker jag själv nu, ännu bättre när jag skriver om det.
Sen brukar jag gå ut och promenera lite under dagen eller sätta mig på stan och ibland bara vara och ladda batterierna. Dock kommer stunder då jag sitter och ser på människor som kommer och går förbi och undrar vad det är för fel på mig! Hur nu detta egentligen kan blomma upp i min tanke bara genom att titta på en människa som passerar mig. Snacka om att sätta krokben för sig själv liksom..
Grejen blir ju att jag själv ställer mig utanför då jag tänker så, jag blir inte annorlunda utan jag gör andra till annorlunda jämfört med mej själv. Sen när det drar ihop sig till arbets-dagens slut så kommer nästa problem? Vad ska jag hitta på nu? Andra kanske går hem och är slitna och inte har behov av att det alltid måste ske saker efter jobbet. Själv brukar jag ta en promenad, sen, efter jag kommit hem försöker jag bara varva ner och känna mig lugn i själen. Inte det lättaste men jag jobbar på det. Kvällen brukar jag finna själaron på genom att bara vara, och förhoppningsvis lyckas jag släppa alla förväntningar och krav jag har på mej.
Det är då jag kan slappna av och bara vara.
Nu är inte alla mina dagar på detta viset som tur är, men dom infinner sig med jämna mellanrum men med tiden har jag märkt att jag oftast bara släpper taget om allt och bara är. Att gå runt och tänka på vad jag har för fel i mig är bara energikrävande och då är det betydligt lättare att lägga energierna på att man bara är den man som hela tiden utvecklas som individ..
Problemet som jag börjar att se på det och inse är att den ende som ställs utanför via mitt nämnda tänkande är just jag själv! Jag är den jag är likväl som andra är, de som är som de är! Skillnaden på oss människor är ju det som gör det hela intressant och ger oss en chans till att förkovras som människa… Detta blev en blandning av en dag i mitt liv och mina inre tankegångar och reflektioner..
Ta det för vad det är, för det gör jag…

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson

EN LÅNG VÄG TILLBAKA

Vägen från drogmissbruk tillbaka till ett ”vanligt” stabilt liv är lång och mycket, mycket tuff.

Speciellt om man bor i Sverige,för enligt den förlegade svenska drogpolitiken (vilken ligger 10 – 15 år efter våra grannländers) bör man ha bränt alla broar och försuttit sina chanser till ett normalt liv innan man får möjlighet till vettig medicinsk behandling.

Man är tvungen att kämpa i både uppförsbacke och motvind, men inte ens då är det säkert att man får hjälp! Vore det inte bättre att fånga upp missbrukarna innan grund/gymnasieskolebetygen är helt obefintliga, innan kreditvärdigheten är körd i botten och skulderna hos kronofogden blivit så höga att de omöjligen kan betalas av under ens livstid?

För vad händer i dagens Sverige när du väl står skriven hos kronofogden..? Jo, du får inte hyra en lägenhet, inte stå för ett mobil- eller internet- abonnemang, inte ta lån eller köpa på avbetalning. Med andra ord blir miss- brukarna utestängda från stora delar av det moderna samhället.

Blir man av någon drog- relaterad orsak av med körkortet är man körd, för man straffas inte bara en gång. Först döms man och får en påföljd som fängelse eller samhällstjänst, med detta följer också bötesbelopp och spärrtid. När det här avklarats borde ju brottet vara sonat, men icke! När väl spärrtiden gått ut och man vill ta körkort igen straffas man ytterligare, och det kostar dig dyrt. För då är det dags för närmast ändlösa urin-, blod- och CDT-provtagningar (leverprov som visar vad du gjort under tre veckor bakåt i tiden) som kan pågå i åratal och som sammanlagt kostar dig tiotusentals kronor, exklusive  kostnaden för att ta själva körkortet.

Och vart ska man då få alla dessa pengar ifrån? Det är ju inte det lättaste att få ett jobb nu för tiden om man inte har körkort. På sätt och vis blir det lite av ett moment 22, hur motiverande är det att hålla sig drogfri när man står utan jobb, utan hem, med skulder upp över öronen och utan en synlig väg ut..?

Nej, upp till kamp kära missbrukare, säger jag! Det är hög tid att våra folkvalda politiker ser problemet i vitögat och agerar därefter.

/ Micael