Från kunskap till handling

Det behövs mer kontakter mellan brukare och myndigheter. Det bör skaffas lokalgrupper på flera håll där man kan jobba tillsammans brukare, beroendevård, psykiatri och socialarbetare, i enligt med rådande evidens.

Kunskap till praktik höll i en utbildningsdag i Karlstad 7 mars, angående missbruks- och beroendevården. Den stora kärnan var om, och i så fall hur, man ska jobba tillsammans på regional och kommunal nivå, för att få så bra vård som möjligt. Det talades om evidensbaserad praktik, som är sammanfattningen av brukares erfarenheter och önskemål, professionellas erfarenhet och bästa rådande evidens. Grums jobbar till exempel med aktiviteter, för att brukaren skall kunna må bra en stund.

Grums samarbetar Ria, Länkarna och Verdandi. De har flera grupper som arbetar med olika saker. Exempelvis finns det träningsgrupper, samtalsgrupper, känslogrupper, matgrupper och även en målargrupp.

Några av killarna är så fattiga att de får bada i kalsongerna. Det viktigaste är att samlas för att göra någonting tillsammans. Både kommunala och privata bostadsbolag bör hjälpa till, då det behövs bostäder för att klara sig undan missbruk, någon stans att bo, helst inte i missbrukarområden, är ett minimum för att kunna bygga upp ett nytt liv. Det konstaterades att det finns väldigt lite skrivet om missbruk från högre ort, jämfört med exempelvis skolfrågar och psykiatrin. Kanske är detta för att missbruk upplevs som skamligt? Under en period höll Sverige på att supa ihjäl sig, då byggdes nykterhetsrörelsen upp av kyrkan, nykterhetsförbund och arbetarrörelsen.

Att få vara med och påverka  I Grums finns brukarenkäter där brukare efter sin vårdtid får fylla i vad de tycker varit bra och sämre i den vård de fått. Ett problem är att mottagare av vård, så kallade ”brukare”, får vara med i grupper för att förbättra vården, men då de blir utskrivna får de inte det längre. En person som är djupt nere i ett missbruk eller psykisk ohälsa har inte kraft och vilja att jobba i intressegrupper när man ligger nere på botten. Det bör därför skapas lokala råd utan knytning till myndigheter för att kunna påverka politiker direkt, menar en deltagare på föreläsningsdagen.

Definitionen av ordet brukare, är ”en användare av offentliga tjänster”. Brukarinflytande handlar om rätten att påverka sin situation i förhållande till dessa tjänster. Det är viktigt att stå på sig med vårdgarantin, vilken gäller även för missbrukare, även om Socialstyrelsen själva ger delade budskap. Det är viktigt att folk får hjälp med detta, för vem orkar stå på sig och hävda sina rättigheter under en kort tids vård?

I dagsläget ser det så ut att anhörigorganisationer inte får vara med i råden. ”Min mamma ska inte vara med och bestämma hur ofta man ska ta urinprov”. Det kan vara svårt för anhörighetsorganisationer att arbeta tillsammans med myndigheter, då de lätt hamnar i minoritet och blir överkörda. Anhörigorganisationerna bör ha kontinuerlig kontakt med politiker, tjänstemän i vården och ta plats i planeringen och återkoppla resultaten, hävdade en deltagare.

Egen plats vid psykiatrihuset  Brukarorganisationerna har egna rum i nya Psykiatrihuset i Karlstad, dit även beroendeenheten flyttar 4 april, med 12 platser.

”Missbruksvården är ofta som en schweizerost, mer hål än ost”, tyckte en kvinna. En åsikt som dryftades var att anhöriga bör engageras till och med i rekryteringsprocessen av nya läkare till missbrukarvården. Politiker bör också vara välkomna att visa intresse för frågorna, det uppfattas lätt som att det är något fel då politiker kommer på besök, men så behöver det inte vara. Man ska våga pröva nya vägar.

En uppfattning som även togs upp var att det var lättare att få hjälp i början av året, i januari eller februari är det större chans att man får hjälp än i november december. För sent på året har budgeten sinat och små medel finns kvar.

Ett regionalt råd som paraplyorganisation kan vara ett gott val, där organisationer som både är för och emot Subutex och Metadon kan samarbeta utifrån de viktiga gemensamma nämnarna som faktiskt finns. En sådan punkt kan vara att man är överens om att det är svårt att vara nykter om man ingenstans har att bo.

Text: Maria Lundby Bohlin Foto: Per Rhönnstad

En samverkan som lämnat skisstadiet

Samverkan är ett ord som ständigt är på tapeten. ”Vi måste ha bättre samverkan”, kan en politiker säga angående ett område som kommun och landsting har gemensamt. Vad innebär detta i praktiken? ASP-Bladet besökte ett snörikt Molkom för att se en utbildning som syftar till att låta samverkan lämna skisstadiet och bli verklighet.

Ulrika Gullberg är personen som organiserar utbildningen, vilket riktar sig till personal inom social psykiatri i Värmland. Hon arbetar själv på Kristinehamns folkhögskola och håller i en kurs där som vänder sig till människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Utbildningen som är temat för dagen kommer att pågå under 2010, samt vända sig till anställda inom både kommun och landsting.

– Vi kommer att utbilda 200 personer i Värmland, som kommer att få gå tio utbildningsdagar runt om för både kommunanställda och landstingsanställda. Målet är att ta fram ett antal samverkansteam som fungerar när den här kursen är slut. Tanken är att personer med psykiska funktionsnedsättningar inte ska hamna mellan kommuner och landsting, berättar Ulrika.

Det ska även finnas en långsiktig utbildningsplan för att följa upp det hela. Allt för att anställda inom social psykiatri, oberoende arbetsgivare, ska dra åt samma håll i förhållande till patienter och människor i behov av hjälp. Ulrika betonar att det är en långtgående process, som sträcker sig tillbaka över ett och ett halvt år och kommer att fortsätta efter att kompetensutvecklingen har tagit slut.

– Det är två olika huvudmän som styrs av olika lagstiftningar. Det har gjort att man har haft det lite svårt att närma sig varandra. Men nu har vi en skyldighet att samverka mellan kommun och landsting, oavsett vilka lagstiftningar som styr oss, säger Ulrika.

Värmland är samtidigt ett län med stora skillnader mellan sina kommuner. Karlstad och Sysslebäck har exempelvis inte samma förutsättningar, detta är man medveten om på utbildningen.

– Jag tror att mindre kommuner inte har samma tillgång till landstingspersonal. I små kommuner är det färre personer som jobbar inom socialpsykiatrin, samtidigt har man har ett lika brett spektra inom funktionsnedsättningar. Jag tror att de kanske kan behöva lite mer stöd, tycker Ulrika.

Utbildningsdagen gick bland annat ut på att lyssna till ett föredrag av Marianne Rönnersten, från Handikappförbundens Samarbetsorgan. Hon är ledare för projektet ”Agenda 50”, vars namn anspelar på den nya FN-konvention kring de mänskliga rättigheterna som inkluderar människor med funktionsnedsättningar. Hon ser rättighetstänket som absolut centralt i sitt arbete.

– Perspektivet kring mänskliga rättigheter är jätteviktigt för människor som på ett eller annat plan påverkar livet för dem med funktionsnedsättningar. Grunden för mänskliga rättigheter är bland annat synen på att alla människor har lika värde. Att man lever upp till det i sina verksamheter och baserar sina verksamheter på det. Det är ett viktigt inslag i den här typen av utbildningar, berättar Marianne.

Antalet deltagare per tillfälle är runt 25 personer. Bland de många deltagarna lyckades ASP-bladet få en pratstund med Elisabeth Höök. Hon arbetar i Karlstads kommuns verksamhet för sammanhållen rehabilitering vid ”Gemet”, beläget vid natursköna Klara. Gemet riktar sig till människor med någon form av psykisk ohälsa och fokuserar på arbetsrelaterad rehabilitering.

– Jag tror att det kan bli ett bra kunskapsutbyte när vi träffas i både kommun och landsting. Jag hoppas att vi kommer att lära mycket av varandra; om hur vi tänker och tycker, samt hur vi kan samarbeta bättre kring människorna som finns både inom kommun och landsting. Jag hoppas att vi inte ser varandra som ett ”vi och dem”, utan att vi blir ett team för de människor som befinner sig på båda platser. Att vi jobbar ihop och drar åt samma håll, helt enkelt, säger Elisabeth.

Åter till Ulrika Gullberg, ASP-Bladet frågar henne huruvida de varit inspirerade av liknande projekt i andra län i utformningen av utbildningen.

– Jag tror inte det är någon som har gjort det i en så stor omfattning som vi gjort det den här gången. Vi har skräddarsytt utbildningen för Värmlands behov, med material som är relevant för personer inom kommun och landsting.

Se även: ”En samverkan som lämnat skisstadiet” i videoform

Text: Robert Halvarsson Bild: Per Rhönnstad