App mot psykisk ohälsa

Att söka hjälp mot ångest, stress och depression är fortfarande skambelagt för många. Nyhetssajten Breakit rapporterar om Sveriges första app mot psykisk ohälsa som erbjuder anonymt samtalsstöd utan väntetid.

Bluecall heter appen som tagits fram av de tre kompisarna Caroline Röden, Lisa Löfgren och Charlotte Sparre. Tjejerna upplevde under sin studietid, som många andra i deras omgivning, ångest, stress och annan psykisk ohälsa.

– Problemet finns inte bara bland studenter utan även i arbetslivet. Psykisk ohälsa leder många gånger till utbrändhet för att det är så krångligt, tidskrävande samt fortfarande lite tabustämplat att söka hjälp, säger Caroline Röden till nyhetssajten breakit.se.

Två nivåer
Appen Bluecall finns tillgänglig i två nivåer. I den första kostnadsfria nivån kan man ringa och prata med en volontär. Det är en person som har livserfarenhet och frivilligt ställer upp för att hjälpa och stötta andra. Appens andra nivå erbjuder, mot en avgift, samtal med en mentor som har utbildning i psykologi och samtalsstöd.

Fördelen med appen är bland annat tillgängligheten och den korta väntetiden.

– På många ställen är vårdköerna otroligt långa och att gå till en privat psykolog kan kosta hur mycket som helst. Med vår app får man hjälp direkt och prissättningen gör att fler får råd, förklarar Carolina Röden.

Vill växa globalt
Idag har appen cirka 400 registrerade användare och 300 förtecknade stödpersoner. Bluecall har målet att växa, främst i Sverige men även utomlands eftersom psykisk ohälsa är ett globalt problem.

– Att söka hjälp för psykisk ohälsa är fortfarande tabubelagt för många. Det vill vi ta bort genom appen och istället känna sig stolt som användare med viljan att bli sitt bästa jag, avslutar Carolina.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Maria Lundby-Bohlin

Kan man knyta ihop olika livsåskådningar med psykisk ohälsa?

I dagens samhälle är det många som söker sig till olika livsåskådningar för att finna något som de på ett eller annat sätt söker. Det finns många olika livsåskådningar, en del bygger på religion medan andra inte gör det. Det jag reflekterar över är vad som får oss människor att söka olika vägar för att komma till ro och finna oss själva.

På något sätt tror jag att det här sökandet är en konsekvens av samhällets utveckling, då allt går så fort att man ej hinner med att reflektera över vad som sker runt omkring en. Vare sig det är i ens omedelbara närhet eller inom ens familj och andra sociala bands omgivning. Jag upplever att man i dag springer i från människans basbehov, som till stor del består av sociala bitar såsom familj och vänner. Ett behov som när det är tillfredställt också ger saker som trygghet, vänskap och närhet.

Att ha någon att kunna vända sig till då man har ett behov av att prata ur sig är jätteviktigt. I dagens samhälle sker mycket av den sociala kontakten med mobiltelefoner och Internet, vilket gör att vi riskerar tappa bort den viktiga sociala biten av att umgås i verkligheten. Om man ser bakåt i tiden så transporterade människor sig sinsemellan med häst och vagn: detta var bara för hundra år sedan! I dag åker vi istället med bil, tåg, mc och flyg – jag är helt övertygad om att det påverkar människor, bland annat genom ökad stress.

Hur viktigt det än kan vara att alltid vara tillgänglig kan jag därför inte låta bli undra över tillgänglighetens effekter på människan. För inte så många år tillbaka i tiden var det ett helt annat samhälle ur kommunikationsperspektiv, och då var även sådana termer som mental utbrändhet inte heller så vanliga.

Bara att ta en kort promenad till lokala affären innebär idag att man möts av en ständig rörelse i trafiken och att man ständigt hör en massa ljud som ens hjärna registrerar, oavsett man vill det eller inte. Sinnesintrycken upplevs kanske utan att man ens tänker på att dem, eller ens märker att de sker – jag tror man kan bli väldigt trött i själen av allt detta. Utvecklingen under de senaste decennierna har gått fort och jag individen har svårt att hänga med i alla förändringar som sker.
Jag tror som sagt att den mentala utbrändheten och psykiska ohälsan kan kopplas samman med människors olika intressen över olika livsåskådningar. Tappar man tråden till vad som sker med en så börjar man tillslut leta efter en ny tråd att koppla an till – och då kan man många gånger bli inspirerad av andra sätt att se på livet.

Att söka lugnet I dag har människan en tendens att börja söka efter meningen med livet och vart de har sin roll eller plats i det hela. När man känner sig stressad och jäktad kan ett naturligt steg vara att börja använda sig av olika livsåskådningar för att finna vägen till själaro. Det ligger nära till hands att man genom olika livsåskådningar söker vägen till ett mentalt lugn.

För mig är kopplingen mellan livsåskådningar och psykisk ohälsa ganska tydlig. Tappar man bort sig själv på ett eller annat vis får man kämpa med att finna åter till ett välmående. Vägarna varierar, en del går till psykiatrin men många kommer ut därifrån och känner att svaren till ens mående inte finns där att hämta, så de söker vidare och kanske finner den i någon form av livsåskådning.

Motsatsen till lugnet människor söker är exempelvis den utbrändhet som blir allt vanligare i dag. Utbrändhet kan i bland inte kopplas samman med någon specifik händelse eller förändring; en del människor bara går in i väggen och tappar all energi och ork till att orka med sitt liv för stunden. Det i sig kan vara en skrämmande upplevelse. Det kan ta åratal att komma ur den fasen, till och med kan man vara märkt för livet av den utbrändheten.

Viktigast att må bra Det viktigaste torde vara att man mår bra och utvecklas som människa på alla plan, oavsett vad man har för livsåskådning så är det i sig ett förhållningssätt till hur man ska hantera allt som sker i livet – för att på så sätt finna ett harmoniskt sätt att leva på.

En livsåskådning är för mig ett sätt att göra det enkelt för mig i min tillvaro, skapa trygghet och harmoni i mitt inre och på så vis minska den inre stressen jag har känt av så stora delar av mitt liv. Mitt sätt att se på livet genom en livsåskådning har hjälpt mig på många sätt. Bland annat genom att jag har fått lättare att hålla fokus på vad som sker i mina tankar.

Då jag har ADHD så har mina tankar ofta skapat känslor som lett till inre stress. Ofta har den processen skapats av något yttre som skett i min omgivning då allt gått så fort runt mig. Mitt val har varit att ha en livsåskådning som jag känner att jag kan identifiera mig med, vilket har gett mig hjälp att hålla fokus på det som jag tycker är viktigt och bra för mig. På så sätt har jag också äntligen fått uppleva det jag sökt under hela mitt liv, inre lugn och en själ full med harmoni.

Text: Thomas Andersson Bild: Per Rhönnstad

Ett kapitel i mitt liv

Här får vi en inblick i Robert’s väg till ett normalt liv…

Robert kommer från en trasig barndom där familjeförhållandena och relationer alltid varit lite speciella. Redan som ung fick han lära sig att ta hand om sig själv och andra. Trots allt så har Robert alltid försökt att leva så vanligt som möjligt, gymnasietiden var hård men en tillfällig paus i livet.

På gymnasiet läste han Handel & Administration på Tingvallagymnasiet och började praktisera på Domus Ljud & Bild. En plats där Robert trivdes väldigt bra och inom kort fick han en anställning. Som de allra flesta minns brann tyvärr Domus ner, och Robert blev erbjuden jobb på OBS Bergvik i stället. Från att ha haft en trygghet och en framtid, stod nu extrajobb och osäkra anställningsförhållanden framför mig. Det var nu svårt att få ihop ekonomin och en förändring i livet krävdes. ”Så jag flyttade till Norge i stället” säger Robert, där fanns det jobb att få och han kände att han hade bättre möjligheter att bygga upp sitt liv där. ”Sen kunde man få jobba hur mycket man ville. Jobbmarknaden ser lite annorlunda ut i Norge än i Sverige” menar Robert.

Tyvärr var det först där som hans problematik verkligen tog fart.

”Jag hade nog inte riktigt rett ut min situation på det mentala planet innan jag flyttade till Norge.”

Anledningen är ganska enkel, -98 så försökte min bror ta sitt liv och det påverkade mej väldigt mycket. Den händelsen hade jag aldrig riktigt bearbetat känslomässigt fullt ut. Samma år tog det även slut med min dåvarande flickvän som jag hade haft en relation med i nästan fyra år. Inte nog med det, det var även runt samma år som Domus brann ner (1999) så det hände mycket för mej de åren.

Men jag beslutade mej för att göra en förändring i mitt liv och det ledde mej till Norge.
Jag började jobba på en kiosk och jag jobbade väldigt mycket. Under ett par månader under en sommar jobbade jag upp till 360 timmar/månad. Så kroppen tog ju stryk men ändå kände jag att jag började på att bygga upp mitt liv. Jag hade jobb och min ekonomi var bra så jag kände att jag var på väg åt rätt håll. Jag kände att jag hade den trygghet runt mej som jag strävat efter under så lång tid, men jag kunde aldrig riktigt njuta av den. För samtidigt så pressade jag mej själv mer och mer och nya utmaningar i livet. Så jag sökte bytte jobb och började jobba som ”dörrknackare” iställetJag jobbade med att sälja Internet, hemtelefoni & digital-tv. Jobbet var ok, men problemet var att jag blev anställd under vissa anställningsformer som ganska direkt ändrades till det sämre. Hela mitt liv & lön blev baserad på hur mycket jag sålde, ingen fast månadslön eller trygghet alls. Så om jag inte sålde någonting så fick jag heller ingen lön. Det skapade en väldig press på mej. Det var en jobbig tid för det enda jag gjorde var att jobba och samtidigt hade jag minimal kontakt med familjen och vänner.

Tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt min situation. Tyvärr var det nu inte så lätt att förändra mitt liv längre. Jag bodde i ett annat land med en helt annan kultur och jag kände mej väldigt ensam under denna tid. Men jag fick ett annat jobb men det gick i tre månader bara innan min kropp började säga ifrån. Jag fick stickningar i  bröstet och tappade förmågan helt att koncentrera mej.

En dag när jag var på kundbesök så fanns det där en blodtrycksmätare som jag testade. Mitt blodtryck var då 163/113. Det var där och då jag verkligen förstod att min kropp sa emot. Så jag sökte läkarhjälp och hon rekommenderade att jag skulle gå hem och vila upp mej. Det låter väldigt enkelt, men där och då var just att sitta still och ta det lugnt det sista jag kunde göra, att ligga på soffan och inte göra någonting var helt plötsligt en kamp. Det höga blodtrycket under denna tid visade sig vara en inflammation i brosket som håller fast hjärtat. Inte nog med det, på grund av detta fick jag även problem med njurarna och mina ben och fötter blev vätskefyllda, kunde inte få på mej skor ens när det var som värst. De var nästan dubbelt så stora helt plötsligt.

I början på denna sjukskrivningen så var det rent fysiska besvär. Men samtidigt så märkte min läkare att det var något mer som låg gömt, så hon rekommenderade att jag skulle börja gå hos en kurator. Kuratorn skickade mej vidare till en psykolog och han fastslog att jag hade en djup depression. Jag bar mycket med mej i min själ som jag aldrig hade behandlat. Jag bodde kvar i Norge under den första delen av sjukskrivningen. Efter första året av sjukskrivning får man ansöka om rehabliteringsersättning, detta gav de mig dock avslag på, de tyckte att jag hade för lite kontakt med psykologen.

Det som är lite bizarrt är att fastän jag gick en gång i veckan till psykologen, ansåg inte handläggaren från Norska försäkringskassan att detta var nog. När jag frågade hur många ggr jag behövde gå så fick jag svaret att ”Det visste hon inte”.
När jag sedan frågade vem jag skulle fråga?, svarade hon att ”det var hon som bestämde det.” Jag förstod direkt att jag inte skulle få någon mer hjälp av dem så jag försökte överleva så gott jag kunde på mina sista besparingar.

Jag var nu helt utan inkomst i ett annat land. Härligt läge, men men sånt är livet ibland. Jag försökte dock under denna period att få gå tillbaks och börja arbeta på min gamla arbetsplats, men utan min vetskap hade de gått i konkurs. Jag hade absolut ingenting kvar. Det jag sparat ihop ekonomiskt gick nu åt till att betala hyra och mat. Under denna tid sökte jag mej dels till Norges motsvarighet till arbetsförmedlingen samt socialtjänsten. Men jag fick ingen hjälp alls så jag gick utan inkomst i ett halvår och sista tiden levde jag på 300 kronor i månaden.

Min psykiska & fysiska hälsa blev under denna tid betydligt sämre. Jag gick ner 30 kg på 3 månader. Jag hade infektioner i hela kroppen samt en obehandlad diabetes så det tärde hårt på min själ vilket resulterade i att min kropp tog slut både mentalt och kroppsligt.

Till slut svalde jag stoltheten och flyttade hem till Sverige igen, men för mig kändes det som ett nederlag. Jag hade flyttat härifrån för att visa att jag kunde klara mig själv och kom hem helt förstörd, utan pengar och utan framtid. Min mamma gjorde plats åt mig hemma hos henne och jag flyttade in hos min mamma och min bror.

När jag kom hem igen till Sverige 2005 så var all livsglädje som bortblåst i mej. Inte nog med det, det som verkligen tog knäcken på mig var den kamp som stod framför mig. Börja om från början, dels med livet och framförallt börja om i det svenska systemet igen.

Det tog sin tid innan jag fick hjälp igen, jag fick en remiss till öppenpsykiatrin i Klara. Där jag träffade läkare som inte kunde fastställa orsaken till varför jag mådde som jag gjorde, istället för hjälp testade de massa olika mediciner. Det jag nog mest skulle ha behövt var en samtalskontakt. Jag fick en kontakt med en kurator men det funkade inte alls, jag var nog inte mogen för att kunna aktivt ta tag i mina problem. Det som stressade mig mest var att bara bli sjukskriven en månad i stöten, något jag tog upp med dem och de gick mej till mötes och sjukskrev mej 3 månader åt gången istället, det gav mej lite andrum.

Eftersom jag varit utskriven från försäkringskassan i o m att jag hade varit skriven i Norge fick jag ingen sjukpeng från dem, istället levde jag på socialbidrag och det var genom IFA som jag kom i kontakt med jobbcenter. Där fick jag en väldigt bra kontakt med min handläggare. Hon hjälpte mej med att komma i kontakt med de olika människor som jag behövde samt hjälpte mej även med att kontakta öppenpsykiatrin. Hon hjälpte mej ut i sysselsättning och det var oerhört viktigt för mej att komma ut. När jag mådde som sämst satt jag bara hemma för mej själv,  ville inte gå ut eller prata med någon i telefon så jag fick hjälpen i rätt tid.

Det är mycket hennes förtjänst att jag är på Mediagruppen och har lönebidragsanställning i dag.

I dag mår jag betydligt bättre och har en positiv inställning till livet. Jag har gått upp på 75% sysselsättning och trivs bra med det. Det jag har lärt mig mest från min period då allt var nattsvart är att ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar. Jag har också lärt mig att värdesätta saker på ett annat sätt och inte ta saker för givet. Mina målsättningar i livet är också samtidigt mer realistiska.

Numera handlar det mycket mer om mitt välmående och att se till att bevara den tryggheten jag har runt mig. Jag vill inte förlora den igen.