Barnen från långtbortistan

Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

En adoption är att få bli förälder till ett barn som redan finns. Ofta har barnet inte bara en separation bakom sig, utan flera, detta sätter höga krav på de nya föräldrarnas lyhördhet och empati. Ibland vet man mycket om barnet, ibland nästan ingenting alls. Det viktiga är inte hur mycket man vet, utan hur man förhåller sig till vad man vet eller inte vet; det kan vara tungt att leva med (o)vetskapen om att mamman kanske var missbrukare, pappan psykiskt sjuk, föräldrarna fattiga, eller att man själv kanske kommit till efter en våldtäkt.
Andra barn kan ha ”special needs”. Några kanske har en arm som inte fungerar till fullo, andra kanske är lite äldre än de av de blivande föräldrarna oftast mer ”önskade” bebisarna eller spädbarnen, eller så kan de ha en orolig social bakgrund. Vad som räknas som ”special needs” varierar kraftigt mellan länder, något man bör vara uppmärksam på där som man önskar att adoptera.

Historiskt
Adoption har förekommit i de flesta folk. Inom den asiatiska delen så var inte syftet alltid primärt att ge barnlösa och föräldralösa en familj, utan de adopterade in barn i familjen för att förpliktiga den adopterade att utföra vissa religiösa riter som var förpliktigade familjen; detta för att de skulle få ro i graven. Detta var vanliga skäl även hos indogermaner såsom hinduer, greker, romare och andra.

Olika typer av adoption
Närståendeadoption är en vanlig typ av adoption. Detta innebär att en ny parter adopterar den förra partnerns barn. Det finns samkönade adoptioner vid registrerat partnerskap eller äktenskap, dessa är dock inte så vanliga då många länder inte vill adoptera till samkönade.

Helt sedan 1917 har adoption varit en juridisk fråga i Sverige, även om det förekom tidigare. Från 1959 är alla adoptioner ”starka”. Detta innebär att beslutet inte kan återkallas, såtillvida man inte adopterar tillbaka barnet, däremot finns inga regler mot sociala kontakter.

Mellan 13 och 23 svenska barn adopteras inom landet per år. Dessa kan endast ske med vårdnadshavarens samtycke; Socialtjänstens omhändertagna barn blir därför sällan föremål för adoption, istället är det de barn som under graviditeten uttryckts oönskade som adopteras bort.

Ensamstående
Chanserna för ensamstående att få adoptera har minskat drastiskt det senaste året, i och med att de flesta adopterande länder prioriterar att ge sina barn en mamma och en pappa. Detta innebär att de barn som är möjliga att placera hos ensamstående, är de barn som har särskilda behov. Särskilda behov är något i och för sig alla adopterade barn kan anses ha, men här syftar man på barn med handikapp, eller äldre barn, oftast uppe i skolåldern. Som ensamstående förväntas den sökande vara en kvinna, att som ensamstående man få adoptera idag är i stort sett omöjligt.

Internationell adoption
Eftersom det i princip är omöjligt att adoptera inom landet så har de internationella adoptionerna ökat sedan de började på 1960-talet. Det kommer cirka 1800 barn årligen till Sverige. De första adoptionerna skedde genom att missionärer tog hem barn i stort behov av hjälp. De barn som först adopterades var från Sydkorea i efterdyningarna av kriget, Indien och vissa länder i Afrika och Europa.

Förändringar för barn
Det innebär en stor påfrestning för barnet att byta miljö, där ljud, dofter, smaker och språk med mera kan vara mycket annorlunda. Är barnet i stark stress är det bra att söka hjälp hos en psykolog på Barnavårdscentralen, hellre förr än senare. Ofta verkar barnet på en lägre åldersnivå än födelsedatumet visar, samtidigt som de kan verka äldre på andra sätt, på grund av allt de gått igenom. Vid internationella adoptioner kan gulsot vara vanligt, liksom salmonella.

Adoptionsprocessen
Att adoptera är en omständig process. Först måste man utredas i kommunen där man är skriven. Om man godkänns får man kontakta en organisation, till exempel Adoptionscentrum. Där går man igenom en till utredning. Man måste vara frisk och ha en god och stabil ekonomi för att tas i fråga för adoption. Det är mycket pappersexercis.
När man fått godkänt att adoptera ett eller flera syskon så får man reda på detta via telefon. Man skall själv resa för att hämta sitt barn, men om detta genast sker eller om flera månader varierar, från fall till fall och mellan länder. Vistelsetiden är också mycket varierande.

Efter att man hämtat hem sitt nya barn skall man efter ett halvt till ett och ett halvt år skriva en rapport till ursprungslandet, detta för att underlätta om det skulle bli så att den adopterade senare i livet vill besöka landet de adopterats från.

Lämplighet
Det finns faktorer som kan påverka ett pars chanser att adoptera. Detta kan handla om pågående eller tidigare sjukdom hos den adopterande, eller för hög ålder, övervikt och arbetslöshet. Men det stannar inte där – du kan även få problem om du har utländskt medborgarskap, negativa formuleringar i utredningen, om det är stor åldersskillnad mellan makarna, funktionshinder, psykisk ohälsa, utmattningsdepression och så vidare. En fördel för att få adoptera kan vara att man arbetar med barn eller inom vården, har varit ungdomsledare i fritidslivet, jobbat som kontaktperson eller via fritidshem. Bra också är om man är ung (under 40 år) då processen att få adoptera ofta är lång.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad

För föräldrar och familjer
http://www.adoptionscentrum.se
http://www.ffia.se
http://www.bfa.se

För adopterade
http://vuxnaadopterade.weebly.com
http://www.madeinkorea.se/akf

Att bli sin egen kraftcoach

Margareta var en framgångsrik kvinna med eget företag och en anställd. Hon levde ett lyckligt liv med man, barn och släktingar. Men arbetsbördan och alla måsten tog ut sin rätt och hon sprang in i väggen. Detta trots sin läkare och gode väns varningar.

Under sin långa sjukskrivning började hon fundera över varför just hon sprungit in i väggen och läste böcker i olika ämnen från olika traditioner när hon mådde lite bättre. Hon kom fram till teorin att vi människor har ett eget, inre ”Kraftkonto”. Att Kraften går likna vid ekonomi. Mer Kraft ut än in ger underskott.

Detta konto delas in i Kropp (i detta ingår andning, droger, dryck med flera), Sinnen (här ingår syn, ljud, lukt och de andra tre sinnena) och Intellekt (där några komponenter är tankar och ord; till mig, om mig, till andra; och snarlika ämnen). De saker vi mår bra av ger K+, som är en insättning på kontot och de saker vi mår dåligt av blir K-, vilket representerar ett uttag från kontot – detta sammantaget bildar en Kraftspiral, som växer eller krymper allt efter hur vi mår. Ett tips är att skriva upp K+ och K- i vardagen kring olika aktiviteter.

Hon berättade följande berättelse för mig:
När jag går ner till sjön ger det 10 K-, men om jag går till sjön, tar en paus efter vägen, en paus vid sjön och en paus på tillbakavägen blir det 10 K+. Jag insåg att jag hade så många K- att jag hamnade i en ”Kraftkonkurs”, vilket är ett annat ord för utbränd och att vara helt utan energi.

Målet är att samla ihop så många K+ vi kan, fortsätter hon, så att vi har en resurs om något skulle hända. På samma sätt bör vi undvika att samla på oss för många K-. Ju mer K+ vi har, desto bättre mår vi. På samma sätt mår vi sämre när vi får eller har för många K-. Denna process böljar fram och tillbaka och skiftar från dag till dag och från person till person. Det går snabbare att gå ner än klättra uppåt.

Margareta jämför det med snöbollseffekten. När en vilja till förändring väl satt igång, går det kanske trögt till att börja med, men ju fler K+ som går in på Kraftkontot, desto bättre och snabbare går det. Men orsakerna till vad som uppfattas som K+ och K- är inte detsamma för alla människor. Alla har sin egen blandning. Med tiden bejakar vi K+ aktiviteter och undviker de som ger K-.

Detta menar Margareta Stenmark är några av dragen i hennes teori. Som vägledning säger hon att rädslan och kärleken är människans drivkrafter. När vi utför en handling med rädsla som bas, ökas K- och när vi gör något med kärlek som grund ökar K+.

Vad tycker då ASP Bladets reporter om själva boken? Den är välskriven, Stenmark citerar olika källor som kan anses vara trovärdiga. Hon tar upp olika exempel från alla möjliga områden och berättar olika anekdoter om allt från militärer till nobelpristagare. Hon berättar bakgrunden till hur hon har kommit fram till sin teori om Kraftkontot och dess beståndsdelar och hur detta fungerar i vardagen.

Boken var bra och intressant. Den enda invändningen är att hon skriver ”Vi människor.. ” och när anmälaren inte instämmer i det Stenmark har att säga, känner anmälaren sig utanför, och det är aldrig en trevlig känsla (med många K-). Men, när undertecknad blundar för ”Vi”, och bara läser ”Människor..” blir den riktigt bra. Boken rekommenderas till den som vill styra upp sitt liv eller är nyfiken i största allmänhet på ett nytt sätt att tänka på kropp och själ.

Text: Liselotte Frejdig

Bli din egen Kraftcoach, Margareta Stenmark, Kraftskolans förlag, 2012