Etikettarkiv: våga

Jag kan flyga, jag är inte rädd

ASP Bladets textförfattare Liselotte Frejdig skriver på sin fritid olika typer av dikter och poesi. Här ger hon ASP Bladets läsare en dikt, för att inspirera människor till att våga göra det alla säger är omöjligt.

Jag står högst uppe på berget

Jag ser ner på er alla som kommit för att se mig störta

Här uppifrån liknar ni små myror

Jag vet att ni skrattar åt mig, vissa öppet, vissa bakom ryggen

”Hon måste vara tokig, som tror att hon kan flyga”

Men, vad ni inte vet är att jag har några äss gömda i klänningsfållen

Under mina pappersfjädrar, som ni också skrattar åt, har jag örnens mäktiga vingar

Sorlet växer till ett vrål när de ser att jag är beredd att hoppa

Jag backar några steg, springer till kanten och kastar mig ut

Jag svävar omkring i uppvindarna en liten stund, flaxar med vingarna

Allt medan pappfjädrarna sakta singlar ner mot marken

Jag skrattar högt när jag ser era miner när ni läser på lapparna

(Det tog en vecka att skriva alla lappar

Men det var det värt, nu när jag ser era miner)

”Jag kan flyga, jag är inte rädd!!”

Text: Liselotte Frejdig

HÅNGLA MER!

Föreställningen Hångla mer krönte KLURA:s avslutning. Den handlar om att ge sig hän att våga hångla mer istället för att småpussas. Enligt Klas Hallberg så ska man försöka leva sig svettig och ha roligare på jobbet än vad många tillåter.

Klas är en fantastisk insperatör med en grym närvaro, han kör på i ett högt tempo med hög energi. Han sammanfogar både humor och blodigt allvar, en lyckad kombination. Sammtidigt så får folk möjlighet till eftertanke. Det är inget snack om saken, jag rekomendera varmt alla till att se Klas Hallberg.

Klas är en kille som är född 72 och han kommer från Karlstad, han har föreläst i över 15 år för över 1500 företag, organisationer och skolor. Han gör i snitt två- tre föreläsningar i veckan. Man kan väl säga att han har en lång erfarenhet av föreläsningar. Innan han ställde sig på scenen så ägnade han sig åt inlärning, kommunikation, prestationspykologi, snabbläsnig, hälsa och egen utveckling. Högskolan hoppade han av för att han tyckte att den var för tråkigt. Eftersom han inte tyckte de här åren på högskolan gav så mycket så lärde han sig istället om hur man egentligen lär sig saker. Den kunskapen använder han sig mycket av på scenen.

Klas tycker att folk i allmänhet är lite kluriga. De vill gärna ha det bättre men de helst vill ha är att hade likadant som tidigare. De vill, i de flesta fall, slippa ändra något på sig själva. Det är bättre att kollegorna, frun, maken, vännen, eller grannen ändrar på sig än att man gör det själv. Då blir ju allting bra, eller? Klas har en poäng här, att man ibland med små, små medel kan ändra saker till det bättre.

En metafor

Efter att Klas hade kört på med sin föreläsning så gör han klart för publiken att hångla mer bara är en metafor. Det är inte alls meningen, om nu någon trodde det, att man skulle börja hångla med grannen. Syftet är inte alls att någon ska köra tungan i sin grannes mun. Vid det här laget börjar publiken bli uppvärmd och skratta gott åt Klas skämt. Han är oftare roligare än vad svenska ståuppkomiker är.

”Bruce Lee”, säger Klas och jag tror det är fler än jag som undrar vad han menar. ”Jo”, säger Klas, ”om jag slår ner en massa folk och spelar in det så blir det en jätte succe över hela världen”. Vad tror ni hans mor sa? Kanske sa hon, ”lille Bruce, det fattar du väl att det är ingen som vill se dig dänga folk!” Detta säger Klas på bred Värmländska. Men som dom flesta vet så blev hans sparkar kända över hela världen.

Klas är en mästare på att bädda in ett budskap med en rolig historia. I berättelsen kring Bruce Lee så tror ju jag han menar att man ska tro på vad man gör, våga ta ut svängarna och ha roligt. Det här med att ha roligt återkommer Klas till flera gånger. Folk borde ha det roligare på jobbet. Sen säger han, ”tänk om vi orka bry oss innan det behövs.” Enkla små tips som gör tillvaron lättare. Mycket varför jag är här idag är för att få dig att förstå att du ska ta tag i det enkla.

Han passar även på att dela ut en liten känga till en stor del av publiken, som är socialarbetare, varav många jobbar på ”soc.”

”Ni socialmänniskor verkar inte få ha roligt utan ni ska vara sura”, tycks han mena. Det finns säkert ett par stycken som kommer gå härifrån och tycka att föreläsningen var bra. Men var den inte lite för kul? Han menar antagligen att folk i allvarliga yrken, och särskilt där, inte tillåter sig själva till att ha roligt. I alla fall inte för roligt. Men klienterna kanske inte tjänar på ett trist och tråkigt bemötande. Man behöver inte så att säga vara eländig i ren sympati.

Jo då – grabben är rapp i käften. Så forsätter han med, ”vem fan har sagt att du inte får ha roligt?”

Det är förmodlingen bara vi själva som hindrar oss till att ha det roligare. Sen säger Klas förmodlingen något som är sant; utav alla forskare i hela världen så finns det ingen som tycker att man lär sig mindre eller jobbar sämre om man har roligt. Kan inte annat än hålla med i det mesta som han säger, att lära sig att ha det roligt var dessutom rätt kul bara det.

Text: Christer Adrian

I en hjälplös värld

Idag ska vi klara oss själva. Vi säger med stolthet att jag sannerligen kan klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp. Det är möjligen på vår dödsbädd vi ber om hjälp. Ett hårddraget resonemang, jag vet, men jag vill trycka på att det är ligger ett stort problem att enbart sätta individen i centrum i ett samhälle där vi behöver varandra för att fungera.

Det finns alltid krafter som drar åt andra hållet som gör oss till osäkra individer, lättledda offer för mörka krafter. På senare tid har det svenska samhället blivit mer egoiskt på grund av politiska missnöjesyttringar. Dessa fundamentaliska ideologier betonar likhet och egocentrism, egenskaper som skapar grund för misstänksamhet.

För många är det ett bevis på svaghet om man ber om hjälp. Helst ska man klara sig själv. Det ses som en bedrift att göra det själv. Annars är det någon som säger: Du fick ju hjälp! Jag ställer motfrågan: Vad är det för fel på det?  Att be om hjälp, är det ett så stort nederlag? Nästa gång är du som behöver hjälp.  En del ser det som en svaghet att be om hjälp. Jag vill inte sjunka så lågt, hellre drunkna med flaggan i topp istället för att falla till föga för sin egen svaghet.

Ryck upp dig! En uppmaning i all välvilja men om du är längst nere i källare med ångest och depression som enda kamrater kan de tre orden kännas som en örfil. Uppmaningen syftar till att jag eller du ska med egen kraft ta sig samman, ibland går det inte.  Då måste vi be om hjälp. Det finns inga andra alternativ.

Utan medicin fungerar jag inte, utan hjälp fungerar inte livet, utan det stöd som dessa två ger går det inte leva. För jag vet hur det när tillvaron känns som ett pussel, då bitarna inte passar och allt som bör hänga ihop inte gör det.  Det blir inget sammanhang. Då måste jag förlita mig på andra. Andra som hjälper mig i säng, för mig till en läkare som med sin expertis hjälper mig. Jag är dum som inte tar den hjälp som står till buds, när jag inte kan hjälpa mig själv. Vem är det som vill lida, lida i onödan.

Idag finns en kritik mot psykiatri som förs fram av olika organisationer. Kritik som ofta bygger på konspirationsteorier. Vi har scientologerna som står främst i ledet av psykiatri och psykofarmaka motståndare. De har sina egna modeller som de vill lyfta fram och konkurera med den konventionella psykiatrin, och menar att den missbrukar mer än hjälper.

Scientologernas behandlingsform dianetik är en introvert form av psykoanalys där jaget är överordnat allt. Scientologin är en självcentrad rörelse som i sin kritik av psykiatrin är omvedvetet självironisk med tanke på de problem deras verksamhet skapar för många människor.

Oavsett livsåskådning vi faller för, är vi människor med behov av mänsklig kontakt. Att hjälpa eller att bli hjälpt är naturliga delar av den mänskliga naturen, en del av vårt emotionella DNA. Om vi inte inser det är vi snart illa ute.

Text: Henrik Sjöberg