Etikettarkiv: våld

Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

I Fokus: Kvinnojouren Karlstad

777I årets första I fokus har ASP Bladet besökt Kvinnojouren. Den har funnits sedan 1982 och hjälper kvinnor och barn som i en nära relation är utsatta för våld. ASP Bladet träffade Elisabeth Björk, vice ordförande i Kvinnojouren, som berättade om deras verksamhet.

Kvinnojouren i Karlstad har verkat för kvinnors rättigheter, i över trettio års tid. De har varit en hjälp i den utsatthet som våld i nära relationer kan innebära.
Elisabeth Björk, vice ordförande, har varit aktiv i Kvinnojouren sedan 2010 och stöttar bland annat upp ordföranden och hjälper till med en del av hennes uppgifter. Hon jobbar ideellt och har ett vanligt jobb vid sidan av.

Kvinnojoursrörelsen började på 1970-talet i England och kom hit till Sverige på början av 1980-talet. Här i Karlstad var det från starten ett flertal politiska partier i samarbete med olika föreningar som startade Kvinnojouren. Efter ett par år blev det en helt egen förening, vilket den också är idag.

Kvinnor som är utsatta för våld kan med hjälp av jouren få möjlighet att bo i skyddat boende. Detta boende är beläget på en hemlig adress. Det finns två typer av boenden, en större lägenhet och en mindre där man kan ha med sig husdjur. Det är vanligt att även djuren utsätts för våld eller att man hotar att skada djuret, för att komma åt kvinnan. En del av kvinnorna kommer via, eller i samråd med Socialtjänsten.

Det varierar hur stort trycket är på det skyddade boendena. Ibland står det tomt, men under vissa perioder är det fullbelagt.
– Det är i det akuta läget som det är tänkt att man ska vistas i boendet. ”Nu är jag i livsfara och behöver jag någonstans att bo, tills jag hittar ett eget boende”, förklarar Elisabeth Björk.

Den största delen av Kvinnojourens verksamhet inriktar sig på stödsamtal. Dessa samtal äger rum i Kvinnojourens lokaler. Det finns tre anställda och en person på tjejjouren som möter kvinnorna. Oftast ringer kvinnorna jouren och bokar en tid för ett samtal.

Våld mot kvinnor har inga gränser vad gäller klass eller socialgrupp. Det ser ut på samma sätt, menar Elisabeth.

– Efter den långa erfarenhet vi har, kan vi säga att ingen speciell grupp är mer vanligt förekommande, våldet finns i alla samhällsgrupper. Det finns överallt och följer liknande mönster oavsett om man är rik eller fattig, säger Elisabeth Björk.

Hon säger att de flesta politiska partierna är positivt inställda till Kvinnojourens verksamhet. Jouren vill att man ska få ett mer långsiktigt stöd till verksamheten. Något som partierna är med på.

– Vi anordnade en paneldebatt i valrörelsen 2014 om kvinnofridsfrågor, där alla närvarande partier ”sa ja” till ett långsiktigt stöd och en säkrare ekonomisk framtid, eftersom vi är beroende av stöd. I samhället överlag tror jag att det finns en positiv inställning till Kvinnojouren, säger hon.

Kvinnojourens största utmaning är idag att få till en hållbar ekonomisk situation. Som det ser ut nu finansieras verksamheten av bidrag från kommunen och sökta projektpengar.

– Nu har regeringen tillsatt hundra miljoner kronor om året till kvinnojourerna, därifrån kan vi söka pengar, men ännu vet vi inte vad vi får, säger Elisabeth Björk.

Elisabeth menar att samhället idag inte är mer våldsamt än tidigare. Däremot säger hon att vi har annan syn på vad våld är, jämfört med femton, tjugo år sedan. I dag har vi större kunskap att våldet finns i vårt samhälle.

– Kvinnojoursrörelsen har generellt jobbat med att synliggöra våld som sker mellan hemmets fyra väggar. Det finns större kunskap om detta idag, men vi har långt kvar att gå, menar hon.

Text och foto:
Henrik Sjöberg

Minskat våld till följd av smartare drickande

Utav cirka de 9 miljoner människor som lever i Sverige så dricker 4- 500 000 tusen personer på tok för mycket, man kan säga att dessa har en alkoholkonsumtion som är skadlig.

Ny statistik säger att vi har börjat dricka på ett annat sätt mot hur vi gjort tidigare. Idag konsumerar vi mer av de lite mindre alkoholprocenthaltiga dryckerna. Exempelvis kan det handla om alkoläsk och öl istället för starksprit. Myndigheterna menar att det kommer mycket gott ur att vi gjort det här valet, statistiken visar också att vi ändrat våra dryckesvanor.

Det ser man bland annat genom att mindre antal människor dör på olika sätt. Risken att bli dödad på ett sätt som är alkoholrelaterat är klart störst i Stockholm, samtidigt är Stockholm den region där det dödliga våldet har minskat mest. Dagens Nyheter har i en artikel visat på detta samband, att det har skett förändringar i samhället på grund av ändrade dryckesvanor. Sedan finns det givetvis fler faktorer än ändrade alkoholförändringar som påverkar det minskade våldet.

Krogar och klubbar

Det bor många människor i Stockholm och de har ett stort utbud av krogar och klubbar. Många klubbar är öppna ända fram till fem på morgonen. Utöver det går också många vidare till både svartklubbar och efterfester. Med andra ord så finns det ett stort nöjesutbud i Stockholm. Självklart är även drogutbudet stort i en sådan miljö. För det är inte många som kan festa fram till nio, tio på morgonen utan att ta droger. Då är en lina av något slag underlättande, så att man lättare kan vara kung på dansgolvet ända fram till morgonkvisten.

DN sammanfattar det hela på följande sätt: ”Under de åtta-tio år som har gått sedan EU-inträdet har den totala alkoholkonsumtionen i Sverige ökat. Samtidigt har konsumtionsmönstret ändrats. Vi dricker mindre intensivt och ungdomar tenderar att vara mer måna om att hålla stilen. Allt detta dämpar risken för att bråk ska leda till döden.”

Dagens nyheter menar att trenden gäller över hela Sverige, men städer som Göteborg och Stockholm märks det väldigt tydligt.

Färre mord

En annan orsak till varför Stockholms mordfrekvens faller snabbare än andra regioner kan vara att stockholmarna ofta får snabbare hjälp till sjukvård. Även att avstånden inte är så långa. Förutsättningarna att få akut vård efter exempelvis en knivattack är störst i den största staden. Den faktorn är viktigast för att minska dödligt våld i nöjeslivet och på andra offentliga platser.

Kommer de här positiva tendenserna fortsätta?

Man kan tänka sig att de andra regionerna kommer i kapp, det vill säga att mordfrekvenserna även minskar där. Det har även skrivits och uppmärksammats att den kriminella världen i Malmö har blivit mer våldsam. Det är till och med så att dödligt våld är vanligare i Malmö än Stockholm. I Malmös fall sker det dödliga våldet ofta inom ramen för kriminella konflikter.

– Bortser man från gängen är det inte ett våldsamt län, säger Sven Granath som är en brottsforskare.

Internationellt är den svenska mordfrekvensen mycket låg. Norges är något lägre och Tysklands ungefär densamma. Finland har mer än dubbelt så mycket mord som i Sverige. USA:s mordfrekvens är ungefär fem gånger så hög som Sveriges.

Men det är ingenting mot hur det ser ut i delar av Latinamerika. Tittar man på de våldsammaste länderna där så ser man att det är cirka 30-50 gånger värre än i Sverige. I Mexiko så är det så mycket annat än alkoholen som spelar roll, tex. att knarkkartellerna ligger i krig mot myndigheter, polis eller soldater. De ligger alltid i krig mot någon. Därför befinner sig dödssiffran i Mexiko på över 12 000 personer per år.

 Text: Christer Adrian

Källa: Dagens nyheter

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Detta är fortsättningen på vårt tidigare reportage om PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.   ”När tiden inte läker dina sår

Sverige har nyligen gått över till yrkesförsvar, och svensk militär kommer i högre utsträckning än tidigare att delta i fredsframtvingande operationer i utlandet. Detta kommer att innebära ökad förekomst av ptsd-skadade soldater. De destruktiva effekterna av ptsd bland krigsveteraner i USA och Danmark vittnar om ett stort problem som tagit det civila samhället på sängen.

Nästan ett årtionde av konflikter i Irak och Afghanistan har satt djupa spår i USA:s armé (Afghanistankriget är nu det längsta i landets historia). Idag beräknas att minst en halv miljon soldater och officerare – kvinnor och män – lider av psykiska besvär till följd av sina traumatiserande erfarenheter, med ptsd som dominerande åkomma.

En av de stora bovarna bakom besvären tros vara de ständigt återkommande missionerna. En soldat anses egentligen behöva en viloperiod på 36 månader mellan skarpa utlandsmissioner, men den begränsade storleken på armén – och utformningen på dess uppdrag – har inneburit att man tvingats pressa organisationen till max, till och med över gränsen för vad den tål.

Upprepade missioner innebär högre risk En psykiatrisk undersökning av de amerikanska styrkorna visade att en av tio hade fått någon form av psykiska besvär efter en genomförd utlandsmission i ett konfliktområde. Detta ökade till en av fem efter två missioner och en av tre efter tre missioner. Många är nu inne på sin fjärde och vissa har gjort ännu fler.

Effekten av detta har inneburit en flodvåg av psykiskt skadade soldater som mer eller mindre lamslagit arméns underdimensionerade psykvårdsapparat. Personalen bryter ofta ihop under arbetsbördan. Då ska också läggas till att man beräknar att endast hälften av dem som behöver vård också söker hjälp.

Arméns problem med nyrekrytering har även gjort att standarden för vem som tillåts tjänstgöra sjunkit. En anonym arméterapeut har beskrivit sin frustration över att behöva lägga ner stor kraft på att behandla ”verkligen sjuka människor som aldrig borde ha fått arbeta inom det militära till att börja med”. Själva bristen på manskap är en av orsakerna till att många nu närmar sig ett halvdussin utlandsuppdrag. Problematiken har fortplantat sig i hela arméapparaten.

Man försöker nu stävja den destruktiva uppåtspiralen av mentala besvär bland soldaterna genom att medicinera manskapet, oftast med SSRI-preparat. Från 2007 till början av 2010 ökade förskrivningen av psykofarmaka med 75 procent.

Många som äter medicin är alltså i aktiv tjänstgöring, något som tidigare inte var tillåtet. Av goda skäl, kan man tycka. Lämpligheten i att låta en individ som är beväpnad till tänderna samtidigt ta preparat som ofta ger den medicinerade ett avtrubbat känsloliv känns minst sagt tveksam. Idag tar var femte amerikansk soldat i Afghanistan antidepressiv medicin.

Analysföretaget Rand Corporation och statliga Institute of Medicine har nyligen publicerat varsin forskningsstudie på SSRI-preparatens effektivitet på ptsd-besvär. Enligt Rand-studien var resultaten – även i de största kliniska testerna – ”blygsamma”. IoM:s konklusion var: ”bevismaterialet är otillräckligt för att kunna fastslå effektiviteten hos SSRI-preparat i behandling av ptsd.”

Självmordsepidemi i armén Det beräknas att soldater med ptsd löper sex gånger större risk att ta sina liv än soldater med andra psykiska besvär. Föga överraskande har också antalet amerikanska soldater som årligen begår självmord slagit nytt rekord sex år i följd.

På militärbasen Fort Campbell i Kentucky beordrades förra året ett akut tredagarsstopp för all verksamhet, så att alla kunde sätta sig ner och diskutera igenom den epidemiska ökningen av självmord bland basens personal.

Över hela USA har de typiska följdeffekterna på ptsd blommat ut i de städer som ligger intill landets militärbaser. Där rapporteras om ökad förekomst av generell brottslighet, familjerelaterat våld och missbruk. I Colorado Springs, Colorado, har man haft en dramatisk ökning av antalet mord, de flesta begångna av veteransoldater förlagda på den intilliggande militärbasen Fort Carson.

Under senare år har staden även fått uppleva en drastisk tillväxt av antalet självmord i förhållande till sin befolkningsstorlek, också detta har kunnat kopplas till Fort Carson.

Bittra danska erfarenheter Nu behöver man inte ta sig över Atlanten för att finna exempel på konsekvensen av ptsd. På andra sidan Öresund har effekterna av krigen i Irak och Afghanistan uppenbarats efter dansk medias rapportering om den sociala utslagningsprocess som pågår bland landets ptsd-drabbade soldater.

Mellan två- till tretusen veteraner beräknas bära på svåra psykiska skador.  Oförmögna att komma till rätta i samhället blir de isolerade i sina lägenheter, som många efter hand vräks ifrån eftersom de inte betalar hyran. De öppnar överhuvudtaget inte sin post.

Med tiden faller de ur systemet och hamnar på gatan där de sen fastnar i missbruk. Vissa har flytt livet i staden och dragit till skogs, där de överlever på bär och vilt.

Fackföreningen för det danska underofficersförbundet anser att antalet självmord och självmordsförsök – bland både aktiva och före detta soldater – ligger på en oroväckande hög nivå. De beräknar att var sjunde veteran är i behov av något slags stöd från samhället. Ett stöd de sällan eller aldrig erbjuds. Flera veteraner som avvisats när de sökt hjälp vid landets psykakutmottagningar har sett sig tvungna att begå brott för att kunna få vård.

När försvarsminister Gitte Lillelund Bech uttalade sig om den påstått dåliga stöttning staten och armén erbjöd veteranerna ansåg hon att psykiskt skadade soldater inte skulle visas någon särskild hänsyn. De fick allt lov att ställa sig i kön till landets psykmottagningar, precis som alla andra, fastslog hon. Och fann sig då ha fastnat med foten i dragspelet.

Det blev ett fasligt oväsen. Lillelund Bech var tvungen att be om ursäkt och göt sen olja på vågorna genom att meddela att hon tillsatt en utredning som ska leda till en förbättrad dansk veteranpolitik.

Nyligen öppnades två veteranhem för danska soldater, och ett tredje slår upp portarna i oktober eller november. Även om de är till för alla soldater är de främst tänkta att vara till gagn för de mest traumatiserade veteranerna.

Carl Bratved, verksamhetsansvarig vid veteranhemmet i Fredericia, tror inte att det civila samhället har förmåga att sätta sig in i de upplevelser som själsligen skadat soldaterna.

– Eftersom vi är ett land som inte varit i krig sen 1864 har det inte funnits ett erkännande av de trauman som sådant ger soldaterna, säger han.

Den danske filmaren Janus Metz hyllade krigsdokumentär Armadillo  (vinnare av stora kritikerpriset på filmfestivalen i Cannes) , som under ett halvår följde en grupp unga danska soldater i Afghanistan,  har dock fungerat som en ögonöppnare. Filmen chockade Danmark. Opinionen i landet svängde, från ett starkt stöd för danska trupper i Afghanistan till en vilja att få hem soldaterna. Krigets skitiga verklighet skildras rakt och osentimentalt, utan skyddsfilter.

Attitydförändring bland danska soldater Något som trots allt får ses som positivt är att det på senare tid blivit mer legitimt bland aktiva danska soldater att uppsöka psykologstöd. Machoattityden ”riktiga män behöver ingen hjälp” håller gradvis på att klinga av. Mellan 2007 och 2009 fyrdubblades besöken hos arméns psykologer. Ökningen går hand i hand med att kriget i Afghanistan blev mycket brutalare från 2007. Det har kommit ner på ett personligt plan, eftersom soldaterna numer får uppleva närstrid.

Ur svensk synvinkel är exemplet Danmark särskilt intressant på grund av att danskarna har det system med yrkesmilitär som Sverige nyss infört. Det som främst skiljer de svenska och danska Afghanistanmissionerna är att danskarnas uppdrag så här långt varit mycket tuffare. De danska styrkorna är förlagda till landets våldsdrabbade södra delar och är den utländska nation som lidit störst förluster i relation till sin folkmängd (32 döda).

Men våldsexponeringen mot svenskarna har varit på ständigt uppåtgående, särskilt under de senaste två åren, då talibanerna blivit mer aktiva över hela landet. Mellan 2008 och 2009 tredubblades attackerna mot den svenska ISAF-styrkan och under 2010 har attackerna ökat i både omfattning och allvarlighetsgrad.

De korthuggna och knastertorra kommentarer som Högkvarterets pressavdelning numera nästan dagligen publicerar på Försvarsmaktens hemsida – angående talibanattacker på svensk trupp – korrelerar dåligt med de märgfulla berättelser som soldater och officerare sporadiskt tillåts lämna till journalister, gällande sina stridsupplevelser.

Hemkomstverksamheten Svenska försvaret har de senaste åren arbetat på att utveckla och förbättra den så kallade hemkomstverksamheten. Det är ett program där varje återvändande medlem från en utlandsmission går igenom en screeningprocess (genomlysningsprocess) för att kunna identifiera risk för framtida psykisk ohälsa. Processen startar redan i insatsområdet när beteendevetare och psykologer från försvaret besöker gällande förband. Man ”sonderar terrängen” för att kunna anpassa stödet efter det hemkomna förbandets upplevelser i operationsområdet.

Väl hemflugna går samtliga igenom ett tredagarsprogram med individuella avlastningssamtal, läkarundersökning och föreläsningar om hur man bäst hanterar stressreaktioner. Tre psykologer arbetar uteslutande med uppföljning av medlemmar från utlandsmissioner, vid behov lånar man in psykologer från försvarets övriga verksamheter och i nödfall kan även utomstående psykologer kopplas in.

Försvarsmakten säger sig inte känna till några fall av ptsd bland dem som tidigare tjänstgjort i Afghanistan, kända fall härrör alla från äldre insatser. Försvarets uppföljningsansvar löper över fem år. Det har föreslagits att ansvarstiden borde förlängas, eftersom ptsd ofta  debuterar åratal efter det trauma som ligger till grund för besväret – latensperioder på femton år och uppåt förekommer. I exempelvis USA har armén ett livslångt hälsoansvar för sina veteraner.

Du sköna nya värld Att vi i framtiden kommer att få se ett tilltagande antal ptsd-skadade svenska soldater förefaller oundvikligt. Riksdagsman Allan Widman, Folkpartiets talesperson i försvarsfrågor, har under de senaste åren utrett frågan om det framtida stödet för våra krigsveteraner.

Denna utredning ligger till grund för den nya veteranlag som träder i kraft från 1 januari 2011. Enligt Widman stärker den nya lagstiftningen skyddet för veteranerna, men han hymlar heller inte om den nya verkligheten:

– Belastningen på soldaterna kommer att öka framöver och vi kommer att förlora fler soldater.

Fredrik Yllemo, personalspecialist på försvarets insatsstab, tror att Sverige har en dansk situation inom ett årtionde. Frågan är om det ens dröjer så länge.

Även om det ännu inte finns några kända svenska fall av veteraner som blivit skogseremiter har vi trots allt exempel på fenomenet inpå knutarna. I skogarna öster om Kongsvinger, nära norsk-värmländska gränsen, hade en liten grupp norska Afghanistanveteraner isolerat sig, och ägnade sig av okända skäl åt att gräva skyttegravar …

Text: Christer Jansson

Källor: Försvarsmakten, Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, TT, Jyllandsposten, Dagens Medicin, SkadePortalen, Framsyn (FOI), Svenska Dagbladet, Time Magazine och Nyhetsbyrån NTB.

Våld i nära relationer

Den 21: e oktober samlades delar av Socialförvaltningen i Familje-avdelningens lokaler för att informeras om förvaltningens arbete gällande våld i nära relationer. Eftermiddagen fokuserades på frågeställningar kring exempelvis vilken akut hjälp våldsutsatta får, och vad som sker när barn bevittnar våld i nära relationer.

Anna-Karin Bohl inledde mötet med att definiera begreppet våld. Våld är en handling som är riktad mot en medmänniska i syfte att smärta, skrämma, kränka eller att mot sin vilja göra eller avstå från att göra någonting.

För att sättas sig in i vålds-perspektivet visades en animerad film. Den var framtagen av SKR- Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund. Filmen tog upp våld i hemmet från ett barns perspektiv. Vi fick höra barnens berättelser om hur de upplevde situationen hemma. Rösterna i filmen var från autentiska samtal. De tecknade figurerna levandegjorda på ett tydligt sätt de barnen hade varit med om. Ljudupptagningarna kom från Kvinnojouren i Stockholm.

– Prata istället föra att slåss, var ett citat från filmen som belyste vad barnen vill och vad vuxna har svårt att göra. Det var en mycket talande film och alla församlade satt tysta och lyssnade på barnens egna ord. Det var obehagligt men väldigt viktigt att få höra och se.

ASP-bladet fick också en pratstund med Ann-Karin Bohl som verksamhetssamordnare (utvecklare) och har ett förvaltningsövergripande uppdrag.

– Människor som lider av psykisk ohälsa och samtidigt är utsatta för våld i en nära relation har en dubbel utsatthet, säger Ann-Karin.

Hon fortsätter med att göra resonemanget tydligare med att säga: – Om man är t.ex. kvinna med psykisk ohälsa och dessutom har en förståndsnedsättning så kan bilden se helt annorlunda ut. Problematiken skiftar beroende på den drabbades livssituation.  Bohl menar vidare att det sociala sammanhanget spelar en stor roll.

Den här komplicerade bilden som de drabbade lever i kräver nya lösningar. Ann-Karin Bohl säger att vi som förvaltningen behöver bli bättre på att ställa frågor om våld. 2008 hade länsstyrelsen en tillsyn som pekade på att man måste bli bättre på att våga fråga när man tar emot och arbetar med människor som drabbats av våld i en nära relation.

– All personal inom socialtjänsten måste ha en grundläggande kunskap om hur våldet ser ut, säger Bohl.

Denna kunskap ska vara baserad på den i första stycket nämnda definitionen av våld. Utifrån denna definition innefattas psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt våld. Det är ibland svårt att dra gränsen mellan vad som är våld och inte våld. Hon belyser detta med ett exempel med sexuellt våld.

– Att ställa upp på sex för att få en säng för natten, ser jag som våld. Och då är det många som är utsatta, hävdar Ann-Karin Bohl.

Hon vill också visa på att skillnaden mellan fysiskt och psykiskt våld. De flesta av oss vet att det är fel att slå någon men hur många förstår att ord också kan skapa djupa sår. Att uppleva verbal misshandel är också en form av våld som bryter ned den man lever med.

Enkla, snabba lösningar på dessa problem finns inte, säger Ann-Karin Bohl. Vad vi kan se är att det måste finnas anpassning. En anpassning utifrån den drabbades situation. Att våga fråga och sedan veta vad man ska göra. Detta är uppmaningen och uppdraget som förvaltningen måste anamma.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

FAKTA: VÅLD MOT KVINNOR

Med våld mot kvinnor avses misshandel ( i alla dess former) våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Med psykiskt våld avses bland annat sexuella trakasserier och sexuellt förödmjukande på arbetsplatser, i skolor, massmedia, press och reklam. Våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

  • Hemmet är den farligaste platsen för en kvinna. Här begås den största delen av misshandelsbrotten.
  • 1997 anmäldes 19.046 misshandelsbrott mot kvinnor. 40% av dem ledde till åtal. Mörkertalet är mycket stort.
  • 78% av misshandelsbrotten begicks av en nära bekant till kvinnan.
  • Var 20:e minut misshandlas en kvinna av en närstående man.
  • Var 10: dag dödas en kvinna av en närstående man.
  • 1997 anmäldes 1297 våldtäktsbrott på kvinnor. På tio år har sexualbrotten ökat med 80 %
  • Minst 90% av alla offer för sexualbrott är kvinnor.

Råd till kvinnor som misshandlas:
*Kom ihåg att även örfilar, sparkar, hot ,tvång till sex, tilltal i form av fula ord är olika former av misshandel och därmed brottsliga handlingar!
* Du är inte ensam! Berätta för någon du litar på om det du blivit utsatt för. Kom ihåg att det aldrig kan vara ditt fel.
* För dagbok – anteckna varje hot och övergrepp du utsätts för.
* Dokumentera skadorna. Beskriv i text och försök att fotografera skadorna.
* Ta kontakt med en kvinnojour – där får du råd och stöd. Alla som arbetar på kvinnojouren har tystnadsplikt. Telefonnummer till närmaste kvinnojour hittar du i telefonkatalogen eller via polisen.
* Män som misshandlar är livsfarliga! Kvinnomisshandel är alltid ett brott. Gör en polisanmälan!

Vart vänder jag mig i Karlstad?
Annelie och Sara jobbar som kuratorer på Stödcentrum och Nyckeln i Karlstad. De vänder sig till dom som är över 18 år, skrivna i Karlstads kommun och blivit utsatta för våld i en nära relation. Med nära relation avses make/maka, registrerad partner, sambo, särbo, flick/pojkvän eller person som tidigare haft någon av dessa relationer. Dessutom: förälder/annan person i föräldraställning, barn/styvbarn och syskon. Det vanligaste våldet är mäns våld mot kvinnor, men våld förekommer även i samkönade realtioner, kvinnors våld mot män och mellan vuxna barn och äldre föräldrar. Det våld som utövas kan vara fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt. Även hedersrelaterat våld tillhör Stödcentrums område.

De arbetar vardagar, måndag till fredag. Telefonnumret dit är 054-56 44 40. Under de tider de inte finns på kontoret finns det möjlighet att lämna meddelande på deras telefonsvarare. De lyssnar av telefonsvararen flera gånger om dagen (vardagar).
Det finns även möjlighet att e-posta till dem: stodcentrum@karlstad.se
På tisdagar mellan kl. 10-12 kan du träffa dom på Trygghetscenter, Drottninggatan i Karlstad

Se även: kvinnojour.com

LARS EDVINSSON: En förebild, och en medmänniska

Lars EdvinssonAtt det skulle vara ont om människor ute på stan en fredagskväll i Karlstad är ju en absurd tanke. Men många ungdomar upplever det så. I alla fall om man ska tro Lars Edvinsson, ordförande för Nattugglorna här i Karlstad. Och honom borde man ju tro på. ASP-bladet utgår från det. Vi gjorde en liten intervju för att säkerställa saken.

Vilka är Nattugglorna? Nattugglorna är en styrelse på fem personer. Vi vill att alla vuxna Karlstadsbor skall vara med, man går ut och vandrar bland ungdomarna, framförallt på fredagskvällar. Vi är som sagt en styrelse, men vi hoppas få fler “Nattvandrare”.

Bör man själv ha barn i tonåren för att aktivera sig? Nej, det behöver man inte alls. Det viktigaste är att man är en vuxen förebild, som är  ute bland ungdomarna och umgås och pratar med dem. Man ska inte vara polis utan en vanlig medmänniska.

Vilket är ert egentliga syfte? Syftet är att åstadkomma en dämpande roll bland ungdomarna i city, dvs förhindra bråk och dylikt. Det har också visat sig att ju fler vuxna som är ute och vandrar ju lugnare blir det. Från och med i år är vi klädda i röda jackor istället för gula, främst för att färgen tycks verka mer lugnande, och inte skapa så mycket dispyt som den gula gjorde.

Är ni ute och vandrar varje fredag året om? Nej, vi har uppehåll under sommarlovet och framförallt på vintern, då många är hemma hos varandra när det är kallt. På somrarna är ungdomarna på semester eller i sommarstugan på landet med föräldrarna. Runt valborg börjar vi nattvandra igen och håller på till skolavslutningen. Vidare så börjar vi igen när skolorna startar och håller på till Alla Helgons-helgen. Varför det är just fredagar är för att vi har frågat ungdomarna, de säger också att fredagarna är bättre för att på lördagarna är det alltid någon som har föräldrafritt hemma. Det är inte många vuxna som ställer upp på nattvandring, vi ser helst att fler ställer upp. Tar sitt ansvar.

Hur är ungdomarnas syn på er verksamhet? Ungdomarna är väldigt positiva och glada när de ser oss, de säger: ”Det här måste ni göra fler gånger. Det är lite tunt med människor runt omkring oss, vi vill ha fler vuxna ute på stan.” Det är faktiskt ungdomarnas uppmaning.

Vilka arbetsmetoder har ni, och vidare, hur ser en typisk fredag ut? Det är inga speciella metoder, vi samlas klockan nio här på Trygghetscenter. Då har vi en polis vid namn Bo Gustafsson här som varje fredagskväll går igenom vad som gäller för Nattugglorna, vad man ska fokusera på den natten. Att det inte får förekomma någon sprit, vem man ska ringa till i så fall. Vidare har vi som arbetsmetod att förhindra att det blir någon oro bland ”kidsen”, och om så trots allt sker, att man då genast ringer vidare till polisen. Sedan går man ut och vandrar två och två, det är viktigt att man aldrig är ensam. Vi går runt i Tingvallastaden och runt 23- tiden går vi tillbaks till Trygghetscenter, där man får sig en kopp kaffe och smörgås. Då kommer också yttre befälet och berättar om vad som hänt under kvällen i Karlstad och resten av Värmland, mötet tar mellan en halv timme till en timme. Så runt klockan ett går vi hem och lägger oss.

Ert arbete är ju frivilligt, kan man kalla er volontärer? Nej, vi är inga volontärer utan det här är ett ideellt arbete, vårt arbete uppskattas av Karlstad Kommun. Vi får också vara på Trygghetscenter gratis. Polisen är mycket nöjda med vårt arbete, det är kul att man gör en samhällsnytta.

Ser ni mycket fylla, våld etc.? Inte så mycket, men självklart förekommer det en del berusade ungdomar, slagsmål och bråk, men oftast runt krogköerna, speciellt när krogarna stänger vid två tiden. Och då är ju vi vandrare hemma och sover. Men det är en hel del berusade ungdomar, speciellt sommartid har Sandgrundsudden varit ett tillhåll, även Sundstatjärn vid idrottshuset. Där har det varit en hel del samling av ungdomar, och det har nyttjats en mycket alkohol, fast då ringer Nattugglorna till konstapeln Bosse på Trygghetscenter som i sin tur kontaktar polisen som åker ut med bilar och skingrar ungdomarna.

Arbetar ni i skift? Det brukar vara 6 – 8 personer på en natt.

Vilka är era sponsorer? Nej, vi har inga sponsorer direkt, utan det är Karlstad Kommun som sponsrar. Förutom nattfikan har vi inga större kostnader heller för den delen. Jackorna är till låns så länge man är villig att nattvandra. Det rullar på helt enkelt, det finns också ett medlemsregister där man betalar runt hundra kronor i månaden, mer än så är det inte.

Anser du att det blir ett bra resultat? Ja, absolut. Själv bor jag på Våxnäs, förut var det mycket liv, typ mopedkörning, skrik och skadegörelse. Det var runt 70 ungdomar som drog runt, vilka antagligen kom från Gruvlyckan, Hultsberg och Henstad. Men i och med att nattvandring pågått nu ett tag, har det lugnat ner sig avsevärt.

Anders här (pekar på Anders) har hand om området och Matilda Hansson som sitter i styrelsen har också hand om området på Våxnäs. Vi samarbetar även med olika skolor, just nu arbetar vi med Rudskolan. Rektorn har gått ut till föräldrarna om möjligheten att vara Nattvandrare, det kan ju vara väldigt bra att föräldrarna är ute på stan och ser vad ungdomarna sysslar med. Utöver skolor samarbetar vi också med en del frivilligorganisationer som vi kontaktar för att ställa upp på nätterna. Exempelvis brukar PRO vara med, och de tycker att det är roligt att visa för pensionärer att det inte är farligt att vara ute på stan under kvällstid. Bryggan har också varit här och hjälpt till. Bland andra.

Text: Stefan Gustafsson Foto: Robert Olsson