Barnen från långtbortistan

Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

En adoption är att få bli förälder till ett barn som redan finns. Ofta har barnet inte bara en separation bakom sig, utan flera, detta sätter höga krav på de nya föräldrarnas lyhördhet och empati. Ibland vet man mycket om barnet, ibland nästan ingenting alls. Det viktiga är inte hur mycket man vet, utan hur man förhåller sig till vad man vet eller inte vet; det kan vara tungt att leva med (o)vetskapen om att mamman kanske var missbrukare, pappan psykiskt sjuk, föräldrarna fattiga, eller att man själv kanske kommit till efter en våldtäkt.
Andra barn kan ha ”special needs”. Några kanske har en arm som inte fungerar till fullo, andra kanske är lite äldre än de av de blivande föräldrarna oftast mer ”önskade” bebisarna eller spädbarnen, eller så kan de ha en orolig social bakgrund. Vad som räknas som ”special needs” varierar kraftigt mellan länder, något man bör vara uppmärksam på där som man önskar att adoptera.

Historiskt
Adoption har förekommit i de flesta folk. Inom den asiatiska delen så var inte syftet alltid primärt att ge barnlösa och föräldralösa en familj, utan de adopterade in barn i familjen för att förpliktiga den adopterade att utföra vissa religiösa riter som var förpliktigade familjen; detta för att de skulle få ro i graven. Detta var vanliga skäl även hos indogermaner såsom hinduer, greker, romare och andra.

Olika typer av adoption
Närståendeadoption är en vanlig typ av adoption. Detta innebär att en ny parter adopterar den förra partnerns barn. Det finns samkönade adoptioner vid registrerat partnerskap eller äktenskap, dessa är dock inte så vanliga då många länder inte vill adoptera till samkönade.

Helt sedan 1917 har adoption varit en juridisk fråga i Sverige, även om det förekom tidigare. Från 1959 är alla adoptioner ”starka”. Detta innebär att beslutet inte kan återkallas, såtillvida man inte adopterar tillbaka barnet, däremot finns inga regler mot sociala kontakter.

Mellan 13 och 23 svenska barn adopteras inom landet per år. Dessa kan endast ske med vårdnadshavarens samtycke; Socialtjänstens omhändertagna barn blir därför sällan föremål för adoption, istället är det de barn som under graviditeten uttryckts oönskade som adopteras bort.

Ensamstående
Chanserna för ensamstående att få adoptera har minskat drastiskt det senaste året, i och med att de flesta adopterande länder prioriterar att ge sina barn en mamma och en pappa. Detta innebär att de barn som är möjliga att placera hos ensamstående, är de barn som har särskilda behov. Särskilda behov är något i och för sig alla adopterade barn kan anses ha, men här syftar man på barn med handikapp, eller äldre barn, oftast uppe i skolåldern. Som ensamstående förväntas den sökande vara en kvinna, att som ensamstående man få adoptera idag är i stort sett omöjligt.

Internationell adoption
Eftersom det i princip är omöjligt att adoptera inom landet så har de internationella adoptionerna ökat sedan de började på 1960-talet. Det kommer cirka 1800 barn årligen till Sverige. De första adoptionerna skedde genom att missionärer tog hem barn i stort behov av hjälp. De barn som först adopterades var från Sydkorea i efterdyningarna av kriget, Indien och vissa länder i Afrika och Europa.

Förändringar för barn
Det innebär en stor påfrestning för barnet att byta miljö, där ljud, dofter, smaker och språk med mera kan vara mycket annorlunda. Är barnet i stark stress är det bra att söka hjälp hos en psykolog på Barnavårdscentralen, hellre förr än senare. Ofta verkar barnet på en lägre åldersnivå än födelsedatumet visar, samtidigt som de kan verka äldre på andra sätt, på grund av allt de gått igenom. Vid internationella adoptioner kan gulsot vara vanligt, liksom salmonella.

Adoptionsprocessen
Att adoptera är en omständig process. Först måste man utredas i kommunen där man är skriven. Om man godkänns får man kontakta en organisation, till exempel Adoptionscentrum. Där går man igenom en till utredning. Man måste vara frisk och ha en god och stabil ekonomi för att tas i fråga för adoption. Det är mycket pappersexercis.
När man fått godkänt att adoptera ett eller flera syskon så får man reda på detta via telefon. Man skall själv resa för att hämta sitt barn, men om detta genast sker eller om flera månader varierar, från fall till fall och mellan länder. Vistelsetiden är också mycket varierande.

Efter att man hämtat hem sitt nya barn skall man efter ett halvt till ett och ett halvt år skriva en rapport till ursprungslandet, detta för att underlätta om det skulle bli så att den adopterade senare i livet vill besöka landet de adopterats från.

Lämplighet
Det finns faktorer som kan påverka ett pars chanser att adoptera. Detta kan handla om pågående eller tidigare sjukdom hos den adopterande, eller för hög ålder, övervikt och arbetslöshet. Men det stannar inte där – du kan även få problem om du har utländskt medborgarskap, negativa formuleringar i utredningen, om det är stor åldersskillnad mellan makarna, funktionshinder, psykisk ohälsa, utmattningsdepression och så vidare. En fördel för att få adoptera kan vara att man arbetar med barn eller inom vården, har varit ungdomsledare i fritidslivet, jobbat som kontaktperson eller via fritidshem. Bra också är om man är ung (under 40 år) då processen att få adoptera ofta är lång.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad

För föräldrar och familjer
http://www.adoptionscentrum.se
http://www.ffia.se
http://www.bfa.se

För adopterade
http://vuxnaadopterade.weebly.com
http://www.madeinkorea.se/akf

Livsviktigt – Att våga finnas där när det är som allra svårast

Vad gör du om du misstänker att någon i din omgivning vill ta livet av sig?

Vanligt är att omgivningen tassar runt men inget vågar göra. Rädslan att göra fel, tro att vi genom att sträcka ut en hand ger idéer till självmord är inte helt ovanligt. Vad gör vi om vi misstänker att någon i vår omgivning går med självmordstankar? Hur ska vi agera?

Att våga fråga om en person har självmordstankar, kan rädda dennes liv. Detta i motsats till vad många tror. Den som vågar fråga en person med självmordstankar, hjälper denne att sätta ord på sin inre värld. Hon eller han kan då börja inse behovet av hjälp utifrån.
En vanlig impuls som kommer hos närstående är att stoppa huvudet i sanden. Om jag inte låtsas om de tecken jag ser, så tror jag att tankarna försvinner av sig själv – men så är det sällan. Det är bättre att göra något, än inget alls.

Om du är osäker på vad du kan göra, ta hjälp av närstående som kan ta kontakt med den som har självmordstankar. Ring och rådgör med någon på de hjälplinjer som finns, eller ring psykakuten.

Vanliga tecken
Det finns tecken att vara uppmärksam på, hos personer som är självmordsbenägna. Deras beteenden förändras, det kan handla om att man blir extra ledsen, ur balans eller tillbakadragen.

Personen kan prata om att allt är hopplöst. Det kan också komma till uttryck genom yttre faktorer, som att personen slutar vårda sitt utseende eller stannar hemma från jobb och skola. Hon kan börja ge bort personliga ting, eller skriva avskedsbrev och dikter om döden.

Ett tecken kan även vara att personen börjar leva riskfyllt och får ett självskadebeteende. Ett helt annat tecken, kan vara att personen upplevs väldigt samlad, lugn och att personen upplevs särskilt beslutsam. Detta kan vara svårt att se för omgivningen.
Det är vanligt att en person planerat sitt självmord under längre tid och också har gjort försök tidigare.

Anledningarna kan vara många
Vanliga orsaker för självmordstankar och att planera självmord är depression, psykoser, allvarliga fysiska eller psykiska sjukdomar. Det kan också handla om missbruk, en nära anhörigs död, separationer, våldtäkt, uppsägning, mobbing, misshandel eller annan kränkning.

Om det kommer till din kännedom att någon närstående lider av självmordstankar, bär det inte ensam. Ta stöd av de hjälplinjer som finns samt av vården inom psykiatrin. Ni kan behöva vara flera anhöriga som turas om att finnas där. Tysta inte ned personen genom att säga att den skall hemlighålla sina tankar.

Ge hopp
Vad kan vi som nära anhöriga göra? Det är viktigt att hålla ut. Att förmedla hopp, visa förståelse och be personen lova att söka hjälp. Det tar tid att bli av med självmordstankar. Anhörigas närhet kan behövas under en längre tid.
Enligt Karolinska institutet kan det vara viktigt att ta reda på hur länge den med självmordstankar har haft dessa. Det kan vara bra att kontrollera säkerheten genom att ställa en del frågor till den självmordsbenägne. Frågor som: Har du tänkt ut när du skall begå självmord? Har du tänkt på hur du skall genomföra det? Vilket stöd kan hjälpa dig bort från dessa tankar?

Viktigt är att ta hand om sig själv, det tar mycket kraft att vara nära någon som inte längre vill leva. Karlstads kommun, liksom andra kommuner eller landsting, erbjuder anhörigsamtal. Det kan också vara bra att söka stöd hos andra i din omgivning att samtala med.

Ibland kommer människor med påståendet att alla har rätt att bestämma när de själva skall dö.

Men när en person vill ta livet av sig, lider den ofta av en depression eller oklara tankar på grund av sorg. Efter en tid i livet, tackar ofta den självmordsbenägne sina anhöriga och kan inte förstå att den tidigare ville dö.

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Förstörda liv av sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp är förmodligen något av det värsta en person kan drabbas utav. Än värre är det när barn blir drabbade.

Sexuella övergrepp är när en person tvingas till sexuella handlingar mot sin vilja för att tillfredställa förövarens egna sexuella behov. Detta kan vara beröring, blickar, ord eller att man tvingas att titta på sexuella bilder eller handlingar. Är man under 15 år, så anses det vara övergrepp om en äldre tonåring eller vuxen gör några sexuella handlingar oavsett om man är med på det eller inte. Inte heller barn får ta på andra barn mot dennes vilja. Det räknas som ett övergrepp oavsett om det är offline, på chatt eller i webbkamera.

Definitionen av våldtäkt står med i Brottsbalken 6 kapitlet § 1. Våldtäkt mot barn brukar bedömas som grov våldtäkt. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen säger att alla har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet.

Olika typer av sexuella övergrepp

Övergrepp kan vara att någon tar på ens kropp med händer, mun eller med könet på ett sådant sätt att man upplever obehag eller blir rädd. Det kan vara blickar, sättet att tala, tvång till samlag eller stimulering. Att offret är berusat skall inte anses vara en förmildrande omständighet. Övergrepp är också när någon agerar mot någon som inte kan ge sitt uttryckliga medgivande, kan skydda sig, sover, är drogpåverkad, är sjuk eller har någon annan funktionsnedsättning.

Övergrepp är även om någon utnyttjar personer i beroendeställning eller som känner sig tvingad att ställa upp på sex. Man får inte heller fotografera eller filma någon i ett sexuellt sammanhang, med eller utan kläder. Det är också ett övergrepp att tvinga barn att titta på porrfilm eller i porrtidningar, eller att titta på när barn duschar eller byter om. Man får inte heller köpa eller byta till sig sex med pengar, alkohol, presenter eller tjänster.

Aldrig barnets fel!

Att flirta betyder inte ja till sex, man måste inte ställa upp på sex även om man sagt det tidigare. Man måste inte ställa upp på alla typer av sex. Att vara full, vara i ett förhållande, att sova med någon eller att följa med någon hem betyder inte ja till sex. Att inte skrika, slåss eller klara av att säga nej betyder inte ja till sex. Det är alltid de vuxna som har ansvaret när barn utsätts, det är aldrig barnets fel eller ansvar!

Vem blir offer?

Vem som helst kan råka ut för sexuella övergrepp, men vissa löper större risk än andra: flickor utsätts i dubbelt så hög grad som pojkar och övergrepp är vanligare före puberteten (8-12 års ålder) än efter. Flickor utsätts oftare för förövare inom familjen, medan pojkar oftare utsätts för våld vid övergreppen. Övergrepp mot spädbarn är ovanligt men förekommer. Alkohol- eller drogmissbruk inom familjen ökar risken för övergrepp, risken ökar också om ett annat syskon utsatts.

Förövarna väljer barn noggrant. De tar barn som är närmast tillgängliga av dem som de tror de kan hota och manipulera att hålla tyst. Ofta är det barn som de redan har makt över.

Man vet inte tillräckligt kring förövare, då många inte åker fast, men förövaren är oftast en person som känner barnet väl. De flesta övergreppen begås av män, tio procent begås av kvinnor, något som kanske är fler än vad man kan tro. Några favoriserar flickor eller pojkar, medan andra är intresserade av båda könen. En del förövare är helt inriktade på barn, medan andra även har förhållande med andra vuxna.  En tredjedel av sexuella övergrepp begås av andra barn eller ungdomar.

Konsekvenser av övergrepp

Barn som utsatts eller utsätts för övergrepp blir ofta inneslutna och deprimerade. De kan få koncentrationssvårigheter och tappar intresset för sådant de tidigare tyckt om. Ofta får de mardrömmar. Några blir väldigt sexuellt utagerande, talar om sex, är sexuellt utmanande i sitt beteende och utsätter sig själv för risksituationer där sex är inblandat. En del blir aggressiva och många känner skuld och skam. En del utvecklar PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det är vanligt att utsatta har en rädsla för att själva göra andra illa men de flesta får inte något sådant beteende.

Hjälp

Det är svårt att berätta om övergrepp man utsatts för till andra. Man känner ofta skuld och skam, är rädd för att inte bli trodd och är rädd för att man ska bli straffad av förövaren om man berättar. Ofta kan förövaren säga något i stil med: ”om du berättar hamnar jag i fängelse och då är det ditt fel att familjen splittras”. Man kan också vara rädd att återuppleva övergreppen om man berättar. Terapi kan hjälpa efter övergrepp. Både barnet och familjen kan behöva kristerapi. Om man inte får hjälp ökar risken för att minnen kommer tillbaka och plågar en, man kan också få ångest, depression eller självskadebeteende, men många visar ingenting utåt. Om förövaren är en nära person blir bearbetningen svårare, i synnerhet om våld ingick. De som far mest illa av övergreppen är de som aldrig kan eller vågar berätta om dem. Det viktigaste är att barnet får stöd av en nära person.

Källor: Wikipedia och Rädda Barnen http://tinyurl.com/6uh7c66

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Mitt ibland oss

Rädda Barnen var med som arrangör i en konferens om våldtäkter mot kvinnor tillsammans med Alla Kvinnors Hus, Karlstads Stift och Sensus studieförbund. Det var ungefär 250 deltagare på konferensen. Inledningen hölls av Angela Beausang som är ordförande i riksorganisationen för kvinno och tjejjourer i Sverige. Hon  talade om att dom går ut med ett upprop till regeringen om att få en bättre handläggning av våldtäktsmål.

I övrigt så var det Katarina Wennstam som föreläste på förmiddagen. Hon har jobbat som kriminalreporter på SVT och har skrivit ett par böcker. Hon berättade om hur rättsväsendet  ifrågasätter kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och hur våldtagna kvinnor frågas ut om sina sexuella vanor.

Efter lunch så talade Maude Johansson som arbetar som länssamordnare i alkohol och narkotikafrågor. Hon sade att 41 % av pojkarna i åk. nio aldrig dricker alkohol. Hon menade att det var en kulturfråga bakom drickandet. Det har skett en minskning av alkohol konsumtionen bland unga män, men åldern 18 – 34 år har dom högsta värdena på konsumtion. En ökning av drickandet har skett i åldersgruppen för kvinnor 50 +.

Som avslutning på dagen så föreläste Elisabeth Kwarnmark om sitt arbete inom kriminalvården. Där hon arbetar som nationell samordnare för sexualbrott. Sju till åtta procent av flickorna har varit utsatta för sexövergrepp i sin barndom och en till tre procent av pojkarna. Den psykologi som hon tillämpar är att hon skall kunna få en ingång till att påverka personerna, där gärningsmännen skall ta ansvar för sin handling.

Att inte vara herre över sig själv är ett porträtt av en våldtäktsman menar Elisabeth. Det är mycket aggressioner inom en våldtäktsman. Går det att behandla en sådan person?  Nu har man ett behandlingsprogram som kallas ”Relations och Samlevnadsprogrammet”. Där har behandlade personer tio procents återfall.