På Jobbet: Fredrik Werling

Våningen under ASP-bladets redaktion jobbar vård och stödsamordnaren Fredrik Werling. Imånadens På jobbet berättar han om sitt arbete och vad det innebär för de brukare han möter.

Kan du berätta för läsarna om din bakgrund?
– Jag jobbade på Gemet i drygt sex år som samordnare med arbetsrehabilitering och psykisk ohälsa innan jag började här. Före det var jag på IFA och Jobbcenter i sex år. Jag har hela tiden arbetat med människor som har behov. Jag har jobbat internt i kommunen och är inte utbildad socionom, utan jag har en praktisk och teoretisk bakgrund inom många olika områden. Nu har jag utbildat mig till vård- och stödsamordnare. Nästa år har jag jobbat 25 år inom kommunal verksamhet.

Vad gör en vård- och stödsamordnare?
– Det handlar om att samordna alla insatser från kommunen och landstinget som den behövande personen behöver, få med det som brukarna vill ha, inte bara det som vi som professionella tycker behövs. Det tror jag gör en stor skillnad, att brukaren själv talar om vad den vill ha. Sedan gäller det att styra, så att det inte blir fel insats vid fel tillfälle, vilket är ett resursslöseri. Insatser kan vara alltifrån bostöd, hjälp med den personliga ekonomin eller kontakten med läkare. Insatserna ska vara grundande i brukarnas behov.

Vi är spindeln i nätet som tillsammans med brukarna ska hålla ordning på alla saker. Tidigare har handläggaren varit den personen som höll i alla trådar. Vi tar inte över deras jobb, eftersom vi inte är myndighetsutövare utan vi enbart tar över samordningsrollen Detta är ett nytt sätt att jobba på. Vi använder också något som kallas tidiga tecken och krisplan. Det går ut på att brukaren själv i ett friskt tillstånd i skrift beskriver tecken på insjuknande och återfall för att vi andra ska kunna se i tid om det går åt fel håll, så att man kan möta brukaren i ett tidigare skede. Det sker även mätningar av tillfredsställelse och hur långa vårdtiderna är. Detta görs för att kunna följa upp brukarens utveckling.

Är det några speciella egenskaper som krävs för att arbeta som en samordnare?
– En egenskap är att kunna hålla igång många saker samtidigt. Framförallt, när det gäller att jobba med människor är lyhördhet och empati viktigt, kan du inte vara på samma nivå som den du jobbar för, så kanske du inte ska jobba med det här. Det gäller att få en allians och känslan att vi är två människor som hjälper varandra framåt. Detta är ett nytt sätt och tänka och det händer något i hela systemet nu. Äntligen börjar vi lyssna till vad folk vill och det i sig är ekonomiskt hållbart. Hur mycket insatser har vi inte slösat bort på sådant som ingen velat ha eller kunnat tillgodose sig?

Hur går det till när en person tar kontakt med dig?
– Om du som brukare känner att din situation är rörig, du missar möten, tycker du har för många människor runt omkring dig. Det kanske gjorts flera insatser som inte slutförts. Då kan du ansöka om en vård- och stödsamordnare. Detta bygger inte på ett myndighetsbeslut, utan det är en öppen insats som betyder att man på egen hand kan söka hjälp, eller via en handläggare på kommunen eller landstinget i Värmland. Det krävs dock en kontakt med psykiatrin och kommunen.

Hur ser samarbetet ut mellan kommunen och landstinget?
– Jag och min kollega, Ulf Fredriksson, kommer från varsitt håll, kommunen och landstinget. Det är unikt att ha ett gemensamt kontor. Eftersom det här är riktlinjer från Socialstyrelsen säger man från myndigheten att detta inte är något test eller projekt, utan att det är så här som kommunen och landstinget ska jobba med de här frågorna.

Vilka utmaningar finns i ditt arbete?
– Den största utmaningen är att min kreativitet sätts på prov, eftersom ingen annan människa är sig lik. Visst har jag en metod att hålla mig efter som med jämna mellanrum utvärderas efter en modell, men det är ju inte säkert att människan passar den. Jag måste också vara beredd att vara flexibel inom modellen. Man har en ram och ska vara programtrogen för det aktuella programmet. Men i programmet krävs en flexibilitet för att kunna tillfredsställa de behov som brukarna har. Just att vara flexibel är också en utmaning. I mitt jobb är ingen dag lik den andra.

Vem kan söka hjälp hos en vård- och stödsamordnare?
– Det kan vara vem som helst från 18 år och uppåt, som upplever sin levnadssituation rörig och har någon form av psykiatrisk och/eller missbruksproblematik. Vi gör en bedömning av brukaren utifrån hur han eller hon har haft det förr, när det gäller tidigare insatser och det som är självupplevt.

Hur ser du på kommunens arbete med utsatta människor?
– Vi har jättemånga bra och kompetenta människor i Karlstads kommun. Men det krävs rätt samordning och rätt insatser för att få det att fungera tillsammans. Det behövs ett större nätverk, så vi vet mer vad andra inom kommunen gör. Då vet jag vart jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Ålder: 47 år
Bor: Karlstad
Favoritintresse: Musik
Bok: Facklitteratur
Film: tv-serien Sons of Anarchy
Drömresa: Skottland

Olika erfarenheter ger olika behov

Anna Rådström Sigurdsson är Vård- och stödsamordnare. För värmländska Psykiatribloggen och även i ASP Bladet skriver hon en text som uppmanar samhällets olika aktörer att bli bättre på samverkan för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Inom uppföljningsarbetet i Neuropsykiatriska samverkansprojektet träffar jag unga vuxna som nyligen har fått sin neuropsykiatriska diagnos. Flera av dem beskriver att de har svårt att få till vardagen och livet.

En del av dem bor hemma hos föräldrarna, några har egen lägenhet. En del har ingen bostad alls och flyttar runt hos olika släktingar och kompisar. En del står utan egen inkomst och några har ersättning via Försäkringskassan, kommunen eller Arbetsförmedlingen. Vissa har inte klarat av skolan. Några har arbetslivserfarenhet och somliga har inte arbetat alls. Variationen av erfarenheter (eller brist på erfarenheter) är stor. Variationerna kring svårigheter att hantera vardagen är också stora inom flera områden som räknas till vuxenlivet.

Många personer med neuropsykiatrisk diagnos är trötta på att deras anhöriga är med och lägger sig i deras liv. De vill bli självständiga individer och inte bli behandlade som att de fortfarande är barn. Trots det är de i regel medvetna om att de inte lever upp till det som förväntas av dem nu när de blivit vuxna. Att man får stöd i att kompensera för det som är svårt är för många en förutsättning för att hantera en egen vardag. Att jobba mot att individen får rätt kontaktnät omkring sig när det gäller vardag och sysselsättning leder till förutsättningar att bygga på självständighet.

En fungerande samverkan mellan samhällsaktörer är viktig. Den ger ökade förutsättningar till individuella lösningar utifrån personens behov och egna resurser att hantera vardagen. Den är också viktig för oss som behandlare som kan göra ett bättre jobb om vi har kännedom av varandras verksamheter. Därför är jag så tacksam att den personal jag kommer i kontakt med inom Arbetsförmedlingen, kommunen, LSS, vuxenhabilitering och övriga vårdgivare är så positiva till samverkan. Det gör det möjligt att se till helheten i en individs vardag när vi utformar stödet.

Text: Anna Rådström Sigurdsson
Foto: Per Rhönnstad

Psykiatribloggen återfinns här.
http://psykiatribloggen.se/

Ny yrkesgrupp – Vård & Stödsamordnare

En ny yrkesgrupp ska etableras inom kommuner och landsting. Det handlar om vård- och stödsamordnare. Vi har varit i kontakt med Pernille K Andersson, programledare för en universitetsutbildning på Karlstads Universitet som utbildar den nya yrkesgruppen.

Vad är en vård- och stödsamordnare? Det är en person som fungerar som en koordinator för de insatser som behövs för individen just i den aktuella situationen, eller annorlunda uttryckt, den samordnar de hjälpinsatser psykiskt sjuka och psykiskt funktionsnedsatta har behov av. Det spelar ingen roll om vården ska ges av landsting eller kommun, utan individen står i centrum. Vård- och stödsamordnaren ser till att brukaren inte hamnar mellan stolarna. Tillsammans med den psykiskt sjuke/psykiskt funktionsnedsatta, psykiatriläkare, socialtjänst och anhöriga planeras, genomförs och utvärderas de vårdinsatser som behövs.

Bakgrunden Arbetssättet som en vård- och stödsamordnare har, är redan etablerat i flera länder. Det rör sig om Australien, England, USA, och de nordiska länderna Danmark och Norge. Där benämns samordnaren som en ”case manager”. Det var genom Miltonutredningen som behovet av en koordinator upptäcktes. I utredningen kom man fram till att brukaren många gånger hamnade mellan stolarna, på grund av att det saknades en samordning mellan landstingets och kommunens insatser.

Utifrån denna bakgrund och behovet av kompetens, så inrättade Karlstads Universitet en ny utbildning, Vård- och stödsamordnarprogrammet.

Utbildningen Hösten 2008 antogs de första studenterna till det nya programmet. Det är en treårig utbildning med psykologi som huvudinriktning och leder till en filosofie kandidatexamen. Exempel på kurser man läser är juridik, kognitiv psykologi, psykiska sjukdomar och organisationsteori. Utöver kurserna ingår en verksamhetsförlagd utbildning (praktik) som omfattar en termin. Sista terminen utgörs av ett uppsatsarbete/examensarbete.

Vård- och stödsamordnar-programmet är unikt i sitt slag i Sverige, men det förekommer också som uppdragsutbildning. Sedan finns det personer som redan i praktiken fungerar som vård- och stödsamordnare.

Att etablera den nya yrkesgruppen Behovet av personer som samordnar vården och stödet i en brukares nätverk är redan konstaterat, men det kan finnas problem i etableringen av yrkesgruppen. Det handlar inte om den politiska nivån eller om baspersonalen, de som arbetar på ”golvet”, utan svårigheten kan ligga i att få med mellanskiktet ”på banan”, menar Pernille K Andersson.

Det är främst inom landsting och i kommunernas socialpsykiatri som de nyutbildade vård- och stödsamordnarna kommer att få arbete.

Text: Karl-Peter Johansson
Foto: Stefan Ek