Etikettarkiv: vård

ADHD EDDDE!

– Det är bra att vara lite galen, det leder ofta till spännande äventyr och upplevelser! Eric Donell tror på människans inneboende kraft att åstadkomma förändring.

Eric Donell kör verkligen så det ryker i sin späckade tvåtimmars enmansföreläsningsshow ADHD EDDDE! (alltså ”ADHD – är det det det är!”). Han berättar om diagnosen ADHD, som han själv har tillsammans med Tourettes syndrom. Han blandar animationer, musik, sång, roliga röstförändringar och kroppsspråk och lyckas med balansen att visa på de positiva egenskaper som ofta kommer med diagnosen, utan att för den skull backa för de svårigheter som också följer med på köpet.

Många Åhörare
Jag, undertecknad, sitter och slösurfar på Stadshotellets wi-fi i lobbyn när mina kollegor från föreningen Attention Karlstad/Värmland kommer. Vi följer pilar, går upp en trappa, ner en trappa, och upp igen till Franska salen. Eric Donell kramar oss alla tre och vi börjar ställa fram bokbord för incheckning av åskådare. Det är en stor föreläsningssal och omkring 60 stolar står i fyrkant mitt i det, för att rymma alla.

Folk börjar strömma in och jag bockar av dem så fingrarna blöder. Vi erbjuder gratis tidningar och vykort, och folk tittar på böcker och broschyrer som går att beställa. Eric säljer sina filmer och cd-skivor. I bakgrunden spelas snuttar av Erics musik, det är glatt och peppande men även lugnt. Sen blir det tyst. Jag tar min stol och sätter mig längst bak.

ADHD
I föreställningen följer vi bland annat sex personer ur ett inifrånperspektiv. Det är förskola, skola, vänner, kärleksrelationer och anhörigperspektiv. De olika personerna skildrar olika typer av ADHD. Alla personer med diagnosen klättrar inte i gardinerna, några med exempelvis ”ADD” är snarare dagdrömmare. Det finns tre typer av ADHD:
– ADHD-I (huvudsakligen bristande uppmärksamhet) den kallas ibland ADD, drömmare.
– ADHD-H (huvudsakligen hyperaktivitet/impulsivitet) klättrar i gardinerna.
– ADHD-C (kombinerad presentation) både och.

Feel-good show!
Föreläsningen vänder sig till personal inom förskola, skola, vård, omsorg, myndigheter samt anhöriga och inte minst de med egen ADHD. “ADHD EDDDE!” lämpar sig för alla som önskar få en bättre förståelse för ett neuropsykiatriskt tillstånd som omfattar var 20:e person och därmed påverkar även personernas omgivning. I och med att Eric själv har neuropsykiatriska diagnoser ger han en unik inblick i hur det kan vara att leva med dem, och han är en förebild för hur bra man kan klara sig i livet.

När man lyssnar får man en ökad förståelse för ADHD, varför gör han/hon så, tips på bemötande och motivation, samtidigt som det är en föreställning man blir glad av. Man får även kunskap om olika svårigheter, missuppfattningar, fördomar och hur utanförskap kan se ut. Samtidigt betonar han de positiva sidorna som de olika neuropsykiatriska diagnoserna kan ge.

Eric Donell har skapat flera böcker, skivor, filmer och föreläsningar… och tänker inte ”växa upp och skaffa ETT jobb”. Han rör sig ständigt mellan olika arbeten och sammanhang och har haft över 30 olika arbeten. Han sitter även i styrelsen för intresseorganisationen Riksförbundet Attention.

Text: Maria Lundby Bohlin

SKL och regeringen satsar på psykisk hälsa

Psykisk ohälsa är något som ökat under de senaste 20 åren. För att kunna göra något åt detta har regeringen och SKL tagit beslut om en ny överenskommelse, som ska gynna den psykiska hälsan för medborgarna.

Den nya överenskommelsen för 2017 innebär bland annat att det ska byggas ett nationellt resurscentrum för att öka kvalitén på vård som rör psykisk hälsa. Detta resurscentrum ska även bidra till att sprida och utveckla kunskap angående psykisk ohälsa och psykisk hälsa.

En folkhälsoutmaning
Den psykiska ohälsan har blivit en folkhälsoutmaning. Med överenskommelsen med SKL, Sveriges kommuner och landsting, finns möjligheten till en bättre struktur, ett ansvarstagande över hela samhället samt fler tidiga insatser, menar sjukvårdsminister Gabriel Wikström i SKL:s pressmeddelande.

SKL kommer att få totalt 885 miljoner kronor, som till största del kommer att fördelas till kommuner och landsting. Överenskommelsen för 2017 innebär även en mer jämn fördelning, då kommun och landsting kommer att få 250 miljoner vardera.

Stöd till barn och ungdomar
För barn och unga kommer även ett stöd på 150 miljoner att gå till initiativ för att förbättra psykisk hälsa. Ungdomsmottagningar i landet kommer också få 130 miljoner som stöd.

Text: Matilda Eriksson

Avdelningskonferens med socialpsykiatri i fokus

Mårten Jansson och Ing-Marie Wieselgren
Mårten Jansson och Ing-Marie Wieselgren

I slutet av oktober genomförde Vuxenavdelningen en konferens med fokus på socialpsykiatri, en fortsättning på en konferens som ägde rum tidigare under våren, som då hade tema beroende och missbruk.

– Vi som befinner oss i denna lokal har som gemensam uppgift att se till att personer med psykiska funktionsnedsättningar får det stöd de har rätt till, inledde Marita Halvarsson med att säga.

Socialpsykiatrin i Karlstads kommun riktar sig till de som är 25 år och äldre, med psykisk funktionsnedsättning vars störning är så pass omfattande att man har svårigheter att klara sitt dagliga liv och därför har behov av vård, stöd och/eller omsorg.

– Det är inom ramen för detta man beviljas stöd inom Vuxenavdelningen, berättar Mattias Hallberg, konferencier och till vardags verksamhetsutvecklare på Vuxenavdelningen.

Under dagen besökte fina gäster Vuxenavdelningens konferens. Däribland Mårten Jansson, mobiliseringsansvarig på NSPH, (Nationell samverkan för psykisk hälsa). I hans uppdrag stödjer han lokala patient-, brukar och anhörigföreningar, liksom kommuner och landsting för att utveckla dialogen om vad som behöver göras gällande psykisk hälsa. Mårtens prioriteringar är glasklara:

– Överst på listan står frågan om delaktighet och inflytande. Vi säger att personer med psykisk ohälsa måste vara mer delaktiga på alla nivåer i samhället. Vi vill få till en bra utveckling på det här området, vilket ju alla vill, inte minst staten. För att det ska bli möjligt måste personerna det rör få vara med, styra och driva på utvecklingen, berättar Mårten Jansson.

Inflytande bör inte bara handla om att kommuner bedriver så kallade brukarråd. Ett sätt att arbeta där man arbetar för brukarinflytande gemensamt med andra brukare, i samråd med de olika verksamheterna som kommunen står för.

Men inflytande kan också handla om hur man som individ upplever det stöd man får, exempelvis graden av egenmakt i en rehabiliteringskedja eller som kund i Socialtjänsten.

– Hur mycket har jag att säga till om gällande mina egna insatser? Känner jag att jag kan stå för de insatser jag blivit tilldelad, eller är det mer eller mindre något jag blivit tilldelad, illustrerar Mårten Jansson frågeställningen.

Ing-Marie Wieselgren, projektledare på Sveriges kommuner och landsting, utgick under sitt samtal från professionens utgångspunkt och vilka metoder man bör arbeta med. Hon har varit med om stora förändringar, och drar sig till minnes hur utvecklingen sett ut sedan 1983, innan psykiatrireformen genomförts.

– Skulle jag vilja backa tillbaka till det? Nä, verkligen inte. Det fanns många bra saker då som man skulle vilja ha tillbaka, men sättet vi tänkte på då, vem som visste bäst, det är verkligen jättestor skillnad idag, berättar Ing-Marie Wieselgren.

Överlag upplever Ing-Marie Wieselgren att samhället har varit bättre på att arbeta med den kroppsliga hälsan. Medellivslängden har ökat för de allra flesta. Men den psykiska hälsan har samhället inte varit lika bra på att tackla. Kanske för att det påverkar människor olika.

Ing-Marie Wieselgren pekar på de som arbetar inom socialpsykiatrin som en riskgrupp. Ironiskt nog. Ja, kvinnor i sociala yrken, så kallade ”kontaktyrken”, och människor som arbetar inom välfärden löper större risk för måttlig psykisk ohälsa.

För att hjälpa andra behöver man kanske även med andra ord hjälpa sig själv. Välmående människor i socialpsykiatrin som i sin professionalitet möter brukare utifrån deras önskemål, förutsättningar och gemensamt förverkligar det goda mötet.

Med avdelningskonferensen i ryggen hoppas Vuxenavdelningen förverkliga sin del av det sociala kontraktet.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Stefan Ek

Vård, omsorg och teknik

Marléne Lund Kopparklint
Marléne Lund Kopparklint

Ålderdom och funktionsnedsättningar kan ibland göra att man kräver hjälpmedel. Detta för att man skall kunna bli så självständig som möjligt. I Karlstad ligger man långt framme i utvecklingen av hjälpmedel.

Marléne Lund Kopparklint, ordförande i Vård- och omsorgsnämnden i Karlstad, inleder informationsmötet kring vård, omsorg och teknik i Seniorernas hus. Idag finns det personer närvarande från Karlstads kommuns Vård och omsorgsnämnd samlade här för att informera om välfärdsteknik.

– De kan teknik och är väldigt kompetenta på det här området. Man kan känna sig stolt när man kommer ut i andra kommuner och pratar om det här och då märker vi att vi ligger ganska bra till i Karlstad när det gäller välfärdsteknologin! berättar hon stolt.

Frihet i livet
Marie Johansson som är utvecklingschef på vård- och omsorgsförvaltningen fortsätter. Hon berättar att det är på vård- och omsorgsnämndens uppdrag som de hjälper till att testa och ta fram ett utbud av olika teknologiska hjälpmedel. Hjälpmedel är något man har hjälp av för att klara sitt dagliga liv:

– Jag ser att många i salen har glasögon, det har jag också. Jag skulle inte vilja lägga undan mina glasögon en hel dag, för att inte kunna ta del fullt ut utav dagen som jag vill. Det är det som är hela syftet med ett hjälpmedel; de kompenserar för de delar som jag inte klarar.

Det är väldigt viktigt för oss att kunna välja hur man vill kunna göra saker i livet. För alla, oavsett vart i livet vi befinner oss. En del hjälpmedel, som exempelvis glasögon och hjälp för hörselnedsättning, är mer accepterat, vi är mer vana vid den typen av hjälpmedel.

Föreläsarna påminner oss om saker vi inte ser lika ofta. Idag finns ny teknik, fler hjälpmedel, och många finns nu i Karlstad, berättar Marie Johansson. Man kan få dem på olika sätt. Ett sätt är att man ska ha ett biståndsbedömt behov, där man får hjälpen som en insats på ett sätt, eller så kan man med hjälp av välfärdsteknologin välja att få exempelvis ”Nattfrid”, där personalen genomför tillsynsbesöket via en kamera istället för ett fysiskt besök på natten.

Anpassningsbara toaletter
– Det finns saker som någon i salen kanske har; toaletter. Klart man vet att det finns toaletter, men det finns en typ av toalett där man kan få hjälp att torka sig och tvätta sig efteråt, fortsätter Marie.

Det finns toaletter som kan anpassas i höjd, om man har svårt att sätta sig, eller är ostadig på benen. Det kan kompletteras med olika steg som man kan ta hjälp utav, allt för att man ska kunna klara sitt toalettbesök utan att någon annan skall behöva hjälpa till. Deras ambition är att flera av dagens hjälpmedel ska vara valbara på egen hand. Vi vill klara oss på egen hand, med eller utan hjälpmedel, det är en enorm frihet.

– Vad gjorde vi innan mobilen, frågar hon retoriskt?

Mobilen har tillfört mycket, både på gott och ont, men faktum är att man är nåbar när man vill. Man kan ringa när man vill. Har man en smartphone kan man också söka information.

Mänsklig kontakt
I välfärdsteknologin finns många fler sätt än de vi har idag, för personer att klara vad man vill när man önskar. Regeringen strävar efter att fler personer skall få klara sig själva mer. Det betyder inte att man aldrig ska få träffa personal eller ha andra hjälpmedel, teckentolk eller vad det nu är man behöver, poängterar Marie Johansson tydligt.

Vad är E?
Mikael Nordström, som är IT-samordnare, vill ringa in begreppet ”e” lite grann.
– Det händer mycket i dataföretagen, men det händer ännu mycket mer i tekniken inom vård och omsorgens välfärdsteknologi.

Han berättar att det är politiskt styrt. E-samhälle, e-förvaltning et cetera. Vad är då e-samhället? Det är informationsteknik. Det är en enklare vardag för både privatpersoner och företag. Det är smartare, öppnare förvaltningar och högre kvalitet och effektivitet. Det är sökbart. Från regeringen önskar man e-legitimationer, ett elektroniskt ID för alla på Internet och e-tjänster.

– Man vill med hjälp av IT effektivisera myndigheters verksamheter och förenkla allmänhetens kontakter med myndigheter. Det handlar förenklat om att kunna nå rätt person med rätt uppgifter vid rätt tidpunkt, säger Nordström.

Samlad information
Det kommer en ny webbsida, ”Hälsa för dig”. Där samlas allting om en själv; hälsa, tandläkare, vårdcentral och resultat av exempelvis blodtryck som man tar själv hemma.

Evelina Bäck, kommunikatör, fortsätter tala och säger till åhörarna att det är tänkt att papper ska finnas kvar minst 20-30 år till. Tekniken skall vara tillgänglig för dig hemma. På Seniorernas hus finns datakurser för att få bättre datorvana för den äldre generationen. För de unga kan det vara tvärtom, som när en tjej undrade hur man får en tid till vårdcentralen. Mamman sa att hon skulle ringa dit när hon inte hittade någon webbsida för ändamålet.

– Va? Ska jag ringa, utbrast dottern förvånat?

Robotskelett
Mikael Nordström visar en bild på ett vidareutvecklat exoskelett. Plattor, fotplattor, rör. Nu har man gjort en långkalsongversion av samma teknik, så att personer som har svårt att gå kan göra det med exoskelettet.

Servicehandsken för att stärka personer med svagt handgrepp finns redan. Detta har Parkinsonförbundet och Neuroförbundet visat i Brainbus i Karlstad.

– En svensk långtradarchaufför fick en tumör och tvingades operera bort armen. Robotologiforskare kopplade en armprotes till hans nervsystem, detta var Sverige först med!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Robert Halvarsson

Själen har inget ord

Den konnotation som är underliggande i alla diagnosord är alltid negativ men diagnostisering stigmatiserar på så många andra sätt. De syftar som alla andra fasta redskap för kategoriseringar inte till annat än att ställa inför fullbordade fakta och som sådana hämmar de personlig utveckling.

Om syftet någonsin varit att bota sjukdomar så biter psykiatrin och dess personal sig i svansen. Inte minst jag, som alltid har hävdat att det inte finns några kriterier för normalitet hos var sig barn eller vuxna människor, har blivit illa åtgången. Min uppfattning präglas givetvis också av just det faktum att jag inte har varit sjuk, inte skadat någon och inte mått dåligt, och ändå har jag blivit diagnostiserad och till och med inlåst.

Resan jag personligen gjort inom psykiatri har kantats av förolämpningar av såväl min intelligens som min karaktär. Antaganden i strid mot allt förnuft har dessutom präglat i stort sett alla de kontakter med läkare som jag personligen haft. Till slut fick jag nog.  Jag hade varit så full av, och kämpat mot, andras felslut att jag till slut blev arg. Därmed fick jag kraft att göra mig fri från det system som hade sökt hämma mig. Jag hade fått försvara mig mot anklagelser om känslokyla och gud vet vad inom ramen för ett onaturligt sätt att se på människor. Det som skrämt mig och det som också har slagit och chockat mig är att jag varit i en vardagsspråklig bemärkelse försvarslös.

Det är denna insikt som präglar mina åsikter och min uppfattning.  Jag medger att jag inte kan tala i egen sak, och jag vill av många skäl poängtera det. Jag har dock gjort iakttagelser. Jag har varit lyckligt lottad i det att jag aldrig haft några s.a.s själsliga problem. Jag har dock ärr efter att ha blivit vårdslöst hanterad av inte minst psykiatrin. Jag är ingen auktoritet på alla de andra individer som söker sig till psykiatrin och som faktiskt upplever sig ha olika typer av problematik men en av mina poänger är att det är ju faktiskt ingen, expert på alla alltså. Vem kan göra anspråk på att känna sina medmänniskor helt och hållet. Alla iakttagelser jag överhuvudtaget gjort leder dock fram till det faktum att ord och idéer kan begränsa och fängsla in. Detta visserligen lika väl som de kan befria om brukets syfte är just utveckling och kommunikation.

Jag har förstått att mycken hantering av människor bygger på stereotyper och otvivelaktigt även på fördomar. Det är lätt för mig att säg, kanske, som aldrig haft några större problem, att medicinering och diagnostisering stänger in och hämmar. Jag har dock gjort en del iakttagelser under min tid som mer eller mindre misshandlad av psykiatri och socialtjänst. Ett för mig uppenbart problem är de frågor som man, mot allt förnuft, underlåter att ställa. Potentiell kommunikation går i möten mellan människor ofta förlorad och grumsas inte sällan av bristande självkritik från både sändare och mottagare. Så är det i vardagliga möten och varför då inte acceptera att så kan vara fallet även inom sjukvården.

Personligen har jag min hyfsade självkritik och åtminstone partiella, självinsikt att tacka för att jag fortfarande är mentalt frisk efter att ha slungats hit och dit inom sjukvården. Hur lätt blir det inte ”en höna av en fjäder” när lösa antaganden som inte de drivs till slut får bli vägledande för läkare och övrig personal. Att patienter dessutom stigmatiseras och placeras in i fack där man klumpas ihop med andra människor i kategorier med samma egenskaper är i sig skrämmande. I synnerhet inom ett system som arbetar och rör sig i sfären för det mänskliga. Läkare själva skulle förmodligen sparka bakut om de så blev fördomsfullt betraktade som en egen kategori av människor utan sinsemellan olika personliga egenskaper.

Det är besynnerligt och högst märkligt att medicinering av sk ”sjuka” prioriteras så högt framför vad som i de allra flesta fall otvivelaktigt skulle kunna göra större nytta. I stort sett undrar jag personligen om man inte komplicerar psykiatrivården i onödan. Resultatet har blivit att ett mörker har legat över kommunikationen och ingen verklig information har kommit till stånd.

Kontinuitet är dessutom endast fruktbar om den bygger på sanning och hur lätt kan det inte bli en ”höna av en fjäder” av en enda illvillig eller dåligt påläst läkare. I varje nytt möte är varje läkare novis. Inför varje ny individ de möter och fruktbara möten kan komma till stånd endast om de bygger på någon sorts dynamik och ömsesidighet. Rent samhällsekonomiskt skulle det väl dessutom vara kostnadseffektivt att utnyttja det värdefulla i den dynamiken för att skapa verkligt välbefinnande bortom nerdrogningar och det påföljande ”vidsidanavskapet”.

En klok sjuksköterska jag mötte under en av mina resor var okonventionell och precis som jag, såg han inget uppenbart sjukt i någon av dem som var på avdelningen just då och vågade faktiskt, på ett faktiskt ganska roligt sätt poängtera detta. Han var en av de ”whistleblowers” jag har mött under min tid som tvångsinlåst utan skäl och grunder.

Det saknas tid för samtal och bara något enstaka ord eller möte med hjärta vid sidan av byråkrati skulle kunna göra mycket nytta såväl för den behandlande läkaren som för den vårdsökande och detta är den poäng jag vill göra med den här texten.  En människas själ går inte överhuvudtaget att sammanfatta och när man, som jag, då ropar efter självkännedom så blir ju frågan, som ju kanske aldrig tillfredsställande kan ställas och som kanske endast i process över tid kan besvaras, vad som överhuvudtaget kännetecknar en människa och hennes själs innersta rum.

Alla är vi olika individer och det måste ges utrymme för tillväxt!

Text: Helene Westling Brautigam

Psykiatrin skjuter nödraketer – Stort underskott av psykiatriker i vården

Svensk psykvård har akut brist på psykiatriker. Mångåriga neddragningar samt strukturella problem inom utbildningsorganisationen har skapat en problemknut som kommer ta åratal att lösa upp. Det råder landsomfattande läkarbrist inom svensk psykiatri. Samtidigt utbildas alltför få läkare, orsakerna bakom problemkomplexet är mångfacetterat.

Idag anser 75 procent av landstingen att efterfrågan på specialistläkare inom psykiatrin är mycket större än tillgången
, medan resterande nöjer sig med att konstatera att efterfrågan ”endast” är större än tillgången. Möjligheten att rekrytera psykiatriker är också mycket skevt fördelad över landets olika landsting. Stockholmsområdet har exempelvis tre gånger fler psykiatriker per 100 000 invånare än norra Sverige.

Psykvården har dåligt rykte

Psykvården har länge dragits med ett imageproblem. När psykpatienter begått svåra våldsbrott har medias strålkastarljus visat på pressade och stressade organisationer, där budgetramar och kvantitetsmål överordnats de individuella patientbehoven. Det är osexigt att arbeta i en bransch med dåligt renommé. Inte bara psykpatienter känner sig utpekade av all negativ publicitet, även vårdgivarna känner av detta stigma, vilket tveklöst skadar psykvårdens möjlighet att konkurrera om personal.

Katten på råttan, råttan på repet

Till följd av nedskärningarna inom de allmänpsykiatriska avdelningarna under andra halvan av 1990-talet, har personalen på landets mottagningar fått finna sig i att försöka sy ihop en fungerande verksamhet under något som förefallit vara ett permanent tillstånd av omorganisation. Dessa innebar en alltför tung arbetsbelastning för läkarna, vilket ledde till att många blev utbrända och lämnade psykiatrin. Detta ledde i sin tur till att de som stannat kvar fått bära ett ännu tyngre lass. När blivande läkare gör sin AT-tjänstgöring på psykiatriavdelningarna kan de se hur överhopade med arbete den underbemannade personalen är, och skräms således bort från psykiatrin, trots att många egentligen kunnat tänka sig att arbeta där.

Resursdräneringen har skapat en skadlig kedjereaktion som innebär att avdelningarna tvingas förlita sig på bemanningsföretagens dyra hyrläkare för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. 2008 uppgick landstingens samlade kostnader för hyr- och stafettläkare till 1,8 miljarder kronor.

Psykiatrin – kusinen från landet

Ett annat problem är att psykiatrin länge setts över axeln inom läkarutbildningen. Dess låga status speglas i att av fem och ett halvt års grundutbildning är endast fyra veckor avsatta för studier i ämnet. När socialstyrelsen gjort bedömningen att mellan 20-40 procent av befolkningen lider av lättare eller svårare psykisk ohälsa, är fyra veckors psykiatriutbildning tämligen snålt tilltaget. På grund av psykiatrins svaga ställning inom sjukvården kan det bli nödvändigt att staten går in och styr upp situationen, inte minst för att majoriteten av den medicinska professionens ”nomenklatura” aldrig visat något större intresse av att ta strid för ämnesområdet.

Vårdcentralerna ropar efter psykologer

Primärvårdens nuvarande brist på psykologer är också ett problem som fortplantar sig i landstingens psykvårdstruktur. 30 procent av dem som besöker en vårdcentral har någon form av psykisk ohälsa, och primärvården ska ha både kompetensen och resurserna att behandla alla med lättare till måttliga besvär – som exempelvis ångest- och stresstillstånd – som kan uppstå vid livskriser. Dagens underskott av psykologer på vårdcentralerna (2008 bedömdes att endast en av fem vårdcentraler hade tillgång till psykolog) innebär att dessa patienter skickas vidare till specialpsykiatrin, där de tynger ner en verksamhet redan drabbad av köer och eftersläpning.

Läkare – en bristvara

Psykiatrins rekryteringsproblem speglar också den generella läkarbrist som råder i hela riket. Idag tvingas många landsting ge sig ut och aktivt rekrytera från utlandet. Många känner sig obekväma med att Sverige utnyttjar andra länders utbildningsresurser för en nyckelgrupp inom alla länder infrastruktur. För närvarande är det inte fel att påstå att vi parasiterar på andra när det gäller att fylla vakanserna på våra landsting. 2008 gick 60 procent av alla nyutfärdade läkarlegitimationer till läkare som utbildats utanför Sverige, och samma år var en femtedel av hela den yrkesverksamma läkarkåren utlandsutbildad. Man bör skänka en tanke åt att även i Östeuropa (varifrån majoriteten av rekryterade läkare kommer) behöver människor gå till doktorn.

Att Sverige inte klarar av att vara självförsörjande på läkare är faktiskt anmärkningsvärt. Det råder ingen brist på behöriga sökande till läkarlinjen – tvärtom – men på grund av alltför få utbildningsplatser måste de sökande lita till turen och hoppas att de lyckas lottas in till grundutbildningen.

Många väljer att lämna landet och själva betala för en utländsk utbildning. Idag är var tredje svensk läkarstudent elev på ett utländskt universitet, där Polen gått förbi Danmark som vanligaste utbildningsland. En ironisk poäng är att fyra av de fem populäraste länderna dit svenska läkarstudenter reser, ligger i det Östeuropa svenska landsting nu själva dränerar på läkare (Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckien). Även om studenterna är berättigade studiestöd från CSN, får de själva lägga ut mellanskillnaden i levnads- och utbildningskostnader. Detta innebär att svenska staten spar stora pengar för varje färdigutbildad student som efter avklarad utländsk examen söker svensk läkarlegitimation.

Fler utbildningsplatser ett måste

Staten, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Högskoleverket och Läkarförbundet är alla överens om att antalet platser till läkarutbildningen måste utökas om man ska kunna svara upp mot en ständigt ökande efterfrågan på vårdtjänster.

Regeringen har sedan ett par år också utökat antalet platser, från 900 till knappa 1100 per år. Det räcker dock inte på långa vägar. Högskoleverket vill se ytterligare 300-400 platser – för att ens kunna komma i närheten av det verkliga behovet. Läkarförbundet har i en prognos kommit fram till att det kommer att finnas ett underskott på 4000 läkare år 2015.

Idag bedriver sex universitet läkarutbildning. Röster har höjts för att Sverige måste öka antalet lärosäten med läkarutbildning, inte minst för att kunna garantera studenterna en god praktiktjänstgöring och adekvat handledning, men sådana projekt har en lång startsträcka och kostar stora pengar.
Strukturella hinder försvårar nyrekryteringen

Det är staten som har finansieringsansvaret för den grundläggande läkarutbildningen, som leder till läkarexamen. Ett stort problem med utbildningen är att ansvaret delas av flera aktörer, som sinsemellan brister i kommunikation, samarbete och översyn.

Det årliga antalet studenter som antas till utbildningen styrs av flertalet hänsyn. Naturligtvis spelar budgetmässiga skäl in, men universiteten har också bestämmanderätt i frågan. Dock är landstingens förmåga att kunna förse studenterna med handledningsresurser den kanske starkast styrande faktorn. Sammantaget förefaller dessa orsaker begränsande på antalet antagna studenter.

De två efterföljande stegen i utbildningen, AT (allmäntjänstgöring, 18-21 månader lång – leder till läkarlegitimation) samt ST (specialisttjänstgöring – femårig heltidstjänst för att bli specialiserad inom ett visst område) är huvudsakligen finansierade av landstingen. Varje landsting styr själva vilken dimensionering AT- och ST-tjänsterna ska ha i deras organisation, utan någon nämnvärd samordning med andra landsting. Vissa tillsätter ST-tjänster baserade på kortsiktiga motiv med utgångspunkt i lokala behov.
Detta innebär givetvis att hela rikets behov av vissa typer av specialistläkare riskerar att inte bli tillgodosett, inte minst inom psykiatriområdet.

Statens styrning av läkarutbildningen försvåras även av att man saknar tydlig förankring inom Regeringskansliet, där ansvaret delats upp mellan olika departement. Konsekvensen av den spretiga organisationen leder till brist på överblick i styrning och planering.

Pengarna som försvann – statliga punktbidrag ingen lösning

Både föregående och nuvarande regering har naturligtvis inte varit omedvetna om psykiatrins svåra situation, och har genom punktinsatser gått in med tillfälliga ekonomiska bidrag för att lindra problemen. Dessa tillskott har kommit landstingen till del vid fyra olika tillfällen under åren 2001-2007.

Trots att dessa summor sammanlagt uppgått till flera miljarder, motsvarade de aldrig – utslagna över 21 landsting – mer än två till fyra procent av landstingens egna nettokostnader för specialiserad vård under perioden.

Det faktum att stora delar av pengarna inte heller villkorades till psykiatrin – utan enbart rekommenderades – innebar att landstingen kunde stoppa slantarna i vilka hål de själva så önskade.
När Riksrevisionsverket (RiR) undersökt vilka resultat dessa tillskott inneburit för psykiatrin, har man inte kunnat finna några som helst mätbara effekter. RiR ställer i sin undersökning den retoriska frågan om det över huvud taget är motiverat att staten stöder landstingspsykiatrin med tillfälliga resursförstärkningar.

Vägen framåt – långsiktiga mål, starkare styrning

Befintliga förslag för att få rätsida på dagens situation går ut på att långsiktigt pumpa in statliga medel i verksamheten på ett sätt som garanterar styrning och utvärderingsmöjligheter. Istället för att ge pengarna direkt till landstingen ska staten hålla i tömmarna, och inte skyffla ner pengar i ett illa fungerande system. Även om dessa belopp i sammanhanget kommer förefalla blygsamma, kan de få en positiv inverkan på psykvården om de kopplas till forskning och utbildningsinsatser. Förhoppningsvis kan sådana insatser hjälpa till att göra psykiatrin mer attraktiv.

Man bör se till att förstärka inslaget av psykiatri i läkarnas grundutbildning, och därmed bättre jämka utbildningsinnehållet mot sjukdomsmönstret i befolkningen. Att utöka AT-tjänstgöringstiden inom psykiatrin är även det en möjlighet.

Obligatoriska fortbildningskurser för all psykvårdspersonal – baserade på områdets senaste forskningsrön – kan hjälpa till i utfasningen av föråldrade behandlingsmodeller och se till att patienter får bättre vård snabbare.

Forskningen – psykiatrins hopp

Bland dagens unga läkarstudenter finns ett starkt intresse för hjärnans och nervsystemets funktioner. Under de närmaste åren kommer stora forskningsinsatser att göras inom just detta område, vilket gör det nödvändigt att ta vara på dessa studenter.

Genom en god introduktion och bra handledning kan blivande läkare – som ser en möjlig framtid inom psykiatrin – motiveras av framsynta och stimulerande forskningsmiljöer där de vill arbeta kvar. Här finns en god möjlighet för psykiatrin att fånga upp en ny generation och samtidigt öka psykiatrins status inom läkarkåren. Det är dessutom absolut nödvändigt, eftersom utan läkare: ingen psykiatri.

Under de kommande åren har psykvården många tuffa strider framför sig, strider man absolut kan vinna, men endast om ansvariga parter inser att konsekvensen av vatten-och-bröd-budgetar innebär usel patientsäkerhet, samt en psykvård som vilar tungt på övermedicinering och lätt på medmänsklighet och kompetent personal.

Text: Christer Jansson

KISSPROVER, MEDMÄNSKLIGHET OCH EN TRO PÅ MÄNNISKAN

kissprovFör tre år sedan blev det beslutat att man inom den psykiatriska vården skulle fokusera mer på patienter med dubbeldiagnoser, människor med drogproblematik och psykisk ohälsa. Det är ju en väldigt knivig situation eftersom drogproblematiken oftast är ett resultat av den psykiska ohälsan, och när man tar bort drogerna tar de psykiska problemen vid, vilket gör att många inte orkar fortsätta vara drogfria.

Landstinget beslutade att flytta sin beroendeenhet till Bryggaregatan 2002. Sedan revs de gamla lokalerna. Jag vet inte vad det betyder men man fick i alla fall mycket finare mottagning och ett centralare läge. Bort ifrån sjukhuset, och alla fördomar som ligger däri. Verksamheten är egentligen uppdelad i två avdelningar. ”Bryggaregatan” och ”Kurage”. Till skillnad från Kurage, som är en subuxonebehandling som riktar fokus på en psykosocial behandlingsplan, med en mycket svår social situation, så riktar man sig på Beroendeenheten på brukare som vill bli fri från sitt drogberoende, men som i övrigt har en någorlunda stabil situation.

På beroendeenheten så använder man sig alltså också av en suboxonebehandling, och precis som på Kurage, sker det under otroligt kontrollerade former. Som opiatberoende ska man lämna urinprov varje dag, sju dagar i veckan för att utesluta att patienten använder sig av alternativa droger för att lindra sitt lidande. Till och med på julafton får man under de sex första månaderna gå till jouren och kissa. Jag hade inte haft något emot det om inte det hade varit ett fönster in på toaletten där man noggrant blir beskådad så man inte fuskar. Det går liksom inte. Jag får prestationsångest och komplex som vi inte bör gå in på här. Men, i alla fall, efter kissprovet får man sina tabletter och kanske ett trevligt samtal med någon av terapeuterna som jobbar där, vilka jag kanske borde presentera. Utan dem skulle det inte finnas någon beroendeenhet på Bryggaregatan, och jag skulle säkert åka Värmland runt i jakt på allmänläkare och deras särskilda recept, eller göra än värre saker. Så de gör verkligen ett jättejobb, och får härmed en eloge: Karlstads hjältar. Tillsammans med överläkaren Edvard Smith räddar man liv varje dag.

Vi börjar med att presentera Susanne Träff Karlsson som är sjuksköterska i grunden, men har precis tagit en examen som psykodynamisk psykoterapi. Innan hon började på beroendeenheten har hon jobbat inom psykiatrin i sju år, bland annat på BUP. Innan det så jobbade hon som lärare, och innan det som servitris.

Maria Tjäder och Susanne började samtidigt. Maria är också sjuksköterska i grunden, och jobbat sedan starten således. Hon har tidigare jobbat som undersköterska och på kontor. Maria utbildar sig för närvarande inom KBT (Kognitiv beteende terapi).

Karin Andersson har bara jobbat på beroendeenheten i 3 månader. Och är ett nyskott här, men har jobbat inom andra avdelningar av psykiatrin i nio år, och har en bred kunskap.
Lena Gustavsson Stöth har jobbat på beroendeenheten sedan den startades, och jobbat inom psykiatrin sedan 1988. Inom sjukvården har hon dock jobbat sedan 1800-talet enligt henne själv, men jag tror att 1964 är en mer korrekt siffra. Lena är klippan i gänget var det någon som sa och alla började skratta. Lena skrattade själv, så jag vet inte hur jag ska tolka det, men den långa erfarenheten som Lena har måste vara en stor tillgång.

Man kan konstatera att personligheterna skiljer sig. Susanne (som jag går hos) är en otrolig människa, som verkligen engagerar sig i sina patienters problem. Hon är inte rädd att sprida omtanke, medmänsklighet och är mycket generös med att sprida en aura av tillit och trygghet. De andra känner jag inte, men mitt intryck är att Maria är väldigt rak, konkret och löser problemen med en blandning av stor kärlek och systematiska lösningar för sina patienters behov och problem. Karin verkar vara väldigt sympatisk, snäll och lite försiktig. Medan Lena, med sin långa erfarenhet är en otrolig tillgång, samtidigt som hon är väldigt snäll bryr sig stort om sina patienter.
Hoppas jag. Och det tror jag samtliga gör såklart, det är inte i professionen skillnaden ligger, utan jag undrade om skillnaderna i personlighet, generation och teoretiskt underlag innebär en styrka, en symbios, och om samarbetet fungerar perfekt, eller kanske helt tvärtom. Och de svarade att det givetvis var mest positivt, att det ger en väldigt stor bredd och kunskap, men att det ibland kunde leda till diskussioner som är mer eller mindre tillförande.

Oftast kommer de dock överens, och samarbetet verkar fungera väldigt bra. Men problemet enligt Maria är inte generationsskillnaderna och olika teoretiska och praktiska skillnader, utan att man inte har en enhetlig metod att arbeta efter, att man vill ha mer strukturerade och fasta metoder uppifrån att arbeta med. Sedan blir det ändå givetvis färgat av deras egen erfarenhet och personliga övertygelse, men någon grundlig metod behövs nog för att styra behandlingen efter forskning och metod. Subuxonebehandlingen har väldigt strikta ramar och metoder, medan den neuropsykiatriska behandlingen i stort sätt saknar metod. Det finns givetvis, menar Lena, nationella riktlinjer, men de ska också tolkas och är mycket övergripande och vaga.

Efter presentationen kom vi in på kissproven. Jag frågade om det förekom fusk, och det gjorde det nästan dagligen. Kanske inte med en kondom med ”rent” kiss, utan snarare att man försöker undvika kissprovet genom att sjukanmäla sig, skylla på att man har svårt att kissa för tillfället (som lite lustigt är ett symtom när man har tagit opiater), eller andra smarta bortförklaringar. Maria sa att hon blir väldigt ledsen och besviken när patienterna försöker lura henne. Och det kan man förstå. Man odlar fram under en lång period ett förtroende och en vänskap. Det är bättre om de kommer och berättar sanningen istället, menar Lena. För då har inget förtroende brutits, och opiater är otroligt svåra att sluta med, och det är en beroendesjukdom som inte har en enkel lösning; kanske den svåraste av alla.

Subuxonebehandlingen är väldigt fylld av krav. Man måste vara helt drogfri, inga sidodroger, krav på att hitta ens sysselsättning; samtidigt som man varje dag måste gå och kissa och ha sig. Tillsammans med detta så måste man förändra sitt liv till roten. Man måste avsluta många av sina kontakter och vänner. Och när det främst gäller blandmissbrukare så ligger det oftast en psykisk problematik bakom. Ångest eller till och med psykotiska tendenser. Och drogerna har fungerat som en självmedicinering. Detta gör det om möjligt ännu svårare att sluta, och det krävs lång tids behandling för att lyckas med detta. Jag höll på att dö av abstinens när jag för några år sedan försiktigt trappade ned på mina benzodiazepiner.

Tänk då att vara beroende av all sorts narkotikaklassad medicin, och stora mängde illegala droger, jag vill inte ens tänka på hur svårt det måste vara. Men det är här den snälla och omtänksamma personalen på beroendeenheten kommer in. Det gäller att ha motiverande samtal som inte fastnar i det man dragit upp ett hundratal gånger hela sitt liv. Utan att man även kan prata om strunt, men att det leds rätt av behandlaren, och att det kanske får ett motiverande avslut, där patienten går från mottagningen med en ny tanke, eller att man får lite styrka som kan hjälpa en att avstå det oerhörda sug som man lever med dagligen, varje timme, varje minut.

Jag frågade sedan speciellt Lena om hon har märkt att det har blivit en hårdare stämning på mottagningarna och bland missbrukarna. Och hon menar att blandmissbruket har gjort att stämningen är hårdare. Det var lättare förr med alkoholisterna, eller narkomanerna som stannade vid en speciell drog, som man kunde ge en smäll på käften och så var det bra. Men nu möter man människorna på ett annat sätt, så någon hårdare, mer våldsam stämning tycker Lena inte det varit sedan opiumet fick fäste på 1800-talet, Gustaf Fröding, Strindberg och Werner von Heidenstam.

Men givetvis har blandmissbruket gjort, tillsammans med samhällsutvecklingen, att det har blivit en mer våldsam stämning. Kanske inte på beroendeenheten där man bemöter missbrukarna på ett mycket bra, vänskapligt och medmänskligt sätt, utan snarare på akutmottagningar, bland poliserna och ute på stan.

Arbetet fortsätter. Dag ut och dag in. Jag undrade vad som driver dem att kämpa vidare i den förhärdade samhällsutvecklingen, och när tillgången på knark eskalerar snabbare än någonsin, och när försäkringssystemet gör folk sjukare? Det var en svår fråga tyckte många.

Troligtvis för att frågan innehåller så många svar. Men givetvis är det när man ser att människor klarar av att avsluta sitt beroende, och när sin och patientens arbete verkligen ger resultat. Man räddar liv, man räddar familjer, man räddar skapande människor som samhället så innerligen behöver, så ja, man räddar vårt kära Karlstad. Det är en bra drivkraft kan jag tänka.

När jag kom hit till Karlstad blev jag så otroligt imponerad av den vård jag fick. I Göteborg skulle jag troligtvis gå under. Det var inte bara samtalen och den respekt och medmänsklighet jag fick, utan även att jag slussades vidare till mycket givande projekt; jag fick tack vare Susanne Träff Karlsson börja på Futuro, ett sysselsättningsinriktat projekt riktat mot arbetsmarknaden. Jag fick Sveriges absolut bästa överläkare där på beroendeenheten, och jag fick en tro på mig själv, utifrån. Att jag verkligen kunde. Jag hade nämligen inte den blekaste aning, att så var fallet…

Text: Håkan Kristensson  Foto: Per Rhönnstad