Etikettarkiv: vård

KISSPROVER, MEDMÄNSKLIGHET OCH EN TRO PÅ MÄNNISKAN

kissprovFör tre år sedan blev det beslutat att man inom den psykiatriska vården skulle fokusera mer på patienter med dubbeldiagnoser, människor med drogproblematik och psykisk ohälsa. Det är ju en väldigt knivig situation eftersom drogproblematiken oftast är ett resultat av den psykiska ohälsan, och när man tar bort drogerna tar de psykiska problemen vid, vilket gör att många inte orkar fortsätta vara drogfria.

Landstinget beslutade att flytta sin beroendeenhet till Bryggaregatan 2002. Sedan revs de gamla lokalerna. Jag vet inte vad det betyder men man fick i alla fall mycket finare mottagning och ett centralare läge. Bort ifrån sjukhuset, och alla fördomar som ligger däri. Verksamheten är egentligen uppdelad i två avdelningar. ”Bryggaregatan” och ”Kurage”. Till skillnad från Kurage, som är en subuxonebehandling som riktar fokus på en psykosocial behandlingsplan, med en mycket svår social situation, så riktar man sig på Beroendeenheten på brukare som vill bli fri från sitt drogberoende, men som i övrigt har en någorlunda stabil situation.

På beroendeenheten så använder man sig alltså också av en suboxonebehandling, och precis som på Kurage, sker det under otroligt kontrollerade former. Som opiatberoende ska man lämna urinprov varje dag, sju dagar i veckan för att utesluta att patienten använder sig av alternativa droger för att lindra sitt lidande. Till och med på julafton får man under de sex första månaderna gå till jouren och kissa. Jag hade inte haft något emot det om inte det hade varit ett fönster in på toaletten där man noggrant blir beskådad så man inte fuskar. Det går liksom inte. Jag får prestationsångest och komplex som vi inte bör gå in på här. Men, i alla fall, efter kissprovet får man sina tabletter och kanske ett trevligt samtal med någon av terapeuterna som jobbar där, vilka jag kanske borde presentera. Utan dem skulle det inte finnas någon beroendeenhet på Bryggaregatan, och jag skulle säkert åka Värmland runt i jakt på allmänläkare och deras särskilda recept, eller göra än värre saker. Så de gör verkligen ett jättejobb, och får härmed en eloge: Karlstads hjältar. Tillsammans med överläkaren Edvard Smith räddar man liv varje dag.

Vi börjar med att presentera Susanne Träff Karlsson som är sjuksköterska i grunden, men har precis tagit en examen som psykodynamisk psykoterapi. Innan hon började på beroendeenheten har hon jobbat inom psykiatrin i sju år, bland annat på BUP. Innan det så jobbade hon som lärare, och innan det som servitris.

Maria Tjäder och Susanne började samtidigt. Maria är också sjuksköterska i grunden, och jobbat sedan starten således. Hon har tidigare jobbat som undersköterska och på kontor. Maria utbildar sig för närvarande inom KBT (Kognitiv beteende terapi).

Karin Andersson har bara jobbat på beroendeenheten i 3 månader. Och är ett nyskott här, men har jobbat inom andra avdelningar av psykiatrin i nio år, och har en bred kunskap.
Lena Gustavsson Stöth har jobbat på beroendeenheten sedan den startades, och jobbat inom psykiatrin sedan 1988. Inom sjukvården har hon dock jobbat sedan 1800-talet enligt henne själv, men jag tror att 1964 är en mer korrekt siffra. Lena är klippan i gänget var det någon som sa och alla började skratta. Lena skrattade själv, så jag vet inte hur jag ska tolka det, men den långa erfarenheten som Lena har måste vara en stor tillgång.

Man kan konstatera att personligheterna skiljer sig. Susanne (som jag går hos) är en otrolig människa, som verkligen engagerar sig i sina patienters problem. Hon är inte rädd att sprida omtanke, medmänsklighet och är mycket generös med att sprida en aura av tillit och trygghet. De andra känner jag inte, men mitt intryck är att Maria är väldigt rak, konkret och löser problemen med en blandning av stor kärlek och systematiska lösningar för sina patienters behov och problem. Karin verkar vara väldigt sympatisk, snäll och lite försiktig. Medan Lena, med sin långa erfarenhet är en otrolig tillgång, samtidigt som hon är väldigt snäll bryr sig stort om sina patienter.
Hoppas jag. Och det tror jag samtliga gör såklart, det är inte i professionen skillnaden ligger, utan jag undrade om skillnaderna i personlighet, generation och teoretiskt underlag innebär en styrka, en symbios, och om samarbetet fungerar perfekt, eller kanske helt tvärtom. Och de svarade att det givetvis var mest positivt, att det ger en väldigt stor bredd och kunskap, men att det ibland kunde leda till diskussioner som är mer eller mindre tillförande.

Oftast kommer de dock överens, och samarbetet verkar fungera väldigt bra. Men problemet enligt Maria är inte generationsskillnaderna och olika teoretiska och praktiska skillnader, utan att man inte har en enhetlig metod att arbeta efter, att man vill ha mer strukturerade och fasta metoder uppifrån att arbeta med. Sedan blir det ändå givetvis färgat av deras egen erfarenhet och personliga övertygelse, men någon grundlig metod behövs nog för att styra behandlingen efter forskning och metod. Subuxonebehandlingen har väldigt strikta ramar och metoder, medan den neuropsykiatriska behandlingen i stort sätt saknar metod. Det finns givetvis, menar Lena, nationella riktlinjer, men de ska också tolkas och är mycket övergripande och vaga.

Efter presentationen kom vi in på kissproven. Jag frågade om det förekom fusk, och det gjorde det nästan dagligen. Kanske inte med en kondom med ”rent” kiss, utan snarare att man försöker undvika kissprovet genom att sjukanmäla sig, skylla på att man har svårt att kissa för tillfället (som lite lustigt är ett symtom när man har tagit opiater), eller andra smarta bortförklaringar. Maria sa att hon blir väldigt ledsen och besviken när patienterna försöker lura henne. Och det kan man förstå. Man odlar fram under en lång period ett förtroende och en vänskap. Det är bättre om de kommer och berättar sanningen istället, menar Lena. För då har inget förtroende brutits, och opiater är otroligt svåra att sluta med, och det är en beroendesjukdom som inte har en enkel lösning; kanske den svåraste av alla.

Subuxonebehandlingen är väldigt fylld av krav. Man måste vara helt drogfri, inga sidodroger, krav på att hitta ens sysselsättning; samtidigt som man varje dag måste gå och kissa och ha sig. Tillsammans med detta så måste man förändra sitt liv till roten. Man måste avsluta många av sina kontakter och vänner. Och när det främst gäller blandmissbrukare så ligger det oftast en psykisk problematik bakom. Ångest eller till och med psykotiska tendenser. Och drogerna har fungerat som en självmedicinering. Detta gör det om möjligt ännu svårare att sluta, och det krävs lång tids behandling för att lyckas med detta. Jag höll på att dö av abstinens när jag för några år sedan försiktigt trappade ned på mina benzodiazepiner.

Tänk då att vara beroende av all sorts narkotikaklassad medicin, och stora mängde illegala droger, jag vill inte ens tänka på hur svårt det måste vara. Men det är här den snälla och omtänksamma personalen på beroendeenheten kommer in. Det gäller att ha motiverande samtal som inte fastnar i det man dragit upp ett hundratal gånger hela sitt liv. Utan att man även kan prata om strunt, men att det leds rätt av behandlaren, och att det kanske får ett motiverande avslut, där patienten går från mottagningen med en ny tanke, eller att man får lite styrka som kan hjälpa en att avstå det oerhörda sug som man lever med dagligen, varje timme, varje minut.

Jag frågade sedan speciellt Lena om hon har märkt att det har blivit en hårdare stämning på mottagningarna och bland missbrukarna. Och hon menar att blandmissbruket har gjort att stämningen är hårdare. Det var lättare förr med alkoholisterna, eller narkomanerna som stannade vid en speciell drog, som man kunde ge en smäll på käften och så var det bra. Men nu möter man människorna på ett annat sätt, så någon hårdare, mer våldsam stämning tycker Lena inte det varit sedan opiumet fick fäste på 1800-talet, Gustaf Fröding, Strindberg och Werner von Heidenstam.

Men givetvis har blandmissbruket gjort, tillsammans med samhällsutvecklingen, att det har blivit en mer våldsam stämning. Kanske inte på beroendeenheten där man bemöter missbrukarna på ett mycket bra, vänskapligt och medmänskligt sätt, utan snarare på akutmottagningar, bland poliserna och ute på stan.

Arbetet fortsätter. Dag ut och dag in. Jag undrade vad som driver dem att kämpa vidare i den förhärdade samhällsutvecklingen, och när tillgången på knark eskalerar snabbare än någonsin, och när försäkringssystemet gör folk sjukare? Det var en svår fråga tyckte många.

Troligtvis för att frågan innehåller så många svar. Men givetvis är det när man ser att människor klarar av att avsluta sitt beroende, och när sin och patientens arbete verkligen ger resultat. Man räddar liv, man räddar familjer, man räddar skapande människor som samhället så innerligen behöver, så ja, man räddar vårt kära Karlstad. Det är en bra drivkraft kan jag tänka.

När jag kom hit till Karlstad blev jag så otroligt imponerad av den vård jag fick. I Göteborg skulle jag troligtvis gå under. Det var inte bara samtalen och den respekt och medmänsklighet jag fick, utan även att jag slussades vidare till mycket givande projekt; jag fick tack vare Susanne Träff Karlsson börja på Futuro, ett sysselsättningsinriktat projekt riktat mot arbetsmarknaden. Jag fick Sveriges absolut bästa överläkare där på beroendeenheten, och jag fick en tro på mig själv, utifrån. Att jag verkligen kunde. Jag hade nämligen inte den blekaste aning, att så var fallet…

Text: Håkan Kristensson  Foto: Per Rhönnstad

Hjälp och Stöd i Karlstadsområdet

16/11-09 var det release på vår vårdguide ”Hjälp & Stöd i Karlstadsområdet”, en guide om vart du kan vända dig när du mår psykiskt dåligt.

Guiden är en samling av viktiga telefonnummer till olika instanser dit man kan vända sig om man mår dåligt, den fungerar även som hjälpmedel för anhöriga.

Guiden finns i dagsläget att hämta på Karlstad Kommuns hemsida

Hjälp & Stöd i Karlstadsområdet

Igår var det release på vår vårdguide ”Hjälp & Stöd i Karlstadsområdet”, en guide om vart du kan vända dig när du mår psykiskt dåligt.

Guiden är en samling av viktiga telefonnummer till olika instanser dit man kan vända sig om man mår dåligt, den fungerar även som hjälpmedel för anhöriga.

Guiden finns i dagsläget att hämta på Karlstad Kommuns hemsida genom att klicka på bannern på sidan eller via kontakt med oss på Mediagruppen.

Läs även:

NWT –  ”Ny informationsguide samlar viktiga nummer

P4 Värmland – ”Ny guide visar vägen när karlstadsbor mår psykiskt dåligt”

Lyssna på:  Karl-Peter pratar om guiden

Sjukdom i vänte- & prioriteringstider

sjukdom

Att drabbas av sjukdom kan innebära att man tvingas omvärdera inte bara vad som är viktigt i livet, utan kanske också sin egen självbild. Mycket av det man har tagit för givet är inte längre självklart, kroppen fungerar inte som den gjorde tidigare och den egna hälsan är inte längre en fråga man har inflytandet över själv. Enbart viljan till förändring är inte tillräcklig.

Har man tur i oturen och drabbas av en lätt diagnostiserbar sjukdom med bra behandlingsmöjligheter och god prognos kanske man kommer undan med blotta förskräckelsen, och kanske också med en föresats att leva hälsosammare, sluta röka etc.

Om man däremot råkar mer illa ut, och drabbas av en svår eller kronisk sjukdom tar livet oundvikligen en ny vändning. Man tvingas lära känna en ny och okänd värld; sjukhusvärlden, en plats med sitt eget liv, sina egna rutiner, ett eget litet samhälle i samhället. Det är också en värld med sitt eget tempo.

Personalen stressar förbi, men väntan i telefonköer, på undersökningar, provsvar och behandlingar kan tyckas oändlig. Remisser ska till exempel inte bara beslutas om, de ska dikteras, skrivas ut, undertecknas, skickas och förhoppningsvis komma till rätt ställe där de sedan ska prioriteras. Kanske kommer de då också bort i hanteringen och måste efterlysas. Allt detta tar tid, vilket kan vara frustrerande när man väntar på hjälp och egentligen mår sämre än man står ut med.

”Alla reagerar olika inför svår psykisk eller fysisk sjukdom, men gemensamt för de flesta är att man försöker vara positiv, och försöker hålla fast vid hoppet om att en gång bli frisk igen.”


Hur väl man lyckas varierar
säkert från person till person, och från dag till dag. Men oavsett hur hoppfull man orkar vara tär det på självförtroendet att vara sjuk. Tidigare var man kanske van vid att klara sig själv, präglad av samhällets syn att allt annat är ett misslyckande och tecken på svaghet.

Nu är man plötsligt beroende av andra. Beroende av läkaren som ordinerar behandling, beroende av anhöriga som stöd, men också som medföljare i sjukhusvärldens labyrinter och som hjälp med att ställa krav och vara besvärlig när man själv inte orkar. Dessutom, vilket inte bör underskattas, blir man beroende av bemötandet. Som sjuk sitter nerverna utanpå, och man kan känna sig oändligt sårbar och utsatt. En stressad och irriterad läkare eller sjuksköterska kan plötsligt få en att bryta ihop över något man tidigare skulle ha tagit lätt på.

sjukdom2Eftersom den sjuke inte alltid är så stark
som hon eller han önskar, kan behovet av stöttande anhöriga inte nog poängteras. Inom missbruksvården brukar man prata om medberoende. Kanske skulle man kunna tala om medsjuklighet inom övrig vård, för de anhöriga får ofta ett tungt lass att bära. Ibland kan deras ansträngningar vara avgörande för hur snabb och bra hjälp den drabbade får. Men hur går det då för den som inte har någon anhörig som kan hjälpa och stötta, och inte kan eller orkar kämpa för sig själv? Riskerar den personen att hamna längre ned i prioriteringslistorna?

Vården borde ju vara lika för alla, men i verkligheten är det kanske en utopi. Att välbärgade kan betala för privatvård och slippa vårdköerna är inget nytt, men en annan faktor som också påverkar, mer än man vill tro, är det sociala kapitalet. En ung, välutbildad, välartikulerad och social person har större chans att få snabb och bra behandling, än låt säga en missbrukare eller äldre, som inte är van att ställa krav och ifrågasätta, eller informera sig själv via internet eller medicinsk litteratur.
Detta är förmodligen till viss del oundvikligt, men man borde kunna göra mer för att alla ska få vård på lika villkor, utan att man ska behöva vara besvärlig och ställa krav, eller vara påläst och trevlig. Vården borde gå att organisera bättre. Riktlinjer för prioriteringar skulle exempelvis kunna vara tydligare för att inte ge så stort utrymme för godtycke. Samtidigt går det inte att lagstifta om alla tänkbara situationer, man måste kunna lita till enskildas bedömningsförmåga. Faran är dock att det personliga ansvaret i stora hierarkiska organisationer som landstingen sprids ut till så många att ingen känner det som sin uppgift att ifrågasätta beslut och rutiner.

Det finns dessutom en risk att personalen förlorar sitt engagemang och sin arbetsglädje om de känner att de är ständigt underbemannade och saknar inflytande över sin situation, vilket naturligtvis i slutändan går ut också över patienterna. Det finns en risk att människor blir avhumaniserade och reduceras till varor på vårdens löpande band.

Självklart är det allas uttalade strävan att sjuka ska få bra vård snabbt, och landstingen arbetar otvivelaktigt för att uppnå detta. Vårdgarantin är exempelvis ett försök i den riktningen. Tyvärr är ekonomin dålig och garantin kan i många fall inte uppfyllas. Kanske krävs det något mer genomgripande för att komma tillrätta med vårdköerna, man kanske inte kommer tillräckligt långt med att lappa och laga i det system som är. Det är i alla fall i allas intresse att vården fungerar, och det borde alltså också vara i allas intresse att skapa en bred samhällspolitisk debatt om vad vi vill ha för vård och vad vi är beredda att betala för den. Vilken är exempelvis den privata vårdens roll, och hur fungerar tänkandet att vårdinrättningar ska gå med vinst? Vad kan den offentliga vården lära av den privata? Allt fler vänder sig till alternativmedicinen. Vad tyder det på?

En teori är att det har med bemötandet att göra, att den sjuke får ordentligt med tid att berätta om sina problem. Och vad har egentligen personalneddragningarna inom den offentliga vården betytt för kvarvarande personal, för patienter och för samhällskostnaden för sjukvården i stort? En effekt det fått är exempelvis att läkare får lägga ned delar av sin arbetstid på administrativa uppgifter som tidigare sköttes av läkarsekreterare. Också övrig personal får allt mindre tid för varje patient, då de blir färre om samma arbetsuppgifter. En färsk undersökning visar att en stor utgift inom vården är att reparera misstag som gjorts i tidigare behandling, vilket säkert till viss del kan förklaras med stress.

Som i många stora organisationer finns säkert också hål att täppa till där onödigt mycket pengar försvinner.
Men vad som definitivt kostar, både samhällsekonomiskt och i personligt lidande är att en människa går sjuk i väntan på diagnostisering eller behandling. Ett snabbare omhändertagande kanske kostar mycket i ett initialt skede, med eventuellt dyra undersökningar och behandlingar, men det är en kostnad som säkert sparas in i längden.

Carin Eriksson