Pröva aldrig narkotika! En före detta missbrukare berättar om vägen ut ur drogtillvaron

Hur kul är det att få självmordstankar veckan innan löningen kommer? Det var vad som hände mig i slutet av min heroinkarriär. När jag var 16 år gammal dog min far, vilket innebar att jag kom att ärva cirka 50 000 kronor. Med lite hjälp från banken kunde jag genom fond- och aktieinvesteringar nästan tiodubbla värdet på dessa pengar – och med hjälp av dessa var det sedan tämligen lätt att knarka, för jag slapp att jobba eller stjäla ihop slantarna för att ha råd med narkotika. När det var som värst hade jag nästan en kostnad på 1000 kronor om dagen, och har man en kostnad på 1000 kronor per dag tar pengarna till slut slut.

Vad brukar de flesta som tar droger göra i en sådan situation? Valet brukar på något sätt leda till kriminalitet. Men där hade jag min inre spärr, och jag är mycket glad över att jag inte valde att börja stjäla, råna folk, med mera. Man har många valmöjligheter när det gäller att tjäna snabba pengar. Vad det var som gjorde att jag inte gick vidare vet jag inte till hundra procent, kanske klokhet, rätt uppfostran eller feghet … jag vet inte.

Jag är en person som alltid har försökt göra rätt för mig (om vi nu bortser från att jag tagit narkotika). Min inställning var att ”det sårar väl ingen annan än mig själv”. Idag vet jag bättre – min mor och yngre bror har lidit något så inåt helvete mycket! Så här med facit i hand förstår jag inte hur det kunde gå så långt. Visst, jag är inte utbildad psykolog, men tror mig ändå ha en relativt bra känsla för vad som är rätt eller fel, eller varför det gick som det gjorde.

Det hela började med att vi yngre, speciellt jag och ”M”, såg upp till de äldre – och många av dem rökte hasch. Själv har jag skrivit dagbok sedan jag var 15, och med hjälp av den kan jag se hur det hela utvecklade sig. Det hela började tämligen oskyldigt med att jag och ”M” köpte lite hasch en fredag – vilket snart utvecklades till en vana – och under första halvåret räckte haschet oftast så att vi även kunde röka på lördagen. I dagboken kan jag se att det hände att vi efter endast ett halvår ibland även rökte under veckorna. På det här viset fortsatte det under några år. Under denna tid jobbade jag mestadels på restauranger, jag tränade regelbundet, men fortsatte ta narkotika.

Det är svårt att se tillbaka i tiden och vara ärlig mot sig själv. Jag tror man är duktig på att försköna och förvränga sitt förflutna, att vi människor har förmågan att glömma det som varit jobbigt, vilket förmodligen är bra, annars hade man väl blivit tokig.

Ett bra exempel på detta är hur man minns lumpartiden. När jag berättar för någon om hur lumpen var så är det inte de tråkiga stunderna jag minns, utan snarare de roliga. Det jag försöker säga är att det givetvis fanns stunder med narkotikan som var positiva, men de överväger inte alla negativa saker som den förde med sig.

Jag skulle kunna skriva många negativa saker med att ta droger, men nöjer mig med att här endast berätta om vissa delar. En aspekt är att man får ett varierat mående: ibland tycker man sig vara bäst i världen – medan andra ser dig som en dåre. Ekonomin är permanent jobbig, du har alltid skuld och skam i kroppen, och tänderna blir bara sämre och sämre. Även överdoser ingår i missbruket. Att få ett beroende är väldigt kostsamt på många vis. Vänner dör.

Kanske tjatar jag nu, men allt jag försöker säga är att allt har två sidor, narkotika har en bitter eftersmak: efter solsken kommer regn.

Med facit i hand, var det förmodligen dumt att jag hade så mycket pengar. Jag önskar jag kunnat investera i något jag inte kommit åt, men … ingen ide att gråta över spilld mjölk.

Du som kanske varit i kontakt med, eller har vänner som håller på med någon form av narkotika, vill jag varna både en och två gånger. Pröva inte! Kanske är du killen som lyckas göra det bara någon gång, men hur vet man att man inte blir den som bara fortsätter och fortsätter? Hur vet man innan vem som blir körd i botten? Jag vet inte. Och jag tror ingen annan vet heller. Du kommer att ångra dig när du väl står där, utan bostad, utan jobb och dina riktiga vänner har försvunnit.

Förr eller senare blir man också fast för polisen, och när de väl fått upp ögonen för dig kan jag lova att de inte ger sig förrän du åkt fast. Vad det i sin tur leder till vet väl alla: fängelse. Har man tur, och det är första gången, kan man få behandlingshem.

Till slut befann jag mig vid ett vägskäl, ställd mot väggen av livet. Tanken att fortsätta droga, med alla dess konsekvenser, skrämde mig, dessutom var jag så trött på hela skiten att det blev lättare att bita ihop och motivera sig att ta fajten med avtändning och abstinens.

När man väl klarat av de här sakerna så väntar en kontroll som inte heller är så rolig. För att få lägenhet så krävs urinprover och hembesök under en längre tid.

För att få tillbaka sitt körkort krävs att man visar upp ett läkarintyg på att man varit nykter en längre tid, och det intyget är inte billigt. Med andra ord så kan det bli väldigt dyrt när man försöker återta det man en gång hade. Sedan har vi det här med skuld och skam. När jag ser tillbaka på tiden som drogaktiv, är det obegripligt för mig att jag inte tog mer hänsyn till hur min familj mådde. Hur mycket fick inte de lida och skämmas? De käraste jag har är min mor och bror. De två är de sista jag vill göra illa. Det måste ha varit ett helvete för dem att se sin son och bror gå ner sig i drogträsket. Idag, som drogfri, försöker jag gottgöra dem detta.

I början av min drogkarriär var allt mycket positivt, men med tiden, i och med att jag tog allt tyngre droger (heroin), blev allt bara dyrare och dyrare, värre och värre. Mina sparade pengar höll på att ta slut och det blev svårt att få eller behålla ett jobb, eftersom jag hela tiden var tvungen att ha heroin.

Heroin verkar på så sätt att när man har drogen i sig så fungerar man relativt bra, men tar man inget på runt åtta timmar så börjar man bli sjuk.

Det börjar som en förkylning, men blir bara värre och värre. Man blir plågsamt sängliggande i minst fem dagar. Det är med andra ord ett helvete att få avtändning. Efter att man upplevt en avtändning ett par gånger lovar man sig själv att det aldrig ska få hända igen. Jag minns att jag mådde så dåligt att självmord var ett alternativ för att slippa avtändningen, men som tur var är det långt från tanke till handling. Istället sökte jag hjälp och går sedan åtta år i ett program som heter ”Kurage”, där jag får en medicin som heter Subutex, som gör att det värsta heroinsuget försvinner.

Många tycker nog att det här är fel, att jag bara har bytt ut en sak mot en annan. Jag bryr mig inte speciellt mycket av vad andra tycker, utan är glad att denna lagliga medicin finns.

Meningen är att man ska försöka återskapa sådant man gått miste om eller blivit av med. Sådant som egen lägenhet, utbildning, körkort, med mera. Sedan är det meningen – om det går riktigt bra – att man ska trappa ner och helst klara sig utan medicin. Jag är väl inte där än, men hoppas en dag bli så stark att jag klarar mig utan Subutex.

Nå. Vad vill jag ha sagt med min text? Jo, att du ska tänka dig för både en och två gånger om du hamnar inför valet att prova droger. När jag väl testade fanns inte en tanke på att bli beroende och att det skulle leda till heroin. Nej, passa dig, hela ditt liv kan bli ödelagt.

/”C”