Superhäxan – En viktig medicin

Zyprexa är ett antipsykotikum, neuroleptika, som används vid schizofreni mot hallucinationer. Den används även vid vanföreställningar och vid mani hos personer med bipolär sjukdom.

Medicinen är omdebatterad därför att många går kraftigt upp i vikt av den. Å andra sidan är den omtyckt, då den är mycket bra för sitt syfte utan att ha lika mycket biverkningar som de tidigare neuroleptiska preparaten har. Medicinen godkändes 1996 av Läkemedelsverket för behandling av schizofreni och andra psykoser, mani, vid bipolär sjukdom och som underhållsbehandling vid bipolär sjukdom. Den är ett neuroleptikum, alltså ett läkemedel för att behandla psykoser, hallucinationer och vanföreställningar och fungerar också dämpande, varvid den används vid uppvarvning för att få personen ner till en mer normal nivå.

Zyprexa anses tillsammans med Leponex vara de läkemedel med starkast antipsykotisk effekt, 20% bättre än liknande preparat, den förste har dock en bättre stämningsstabiliserande effekt än Leponex, som används främst mot terapiresistent schizofreni. Utöver Zyprexa används också Seroquel vid bipolär sjukdom. Kritiker menar dock att företaget Ely Lilly som gör Zyprexa, vinklat studierna till Zyprexas fördel.

Zyprexa var 2007-2008 det nionde mest sålda läkemedlet i Sverige sett i pengar och den var det enda antipsykotiska läkemedlet på listan. Zyprexa används ofta som akutmedicin då effekten kommer inom några få timmar. En del fortsätter med läkemedlet vidare och Zyprexa är den antipsykotika i Sverige som har minst behandlingsavbrott.

Biverkningar

De kommentarer jag fick vid diskussionsforum på Internet då jag skulle börja med Zyprexa var ”stackars dig, du kommer gå upp jättemycket i vikt!” Det gjorde jag, jag gick upp 15kg på två månader, därefter planade kurvan ut. Men de andra ryktena stämde också, jag fick betydligt mindre psykotiska symtom än av tidigare läkemedel och slapp också att känna mig som en Zombie. Omgivningen tycker att jag har blivit avtrubbad, men i så pass liten grad att jag nu fungerar som människa igen.

Jag lade upp en frågeställning runt min Zyprexaartikel på schizofreniforumet Viska och kommentarerna om Zyprexa var inte nådiga. Issa-Elise skriver att hon gick upp i vikt 50kg på kort tid, fick diabetes och muskelproblem. Poppy säger hon fick muskelryckningar. Ensamflickan tyckte hon blev trött och avstängd, hon gick däremot inte upp av medicinen utan snarare ner. Saara använde den en kort tid, men slutade på grund av extrema hungerkänslor, hon åt mycket utan att känna mättnad och gick upp i vikt. Koi fick muskelryckningar, hög puls och lågt blodtryck och hamnade på akuten.

En kommentar fick jag som var positiv, från killergirl; ”Har ätit Zyprexa i ca 5 år, det är den som ger mest resultat för mig. Har minskat psykoserna och dämpat rösterna lite. Dock blir jag dålig ibland trots medicinen. Har gått upp 25kg av den men det är den enda som hjälper mig just nu. […] av Zyprexa får jag enormt sug efter mat och sötsaker. Blir lite avtrubbad i mina känslor av den. Går liksom en zombie, men det är bättre än att vara psykotisk.”

Jag ställde även en öppen fråga till min artikel på Bipolärforum Chai tycker att Zyprexa var bra psykiskt; ”Jag hade inte så stökiga och konstiga tankar, inget självskadebeteende, mindre ångest och bättre sömn”, men stod inte ut längre än två månader av den snabba viktuppgången; två kilo per vecka. ”Det är tråkigt att detta läkemedel dras med den biverkningen för många (inte för alla).”

Ia på Bipolärforum säger att hon mår rätt bra av Zyprexa, hon har dock använt dem kortare perioder vid behov. ”Den samlar ihop mig om du förstår hur jag menar”. Hon tar den sällan för hon går upp i vikt snabbt av den; 7-8kg på fyra veckor. Ia säger att det är ett potent preparat med en vidrig bieffekt. ”Tänk om de kunde göra Zyprexa utan det som gör viktuppgången”

Slutligen

Zyprexa är snabbverkande och ger effekt inom några få timmar, flera säger att de bara vill ha den som vid behovsmedicin eller i akuta stadier på grund av risken för viktuppgång. Den är mycket bra mot hallucinationer och mani och har få andra bieffekter, framför allt blir man inte trött och sederad av den liksom många andra antipsykotika. Men viktigast av allt: alla mediciner fungerar annorlunda på olika personer. Vad som passar får man pröva sig fram till.

Text: Maria Lundby Bohlin

Fakta:

Enligt läkar-FASS räknas viktuppgång som en ”mycket vanlig” bieffekt vid Zyprexabehandling, vilket innebär att mer än en av tio drabbas:

Kliniskt signifikant viktuppgång observerades för alla grupper jämfört med Body Mass Index (BMI) vid studiens start. Vid korttidsbehandling (median behandlingstid 47 dagar) var viktuppgång med ≥7% jämfört med kroppsvikten vid studiens början mycket vanligt (22,2%), viktuppgång med ≥15% var vanligt (4,2%) och ≥25% var mindre vanligt (0,8%).

Under långtidsbehandling (minst 48 veckor) var det mycket vanligt (64,4%, 31,7% respektive 12,3%) att patienterna fick en viktuppgång på ≥7%, ≥15% och ≥25% jämfört med kroppsvikten vid studiens början.

En deprimerande krönika

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jäklar ska folk bli friska!

Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre.

Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten.

”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.”Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst.

Forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen. Men om man bortser från abstinensen, förlåt – utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar.

Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord.

Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dregglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dregglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen?

Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad – det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen: Namnet på verksamt ämne, Rapporter om patenterat namn och kategori. Utsättningssymtom (se listan längst ner) Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med, 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb).

Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad
medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression, generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 – 225mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara.

Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista. Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker?

Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat autonomt nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe – hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet.

Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Text: Håkan Kristensson

HÄLSOKARTLÄGGNING

Katarina Mithander fick i uppdrag att se över kost och aktiviteter hos brukarna inom Avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika

Inom gruppboenden har brukarna stora möjligheter att påverka inköp och vilken mat som serveras. Eftersom personalen har ansvar för inköp och tillagning av maten får brukarna väl sammasatt kost. Inom serviceboenden är det betydligt svårare för personalen att påverka brukarna, många gånger prioriteras cigaretter före mat fastän personalen är kostmedvetna är det svårt att påverka brukarna. Vid de flesta tillfällen personalen lagar mat på serviceboenden kommer dock de flesta brukarna och äter.

Katarina Mithander Hälsostrateg på avdelningen för socialpsykiatri, Alkohol och Narkotika har tillsammans med en dietist sammanställt frågor som riktar sig till personal inom dom olika gruppboendena.

Det har under en tid framkommit i media att människor med psykiska funktionsnedsättningar inte sköter sin kost.  Några har även viktproblem på grund av fel kost. Viktproblemen kan också bero på att man får läkemedel vars biverkan är just viktuppgång.

Katarina fick i uppdrag av ledningsgruppen på avdelningen för socialpsykiatri, Alkohol och Narkotika att se över hur kosthållningen fungerar inom vår verksamhet.

Hon tog hjälp av en dietist och utifrån dietistens kunskaper så togs det fram olika frågor som rörde kosten. Sen gick hon ut till alla gruppboenden och all annan personal inom verksamheten.
”Jag gick ut helt förutsättningslöst” – säger Katarina, det viktiga var att få en bild av hur det för dagen ligger till med kosten. Det var inte någons enskilda uppfattning som gällde utan rena fakta om hur det ser ut för dagen. Jag sammanställde sedan svaren jag fick.

Det jag kort kan säga om det är att personalen uppfattar att det är mycket enklare att påverka dom som är inne i boendena. Därför man kan aktivt vara med och påverka på ett annat sätt än dom som bor i egna lägenheter, dom är svårare att kunna påverka. Tyvärr så prioriterar dom ibland inte maten eller så räcker inte pengarna helt enkelt till. När jag sedan redovisade detta inför nämnden så fick jag ett nytt uppdrag, och det var att ta reda på vad brukarna själva säger om deras situation när det gäller kosten.

Nu så kommer jag att vara på Restaurangen Olivlunden i aktivitetshuset Spegeln de dagar det finns tid över till det. Tanken är att jag ska försöka få till möten med människorna som äter på Olivlunden. Så dom får säga vad dom tycker om kosten. Sen även ställa frågor om hur dom gör med maten när dom kommer hem från jobbet. Jag kommer även att ställa frågor till dom som bor inom gruppboendena och höra med dom om hur dom ser på maten som serveras där.

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson