Den åttonde april besökte jag Arenan i Karlstad för att lyssna på Elisabeth Lindgren från Örebro. Hon var där för att berätta om sitt projekt, Villa vägen ut! Susanne, som hon har startat upp i centrala Örebro.
Elisabeth Lindgren driver tillsammans med sju andra tjejer ett socialt företag vilket har som mål att återintegrera kvinnor med missbruksproblem – och som blir misshandlade i hemmet – tillbaka till samhället.
På Villa vägen ut! Susannes hemsida kan man läsa följande: ”Till oss kommer du när du bestämt dig för att bryta med droger och kriminalitet. Hos oss gäller: Nolltolerans mot droger och alkohol. Drogfrihet dokumenteras genom urinprover. Hos oss får du möjlighet till personlig utveckling och hjälp till självhjälp. Här får du stöd att utveckla din plan för framtiden. Målet är att du går vidare med ett nytt socialt nätverk, arbete och en aktiv fritid.”
Under sin tid på Villa Susanne får kvinnor tillfälle att träna på det vardagsliv som de kanske tappat bort under sitt kriminella liv. Det är bra om man har arbete eller annan sysselsättning ordnad utanför Villa Susanne. I enstaka fall kan man dock erbjuda de boende arbetsträningsplatser.
Man erbjuder individanpassat stöd, hjälp till självhjälp, drogterapeut, kostrådgivning och en skräddarsydd utsluss med eftervård. Man går på NA-möten (eller motsvarande) ett par gånger i veckan. De har också möjlighet till fritidsaktiviteter och den som är mamma kan få stöd med att få en bättre kontakt med sina barn.
Villa vägen ut! Susanne är alltså en centralt belägen modern villa. Tanken med det är att kvinnorna ska leva som de flesta andra människor gör – bo där det händer något och inte leva ett skyddat liv ute på landet. Elisabeth berättar att de under den första tiden hade ett äldre, lite slitet hus. Men efter en tid fick en byggherre reda på att Elisabeth önskade sig en något nyare, något bättre fastighet. Så denne herre var så schyst att han byggde ett nytt hus åt det sociala företaget. De fick också en schyst deal med hyran. Är man en driven eldsjäl som Elisabeth verkar ingenting omöjligt.
Någon i publiken frågade om de hade haft några problem med gubbarna, de som tidigare misshandlat kvinnorna. Elisabeth svarade att det aldrig varit något problem runt Villa Susanne. De har aldrig vågat sig dit, för ofta är dessa herrar påtända, och då riskerar de ju att åka fast, detta eftersom huset ligger så centralt att det tar polisen max tre minuter att vara på plats. Elisabeth berättar att den enda incidenten de haft var när en äldre herre på cykel skrek att de var ett gäng horor.
– Blir det inte värre än så kan vi hantera det, säger hon.
Det jag tycker är fördelaktigt med detta projekt är att Elisabeth själv har ett förflutet som missbrukare. Hon har en spetskompetens som du inte kan få med att bara gå i skolan. Något som hon flera gånger betonar är att man inte driver något behandlingshem, utan tjejerna får komma dit fast de är påtända. De får komma dit och bara landa.
En önskan som Elisabeth hade var att man bara ska kunna komma dit, utan att man innan haft kontakt med någon myndighet. Hon önskade att Villa Susanne skulle kunna kontakta den relevanta myndigheten i efterhand, annars är risken stor att man tappar bort en massa personer. För utredningar hit och dit tar ofta för lång tid, och under den tiden kan mycket hända.
Sist men inte minst viktigt är att stället är bemannat hela dygnet. Alla som jobbar på Villa Susanne är tjejer, men Elisabeth säger att hon har en önskan att kunna få in en kille i verksamheten. Hur som haver så kan jag inte säga annat än att jag var mycket imponerad över Elisabeth Lindgrens föreläsning.
Text: Christer Adrian
ASP BLADET 