Galenskap i konsten

Flera nytänkare i världen har lidit av psykisk sjukdom, konstnärer inte minst.

En av Norges konstnärer, Lars Hertervig (1830–1902), är en av konstnärerna som led av ”sinnesförvirring och misär”. Edvard Munch (1863–1944) var en annan. Munch skrev: ”Två av människans mest fruktade fiender fick jag i arv – arvet till lungsot och sinnessjukdom. Sjukdom och galenskap och död var de svarta änglar som stod vid min vagga.” Munch led av depressioner, vilka toppades i 45-årsåldern då han redan uppnått framgång som konstnär.

En konstnär jag känner lider i perioder av depression. Han isolerar sig i sin stuga, en stuga utan bilväg fram, och ser bara folk under sina korta besök till mataffären, så sällan som möjligt. Han berättar att han en gång bodde i stugan två år i rad. När han vaknade en morgon fann han att vid matbordet var det dukat för två: honom själv och stolen mitt emot, där han hade ställt en spegel som sällskap. Då insåg han att han måste ut bland människor igen.

Runt 1800-talet betraktades galenskap som, nästan, en förutsättning för att bli en riktigt god konstnär, det man talade om då var melankoli. Varje verk skulle innefatta en gnutta galenskap för att betraktas som bra. Det gällde att balansera på knivseggen av förnuft och vansinne.

Schizofreni har ibland omtalats som en grund för konstnärskap. Men Hans Lind, psykiater tidigare verksam inom Landstinget i Värmland, talar snarare om bipolaritet som den huvudsakliga drivkraften i en intervju med SVT 2008. Alla känner vi till Vincent van Goghs (1853-1890) avskurna öra, som han skickade till en kvinna han älskade. Förmodligen uppskattade hon inte presenten. Han var ”fruktansvärt manisk på ett kreativt sätt” enligt Hans Lind. Kanske är det svängningarna som skapar gnistan, det att känna någonting, vare sig det är depression eller mani. Han säger att 40 procent av alla konstnärer är psykiskt sjuka, och stödjer sig på en amerikansk professor.

Lind säger i intervjun att ”det farligaste av allt är att vara skämttecknare. Humor är inget roligt. Humor är ett sätt att hantera ångesten. Det är en fruktansvärt stor risk för självmord hos självtecknare.”

År 1856 föll Lars Hertervig över kanten och skrevs in på Gaustad asyl i Oslo. På grund av hans konstnärskap sattes snabbt och självklart diagnosen melankoli. För att skydda sin ära skyllde han sitt vansinne på att han tittat på alltför många landskap i solljus. När han nådde gränsen skrev han frivilligt in sig på psyket och ordinerades varmt bad och kall dusch två gånger i veckan, fem tabletter till natten och fyra blodiglar i nacken. Han slutade även måla under sin tid som inlagd, då han antog att det var målandet som gjort honom sjuk och att han skulle bli frisk igen så snart han lade av med målandet.

Efter 20 månader blev han inte bättre och diagnosen ändrades från melankoli till dementia. Sjukdomsorsaken ändrades från konstnärskap till onani och kärleksaffärer. Att en norsk bondpojk skulle kunna få en reaktiv psykos av att hamna i storstaden Düsseldorf utan att ens kunna språket övervägdes inte. Han skrevs ut oförbättrad och var med det utan möjlighet att fortsätta med måleriet. Han försörjde sig som diversearbetare tills han femtio år senare dog av cancer i magen.”

Edvard Munch hade också en svår uppväxt. Vid fem års ålder dog hans mor i blodstörtning och hans favoritsyster dog i TBC, något som återkommer i hans konstverk. Munch var alkoholist och detta ledde till delirium och hallucinationer. Han skrevs in på psyket i Köpenhamn, landets bästa, där han ordinerades varma bad, sängläge, näringsrik kost och ”elektrifiering”, icke att förväxlas med elchockbehandling. Han fortsatte måla, hans rum på psyket blev ateljé och efter åtta månader skrevs han ut botad och fortsatte därefter som en renlevnadsmänniska. I hans konst kan man dock se melankolin, däribland i hans förmodligen mest kända verk ”Skriet”. På den målningen har någon skrivit texten ”Kan bara ha målats av en galning”. Han blev senare åter inlagd för depressioner. Hans syster Laura blev även hon inlagd på ett sanatorium, försjunken i autism.

Text: Maria Lundby Bohlin

Bild: Edvard Munchs målning Skriet kan beskådas på Nasjonalmuseet, Oslo

Absint – den gröna fén

Konsten att tillverka sprit har varit känd sedan 1000-talet. Men det är först de senaste 500 åren som människan kommit på idén att dricka sprit. Tidigare användes den till kruttillverkning och mediciner. Idag finns sprit i otroligt många former.

Några av de stora spritsorterna är, whisky, cognac, vit sprit, absint och hembränt. Jag tänkte berätta lite om den lömska drycken absint och samtidigt varna folk för att man kan bli småtokig om man prövar att dricka den gröna drycken. Absint var modedrycken framför andra bland målare och andra konstnärliga grupper i det sena 1800-talets Paris. Förödelse följde i dess spår, men man kan undra om det verkligen var drycken som var den stora boven i dramat.

Absint innehåller mellan 9-15 olika örter, bland annat stjärnanis, malört, fänkål, koriander och lakritsrot. Och den neongröna drycken har sina egna ritualer: lägg en sockerbit på en perforerad sked över ett glas absint, varefter man låter kallt vatten droppa på sockerbiten tills den upplösts och runnit ner i glaset. Sötman mildrar malörtens beska smak.
Vid slutet av 1800-talet var absint klassat som en societetsdryck. Mellan 1875 och 1910 ökade den franska absintkonsumtionen från 700 000 till 36 000 000 liter. Trots att den nya innedrycken var betydligt starkare än vin brydde sig få om risken för alkoholskador.

Konstnärer och författare var snabba att haka på den nya trenden och många tyckte sig bli kreativa av absint. Den ansågs kittla inspirationen och frigöra själva skapandet. Många tog hjälp av den för att försöka nå tidigare ouppnåeliga mål och den blev snart ett dopningsmedel för kreativa grupper med målarna i spetsen. Berömdheter som van Gogh och Picasso föll för frestelsen, och det gjorde även nordborna Strindberg och Munch.

Men med tiden började drycken falla i vanrykte, man sa att den förslöade tanken, orsakade minnesförlust och fick folk att tappa sina normala känslor. Man fick höra att folk som druckit absint började begå dårskaper, att den ”släckte förnuftets ljus”. Som exempel nämns van Gogh, som i frustration skar bort nedre halvan av sitt vänsteröra. Men detta var bara en droppe i havet. Allt fler tragiska händelser började föras in på absintens konto. Den blev beskylld för mycket.

En annan konstnärstyp som lockades av absintens påstådda effekt var Oscar Wilde. För att stilla sin nyfikenhet tillbringade han tre dagar med att dricka absint på en pub. Den sista dagen såg han blommor växa upp ur golvet, som sen fyllde hela puben. Hallucinationer behöver dock inte nödvändigtvis tillskrivas absinten, utan kan bero på sömnbrist i kombination med flera dagars hårt supande. Under såna förutsättningar framkallas synvillor av vilken spritsort som helst.
Men, jag kan personligen stryka under på att man kan få hallucinationer av absint. Jag tänker inte berätta vad som hände, mer än att jag blev jäkligt knäpp. Kanhända berättar jag den historien någon annan gång.

När absinten förbjöds i Frankrike 1915 var det enkelt sammanfattat resultatet av ett samarbete mellan vinproducenterna, nykterhetsrörelsen och en rädd regering. Många länder följde sen Frankrikes förbud. Men numera finns åter absint att köpa i de flesta länder. Styrkan är ofta lägre än vad den var förr. I Sverige finns den inte på hyllorna hos Systembolaget, men går att beställa. Den absint vi har i Sverige ligger på hela 66 procent och kostar så mycket som 550 kronor.

Jämför man dagens absint med gårdagens så har man bättre kontroll på ämnet tujon, som kommer från färsk malört. Dagens absint har ett övre gränsvärde på under 10 mg/kg. Att rusetav tujon i samverkan med alkohol skulle ge ett slags klarhet och lyfta medvetandet till en högre plan kan diskuteras. Vissa anser att det är nonsens, andra inte. Hur som helst så har absinten åter kommit på modet, mycket på grund av på att drycken förekom flitigt i filmerna Moulin Rouge och From Hell. Slutligen ett gott råd: ta det lugnt om ni ska dricka absint.

Text: Christer A.