Etikettarkiv: Vuxenhabiliteringen

Dansterapi ”Jag känner luften på min hud”

234234324Andreas Josef Keller har mött killar med en hopsjunken hållning, utan uttryck i ansiktet som nu har ett kroppsligt självförtroende och fäste under fötterna. Det är dansterapins uppgift; man skapar inre förändringar genom yttre förändringar. Detta berättar Andreas för ASP Bladet.

När människor går med rak hållning, lyft huvud och en rak blick är det väldigt svårt att vara ledsen, menar Andreas. Han minns tillbaka:

– Jag är inte så ung längre. Dansterapeuten och sjukgymnasten Andreas Josef Keller ler. Jag har levt ett helt liv. Jag är professionell dansare. På balettskolan i Leipzig fick jag min grund som dansare eller dansentusiast. Jag dansade i tio år, sedan blev jag skadad i ryggen. Sen utbildade jag mig till koreograf på högskola och jobbade som frilans. Därefter hade jag tänkt jobba som dansterapeut.

Nu arbetar han på Vuxenhabiliteringen i Karlstad och är anställd som sjukgymnast.

– Jag kände att jag var tvungen att lägga en grund, så jag utbildade mig till fysioterapeut i Tyskland 1997-2000 och nästan samtidigt som dansterapeut 1998-2003. Dansterapikurserna hölls i femdagarsperioder, så det tog ganska lång tid.

Han började arbeta dansterapeutiskt på en neurologisk rehabklinik och då hade han redan arbetat lite med dansterapi. Det var spännande berättar han, för det var strokepatienter, Parkinson, multipel skleros och mycket minnesrubbningar som vårdades på en sluten avdelning.

– Man får anpassa terapin, så att det passar typen av patienter.

Dansterapi har spridit sig ganska mycket menar han, något han är glad för. På Danshögskolan i Stockholm finns en dansterapeutisk utbildning, men ursprunget kommer från Amerika.

– Jag har lärt mig att titta mycket på personens helhet, det passar också väldigt bra här; personer kan ha stress, ångest, dålig självkänsla och självförtroende. De känner inte sin kropp så bra, tankarna snurrar runt i huvudet hela tiden och personerna har svårt att vara här och nu. När jag dansar kan jag känna luften på min hud. På så vis tycker jag dansterapi passar bra till habiliteringen.

KARLSTAD
Andreas kom till Sverige för fem år sedan med sin sambo bara för att de ville ha det lugnare.

– Vi bodde i Berlin i 25 års tid och jag tyckte att Sverige var så vackert, det tycker jag fortfarande. Jag är född bakom muren i DDR. När jag var barn och vi åkte på semester till Östersjön fanns det mjölkförpackningar på stranden med ett konstigt språk. De sa till mig att det var svenska, då tittade jag bort över sjön och tänkte ditt vill jag åka nån vacker dag, ”det måste vara fint!”

ATT DANSA SIN BILD
Ibland har han behandlat en och samma person med dansterapi i två år eller längre.

– Ofta blir klienterna mycket mer självmedvetna och självständigare och tar sitt liv i sina egna händer efter en lång tid av dansterapeutisk behandling. Om man kan sluta med sin medicin efter en framgångsrik behandling kan man dock inte säga, det är olika från fall till fall, men ofta behöver man ha stöd genom medicinen också.

Ibland kör de dubbelspårigt; Andreas gör det på ett kroppsligt sätt och samtidigt går personen hos en psykolog som arbetar på ett verbalt sätt.

Dansterapi tar mycket från olika terapier, berättar han. De arbetar även med penna, papper och färger, sen kan man dansa sin bild, eller använda tyg.

– När jag behandlar killar försöker jag undvika ordet dans; då kallar jag det
rörelseterapi, men vi gör alltså samma grej, där ingår kroppskännedomsträning. Det beror på vart personen befinner sig.

Arbetet med kroppshållning och kroppskännedom har även bidragit till Andreas välmående.

– Jag är dansare. När man är dansare, så är man dansare hela sitt liv. Jag har alltid haft en bra hållning och jag har utvecklat den. Jag har haft superdåligt självförtroende. Att jag gick dansterapiutbildningen har verkligen hjälpt mig, nu försöker jag ge det jag fick vidare.

Andreas berättar att dansterapin hjälper personer att vara sig själva. För att dansa så måste du visa dig själv, säger han, annars måste du dansa bakom ridån. Men ibland finns det också ett visst motstånd som man först måste komma över, något som är helt normalt. Självklart måste man dock kunna ta till sig själva terapiformen.

HAN HAR SLUTAT SKÄMMAS
På den neurologiska rehabkliniken i Tyskland hade jag haft en 60-årig manlig patient som helt hade tappat minnet på grund utav en stroke.

Han kom några veckor till min terapi och en gång kom hans fru med. Frun sa: ”jag har hört att du dansar med min man, hur kommer det sig? Han har aldrig dansat med mig?” Hon grät och tittade på oss.

– Ja, sa jag, han har tappat minnet. Han har glömt vad han ska skämmas för. Han har glömt vad han lärde sig i unga år om hur pojkar skall vara. Han har glömt det helt och hållet, och gör bara vad som kommer ur honom. Alla dansar, även djur, en fjäril eller en fågel. Alla dansar. Det är problemet med vissa killar, de har inte en minnesrubbning.
En del killar vågar inte dansa för det anses omanligt, säger han. De har svårt att visa sina feminina sidor. Alla har ju båda sidor i sig, kvinnliga och manliga, ying och yang, men männen tror att de bara har yang, men det stämmer inte, tycker han. För att dansa måste man vara modig!

LÄR AV VARANDRA
Andreas har hand om två grupper, en grupp för personer med utvecklingsstörning och en med personer med Aspergers syndrom. Han har enskilda träffar med personerna som har Aspergers syndrom; många är rädda för att träffa andra människor. De kan arbeta två och två, de kan byta erfarenheter och se: ”aha, gör hon så? Det kanske jag också kan prova”. Man lär mycket av varandra i grupp.
– Gruppen har jag fått ihop på de tre år jag har arbetat här, det går inte fort att skapa en grupp, men de är glada tillsammans.

Andreas vill berömma sina chefer Lena Möller och Susanne Lindell, för när han sökte jobbet, sa de att dans är ett positivt komplement till de övriga sjukgymnastiska insatserna som finns inom habiliteringen.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

GRÖN REHABILITERING & GESTALTANDE TERAPIER

2342324234234Får man kontakt med sjukvården så får man ofta mediciner, en sjukgymnast vid behov och kanske en psykolog om det är den typen av problem man har. Men det finns också komplementär rehabilitering, där tanken är att man kan rida, måla, dansa eller musicera för att må bättre.

I Värmlands Landsting finns en musikterapeut, tre bildterapeuter, två uttryckande konstterapeuter och en dansterapeut. Nu ligger det som förslag att kommunens verksamheter ska stärka utbudet av gestaltande terapi, och att även Landstinget skall samtala med samordningsförbundet i Värmland för att i projektform starta grön rehabilitering.

PASSAR INTE ALLA
Där som grön rehabilitering skall användas måste man vara med på att det som passar en patient passar inte alla patienter. Patientens perspektiv och delaktighet måste finnas med i verksamheten. Inom grön rehabilitering liksom inom all vård skall behandlingarna anpassas efter den individuella patientens behov. Människor är olika och behoven kan variera under livets faser.

VAD ÄR DET?
Med grön rehabilitering menas rehabilitering med djur, till exempel hästar och hundar, eller natur och växtodling. I gestaltande terapi använder man konstnärliga uttrycksformer som dans, musik och bild i läkande syfte. Idag används dessa endast i liten omfattning i Värmland.

Övermedicinering är ett reellt problem enligt Värmlandssamverkan. De vill att naturunderstödd terapi och gestaltande terapi skall användas så fort det är möjligt, ibland även som förstaalternativ i vården för att minska på den medicinering som inte är nödvändig. Det finns ett rikt utbud, och tillgång till terapi i vårt län, anser Finsamförbunden, Hushållningssällskapet, Karlstads Universitet och Ridsportförbundet. Detta kan Landstinget bli bättre på att tillvarata. Redan nu finns Möjligheternas trädgård, Samordningsförbundet Samspelets bas är trädgårdsskötsel och Grön Arena för växtlighet, samt Ridsportförbundet har i Värmland sjutton ridskolor för funktionshindrade ryttare och kuskar.

FÖREBILDER
Flera landsting har grön habilitering. I Västra Götaland finns det för personer som lider av stress eller depression, i Jönköping finns grön terapi för personer sjukskrivna för stress, smärta och/eller psykisk ohälsa och det finns även terapi på andra ställen. I Jönköping har man även nyligen börjat med dansterapi för personer med Parkinson inom geriatrisk dagvård.

Gestaltande terapier utgår från psykodynamisk terapi kombinerat med konstens läkande kraft. I Värmland finns den inom Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP), Psykiatriska öppenvården, Centrum för Traumatisk Stress (CTS), Ätstörningsenheten, Neurologiska rehabiliteringen och Vuxenhabiliteringen. Landstingsstyrelsen i Värmland har lagt förslag på mer av ovan till patienter i Värmland.

SÅNG LIKNAR ORGASM
Gunnar Bjursell som är professor i molekylärbiologi vid Karolinska Institutet säger att musik kan jämföras med att få orgasm; det frigörs så mycket dopamin att det är som att ta piller, säger han. Från att tidigare ha trott att skador på hjärnan var permanenta och endast kunnat hjälpas i liten mån med piller, har man nu sett att hjärnan är påverkbar. Stimuleras hjärnan på rätt sätt kan den bygga upp sig igen och musik kan vara en viktig byggsten.
– Musik är en stark kraft som kan lindra bland annat smärta och ångest, säger Gunnar.

Att sjunga i kör kan även det vara utmanande för hjärnan; att lära sig en stämma och hålla den kan vara svårt. Detta gör att nya synapser och kanske även hjärnceller skapas, menar Gunnar Bjursell, som menar att hjärnan på samma sätt som en muskel blir bättre ju mer man tränar.

Christina Grape Viding som är sjuksköterska och folkhälsovetare har forskat på människor och sång. Nästan alla fick en höjd nivå av ”må bra-hormonet” oxytocin efter att de haft en sånglektion. Med sång är man här och nu. Vid sång används diafragman, så man får en massage inombords, hjärtat och lungorna får arbeta även de, så man mår bra både psykiskt och fysiskt av att sjunga.

Text: Maria Lundby Bohlin
Research: Lotta Tammi

Ökad kunskap och förståelse genom Vuxenhabiliteringen

345ASP Bladets reporter har besökt Vuxenhabiliteringen och träffat Yvonne Widstrand som jobbar som arbetsterapeut. På Vuxenhabiliteringen kan personer från 18 år och uppåt med kognitiva funktionshinder få stöd i sin vardag.

Yvonne Widstrand har arbetat som arbetsterapeut sedan 2012 på Vuxenhabiliteringen. Innan hon började på Vuxenhabiliteringen jobbade hon på Centralsjukhusets rehabiliteringsenhet. 1988 var hon på en specialförskola och det var då som Yvonne fick upp ögonen för arbetsterapin.

– Det känns jättebra att få hjälpa andra människor. Jag trivs med det, det är ett väldigt stimulerande och roligt jobb. Man får träffa så många typer av personer, berättar Widstrand.

Yvonnes arbetsuppgifter består mestadels av att underlätta i vardagen för klienterna. Detta innebär de får redskap att kunna klara av att planera och organisera sin tillvaro. Men hon kan även hjälpa personer att få kognitiva hjälpmedel som kan vara bra att ha när man har svårt att bedöma tiden.

Ett exempel på ett kognitivt hjälpmedel är så kallad tidstavla. Den fungerar på liknande sätt som en timstock förutom att den inte räknar ner minuter, utan hela dygnets timmar. Tidstavlan visar den tid som är just nu och för varje kvart försvinner en prick.

Sociala nätverk
Vuxenhabiliteringens målgrupp är ofta personer med autismspektrumtillstånd, utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada eller rörelsehinder.

– Framförallt arbetar jag mycket med nätverket runtomkring personen. Det är viktigt med ökad kunskap och förståelse för det egna funktionshindret inom verksamheter, på arbetsplatser och i familjen. Man kan även få stöd med mående, hälsa, fritidsaktiviteter och myndighetskontakter på Vuxenhabiliteringen, säger Widstrand.

Om man har svårt att kommunicera så finns det en arbetsterapeut och två logopeder på Vuxenhabiliteringen som jobbar med just detta. Först görs en bedömning utifall att personen behöver ett alternativt kommunikationssätt.

Man jobbar mycket med att varje individ ska lära sig kommunicera med hjälp av bildstöd och andra tekniska hjälpmedel. Exempelvis olika slags appar till iPad, men även talapparater finns att använda.

Innan man kontaktar Vuxenhabiliteringen måste man ha blivit utredd för sitt funktionshinder. Antingen så görs utredningen på Barnhabiliteringen, Vuxenpsykiatrin eller på Barn- och ungdomspsykiatrin. På vuxenhabiliteringen kan man bara få stöd i sin vardag, men inte genomgå utredningar.

– Jag som arbetsterapeut kan ge en bedömning av vad som är aktuellt att få hjälp med just nu. Man är inte inskriven på Vuxenhab. Utan man träffas i perioder då man känner att man har ett behov av stöd, det kan ju vara så att det kommer en period då det inte behövs något stöd alls, säger Yvonne Widstrand.

Fler vägar in
Man kan även ringa själv till receptionen på Vuxenhabiliteringen och be om en tid. Om du ringer själv blir det som en ”egen begäran”. Då skickas en remiss till ett mottagningsteam som sedan bedömer det.

Sedan kontrollerar de att personen som ringt är utredd för ett funktionshinder. Om detta blir godkänt sker en kartläggning, detta betyder att man studerar vad personen har behov att få stöd med. Du kan även få hjälp med boendestöd, kontaktperson eller skicka in olika slags ansökningar till myndigheter.

Text: Ellen Berner
Foto: Lotta Tammi

Nervös? Nej!

23424324Sven Arvidsson är en av föreläsarna på Vuxenhabiliteringens ”Öppet hus”. Han märks i rummet med sin utstrålning, starka stämma och ögonen plirar av humor. Sven har också en utvecklingsstörning.

Sven tycker själv att hans utvecklingsstörning framför allt yttrar sig i motoriken. Att knyta, sy och skruva är svårt. Han kan läsa och räkna, men behärskar inte multiplikation, division, vikt och procent. Det tar längre tid att lära sig dessa saker och att genomföra dem.

Sven växte upp i Deje och gick i särskolan på Ulleberg.
– Det var svårt, alla visste vem jag var och mobbade mig för skolan jag gick i.

Han gick i särskolan för att han hade svårt att hänga med i en vanlig klass. Nu fyller han snart 50 år och bor i en egen lägenhet. Detta har han gjort sedan han flyttade hemifrån vid 25 års ålder. Sven tycker det är bra och han trivs att bo själv. Han får hjälp med städning och tvätt. Nu går han på Ikaros dagcenter där han tycker om att läsa och att hålla på med datorer. På tisdagar har de avslappning:
– Det är gott att sova! utbrister Sven, och tillägger spontant att han har en del kompisar och att ingen är dum mot honom längre.

Tidigare hade han sysselsättning på Gräsdalen där han gjorde utomhussysslor. Han har även varit hos Moderaterna där han sorterade brev och kuvert, men deras verksamhet flyttade till Örsholmen och sysslorna övertogs av ”datorer och robotar” berättar han.

STÖDSAMTAL
Sven har varit med Vuxenhabiliteringen i hela 25 år och sett hur den har utvecklats. I början hjälpte kuratorn Lena till att samtala kring bråk och konflikter som Sven har haft. För 25 år sedan fick man direkt efter särskolan en kontakt ”inom omsorgen” som det hette då, nu sker ingen sådan automatisk kontakt. Tidigare var det kuratorns uppgift att hitta gode män och kontaktpersoner, nu sköts sådant via Överförmyndarnämnden och LSS. Det var lättare förr att få stöd.

I sina samtal med en kurator ventilerar han sina bekymmer, så kallade stödsamtal.
– Utan samtalen skulle jag vara mer nere och ha ont i magen och personalen skulle få mer jobb, menar Sven.

KOST OCH MOTION
Sven har även kontakt med en sjukgymnast för hjälp med kost och motion. Han säger att han inte tog det till sig att han behövde motionera, innan han kom till doktorn som gav honom beskedet att han hade fått diabetes. Nu är han motiverad att sköta sig; nu motionerar han och kör styrketräning en gång i veckan med kontaktpersonen. Det är lättare att träna när man är motiverad. Han har bland annat ställt upp i omsorgs-VM på Tingvalla, där han deltog i längdhopp, kula och han gick även Stadsloppet i fjol.
Arbetsterapeuten Susanne hjälper honom med planering, att skriva ner vad han ska göra och hjälpa till med ordning och reda. Sven tycker det har blivit någorlunda bättre. Han fick en dator, men det blev för dyrt med Internet, så den har han kastat.

IDROTT OCH FÖRELÄSNINGAR
Vuxenhabiliteringen är inte så dum, säger han, även om de inte kan hjälpa honom att hitta ”ett fruntimmer”. Han skulle också vilja ha hjälp med kontakt med advokat, testamente och kontakter med polisen, något han i viss mån fått hjälp med.

På fritiden tycker han till exempel om att gå på föredrag, titta på hockey och gå på konserter. Han gillar Tomas Ledin, Christer Sjögren och Magnus Uggla.
– Jag lyssnar på det mesta förutom hårdrock och opera.

Sven är även intresserad av politik, konst och historia, samt Gustaf Fröding. På frågan om han var nervös inför att själv hålla föredrag på Vuxenhabiliteringen är svaret givet:
– Jag är mer nervös för hockeyn!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi