Tid: 13 Mars 19.30
Plats: Betlehemskyrkan, Karlstad
Vem: Ale Möller Band
Härom veckan, när jag gick till biblioteket, fick jag till min stora glädje se att en av mina största, svenska, idoler skulle spela i Betlehemskyrkan Karlstad; Ale Möller Band. Bara namnet är en garanti för att det kommer att svänga rejält.
Min redaktör lyckades ordna pressackreditering, vilket även det var väldigt glädjande.
Jag kom till Betlehemskyrkan vid sjutiden på kvällen, frusen och kall. Det var inte bara jag, utan många hade redan kommit och medan jag talade med de ansvariga, kom allt fler. Det visade sig att jag till och med hade fått reserverad plats eftersom jag kom från pressen. Tur var det, eftersom det var mer än knôkfullt, folk satt till och med uppe på körläktaren.
Det rådde en trivsam stämning i kyrkan, ett förväntansfullt sorl som mattades av när klockan närmade sig halv åtta. Men.. bandet gjorde inte entré! Jag tänkte att Ale aldrig hade haft såna manér tidigare. Det hade han inte nu heller, utan det var ljuset som trasslade.
Men så ordnade det upp sig och bandet kom in och möttes av våldsamma applåder i minst tre-fyra minuter. Sen kom de i gång och började spela. Det har varit samma gäng i drygt 13 och ett halvt år och det märktes tydligt. Samspelta, tajta, humor, gliringar, blinkningar mellan medlemmarna, high five. Alla gjorde sitt, gjorde det mycket bra och litade 110-procentigt på att de andra gjorde sitt.
Musikinstrumenten var mer än olika, vissa hade jag aldrig sett tidigare, än visste vad de hette, bland de mer originella var 10-strängad fiol (Sic!) och mandolin samt en specialtillverkad flöjt som hade en speciell historia. Ale har lämnat den skånska myllan till förmån för Roslagen, där vågorna klucka mot strand. En dag hittade han en bensinslang, som han började spela på. Senare var han på ett folkmusiksymposium och spelade på den. Efteråt kom en man fram till honom och berättade att han var träblåsansvarig för Atens symfoniorkester och om han fick låna slangen skulle han göra en flöjt med samma tonuttryck. Sagt och gjort. De hade även en ”alligatorfiol”, som är ett instrument från Senegal. I kontrast mot den 10-strängade fiolen, har denna bara en sträng.
Många artister har uselt eller obefintligt mellansnack, men så var det inte här. Det flöt på och var riktigt roligt. Bland annat berättade cellisten att hans föräldrar ansåg att han var musikaliskt obegåvad och inte kunde lära sig spela fiol. I stället fick han spela på två cheddar (han är från Kanada) och Ale sa att han slog två ostar mot varandra. När de var i Sunne dagen innan hade cellisten berättat om hur de pantsatte sina fötter ‘stamped föttera’) Det lustigaste var att det tog ett tag innan publiken förstod vitsen.
Det bjöds på musik från Kanada, Sverige, Grekland, Senegal, Mexiko (lite osäkert, men i alla fall Sydamerika) I vissa låtar, blandades det upp med andra länders musik. Jag vet inte om det var improviserat, eller om de hade ett låtschema. Det lät i alla fall bättre än bra.
Efter giget gick jag mot busshållplatsen uppfylld av lyckokänslor efter en helt fantastisk och sagolik kväll. Även om det var iskallt var jag uppfylld av värme. Jag missade bussen hem med fem minuter, men det var det värt! Dom kommer tillbaka till Karlstad 7 September och spelar i universitetets aula tillsammans med 108 studenter från Ingesunds musikhögskola. Jag vet inte hur det är med dig, kära läsare, men jag tänker i alla fall gå och se dom igen!
Text: Liselotte Frejdig
ASP BLADET 