Konsten att tillverka sprit har varit känd sedan 1000-talet. Men det är först de senaste 500 åren som människan kommit på idén att dricka sprit. Tidigare användes den till kruttillverkning och mediciner. Idag finns sprit i otroligt många former.
Några av de stora spritsorterna är, whisky, cognac, vit sprit, absint och hembränt. Jag tänkte berätta lite om den lömska drycken absint och samtidigt varna folk för att man kan bli småtokig om man prövar att dricka den gröna drycken. Absint var modedrycken framför andra bland målare och andra konstnärliga grupper i det sena 1800-talets Paris. Förödelse följde i dess spår, men man kan undra om det verkligen var drycken som var den stora boven i dramat.
Absint innehåller mellan 9-15 olika örter, bland annat stjärnanis, malört, fänkål, koriander och lakritsrot. Och den neongröna drycken har sina egna ritualer: lägg en sockerbit på en perforerad sked över ett glas absint, varefter man låter kallt vatten droppa på sockerbiten tills den upplösts och runnit ner i glaset. Sötman mildrar malörtens beska smak.
Vid slutet av 1800-talet var absint klassat som en societetsdryck. Mellan 1875 och 1910 ökade den franska absintkonsumtionen från 700 000 till 36 000 000 liter. Trots att den nya innedrycken var betydligt starkare än vin brydde sig få om risken för alkoholskador.
Konstnärer och författare var snabba att haka på den nya trenden och många tyckte sig bli kreativa av absint. Den ansågs kittla inspirationen och frigöra själva skapandet. Många tog hjälp av den för att försöka nå tidigare ouppnåeliga mål och den blev snart ett dopningsmedel för kreativa grupper med målarna i spetsen. Berömdheter som van Gogh och Picasso föll för frestelsen, och det gjorde även nordborna Strindberg och Munch.
Men med tiden började drycken falla i vanrykte, man sa att den förslöade tanken, orsakade minnesförlust och fick folk att tappa sina normala känslor. Man fick höra att folk som druckit absint började begå dårskaper, att den ”släckte förnuftets ljus”. Som exempel nämns van Gogh, som i frustration skar bort nedre halvan av sitt vänsteröra. Men detta var bara en droppe i havet. Allt fler tragiska händelser började föras in på absintens konto. Den blev beskylld för mycket.
En annan konstnärstyp som lockades av absintens påstådda effekt var Oscar Wilde. För att stilla sin nyfikenhet tillbringade han tre dagar med att dricka absint på en pub. Den sista dagen såg han blommor växa upp ur golvet, som sen fyllde hela puben. Hallucinationer behöver dock inte nödvändigtvis tillskrivas absinten, utan kan bero på sömnbrist i kombination med flera dagars hårt supande. Under såna förutsättningar framkallas synvillor av vilken spritsort som helst.
Men, jag kan personligen stryka under på att man kan få hallucinationer av absint. Jag tänker inte berätta vad som hände, mer än att jag blev jäkligt knäpp. Kanhända berättar jag den historien någon annan gång.
När absinten förbjöds i Frankrike 1915 var det enkelt sammanfattat resultatet av ett samarbete mellan vinproducenterna, nykterhetsrörelsen och en rädd regering. Många länder följde sen Frankrikes förbud. Men numera finns åter absint att köpa i de flesta länder. Styrkan är ofta lägre än vad den var förr. I Sverige finns den inte på hyllorna hos Systembolaget, men går att beställa. Den absint vi har i Sverige ligger på hela 66 procent och kostar så mycket som 550 kronor.
Jämför man dagens absint med gårdagens så har man bättre kontroll på ämnet tujon, som kommer från färsk malört. Dagens absint har ett övre gränsvärde på under 10 mg/kg. Att rusetav tujon i samverkan med alkohol skulle ge ett slags klarhet och lyfta medvetandet till en högre plan kan diskuteras. Vissa anser att det är nonsens, andra inte. Hur som helst så har absinten åter kommit på modet, mycket på grund av på att drycken förekom flitigt i filmerna Moulin Rouge och From Hell. Slutligen ett gott råd: ta det lugnt om ni ska dricka absint.
Text: Christer A.
ASP BLADET 