Kategoriarkiv: Debatt

Debattsidan

Mindre lidande med sprututbyte

Enligt en rapport från EU:s narkotikacentrum, EMCDDA, har Sverige näst högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa. Tvärtom vad man kanske kan anta verkar det inte främst vara brist på lag och ordning som inneburit ett dystert resultat för Sveriges räkning.

Det är istället andra metoder som kan minska dödligheten och det svåra lidandet. Därför är det glädjande att som värmlänning notera för att det nu äntligen finns en färdriktning och plan för att genom landstinget införa sprututbyte i vårt län.

Vad innebär det då att genomföra sprututbyte? Jo, det är ett sätt för samhället att erbjuda möjlighet för personer som injektionsmissbrukar att byta ut sina smutsiga kanyler och
sprutor mot oanvända. På så sätt minskas spridningsmöjligheten av svåra sjukdomar och en möjlighet för kontakt och stöd öppnas upp mot målgruppen.

Detta är ett viktigt steg att bekräfta det vi alla vet; bakom varje person som missbrukar finns en människa, med föräldrar, släkt och vänner. En person vi som samhälle vill väl.

Sprututbyte är en beprövad metod som använts länge ute i flera europeiska länder, men också under en längre tid i Skåne, en insats som förordas av Folkhälsomyndigheten och även av vår regering. Varför? Jo, för att det funkar. Smittspridning minskar till följd av sprututbyte.

Det mänskliga lidandet sådana här förändringar kan spara ska därmed inte underskattas. Att slippa allvarliga sjukdomar, att etablera en kontakt med vården, gör att fler så småningom vågar ta emot hjälp och ta steg ut ur sina missbruk mot ett bättre liv.

Det behövs förstås fler initiativ på området för att minska dödligheten. Saker som vi kan och bör göra. Däribland har Regeringen tagit initiativ till en snabbutredning för att se över möjligheten för att öka tillgängligheten utanför sjukvården till opiod- och opiatmotgiftet Naxolon, som häver heroinöverdoser.

Tillsammans med insatser som sprututbyte, visar sådana här ställningstaganden på en behövlig kursändring i synen på missbrukaren som medmänniska. En illa åtgången grupp personer ska få den vård de behöver. Värmland har tagit ställning för att minska lidandet.

Det är jag stolt över att vi gör.

Text: Robert Halvarsson

Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

almedalen_04juli-29-malin

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se

Vad händer med de i FAS 3

0925451929216_max

Penilla Gunther är näringslivspolitisk talesperson för Kristdemokraterna. I Riksdagen har hon ställt en fråga till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson, från regeringen. Gunther frågar sig vad som händer med de sociala företagen när fas 3 avvecklas. ASP Bladet har fått tillstånd att publicera hennes fråga som helhet.

Det rapporteras att avvecklingen av den kritiserade arbetslöshetsinsatsen fas 3 går fortare än vad som förväntats. Det kan ju låta bra om det då finns några planerade aktiviteter och stöd i stället för fas 3, exempelvis de utlovade 20 000 extratjänsterna. Dessa har dock inte kommit upp i fler än cirka 800 i nuläget.

I början av året utsågs också en person att ge förslag på åtgärder för att utveckla och stärka de arbetsintegrerande sociala företagen. En bra tanke och ett gott initiativ från både arbetsmarknadsministern och näringsministern, eftersom det rör personer som har stått långt ifrån ordinarie arbetsmarknad och får en ny chans till arbete genom socialt företagande. Men ej heller där har något presenterats, vilket gör att många i fas 3 som även funnits i arbetsintegrerande sociala företag inte får vara kvar men får inget i stället.

Kristdemokraterna vill se ett samhälle där människor får jobba 100 procent av sin förmåga. Att därför få komma ut i arbete på ett arbetsintegrerande socialt företag eller på arbetsträning där eller i andra företag och verksamheter, med sin befintliga ersättning i botten – oavsett om det är försörjningsstöd, aktivitetsersättning etc – betyder oerhört mycket.

Någonstans måste karriären i arbetslivet börja eller kunna fortsätta om man haft arbetshinder under längre tid av olika skäl. Nu riskerar tusentals personer både sina ersättningar och sina möjligheter att komma vidare i sin strävan efter ett arbete. Om det är på två, fyra, sex eller åtta timmar om dagen spelar ingen roll. Det ska handla om den förmåga varje person har.

Penilla Gunthers fråga till arbetsmarknadsministern är:
Var är det tänkt att de drygt 100 000 långtidsarbetslösa ska få sin arbetsträning, praktik eller anställning om varken löftet om insatser för arbetsintegrerande sociala företag eller extratjänsterna infrias?

Text: Penilla Gunther
Foto: Kristian Pohl, Regeringskansliet

Interpellation:
Är en fråga i riksdagen eller annan folkvald församling från en enskild ledamot till en ansvarig politiker. Ibland leder en interpellation till en debatt mellan den som ställer interpellationen och den ansvariga, som är representant för exempelvis den styrande koalitionen i en kommun, ett landsting eller Sveriges regering.

 

Följ debatten vidare:
Ylva Johanssons svar kommer efter riksdagsmöte att publiceras i september månad på riksdagens hemsida, liksom eventuell debatt, som äger rum på riksdagssammanträdet.

Se den här:
http://www.tinyurl.com/zfe3erg

”Det som sägs i radio ska ingen anmärka på”

radio

Vår tids censur beter sig möjligtvis annorlunda än den vi ofta ser i historieböckerna. Men, när Anders Zorns fotografier försvinner från Facebook, eller ett par ammande bröst skyls av digitala moralister, talar vi fortfarande om censur.

Nutida censur är på sätt och vis effektivare än den statliga motsvarigheten. Statens censur är enkel att se och kritisera, idag utövas censur istället av många olika aktörer. Av såväl maskiner, tjänstemän, opolitiska byråkrater och inom det privata näringslivet rensas det opassande ut. Den liberala ivern för yttrandefrihet mäktar heller inte riktigt med att uppfatta censuren då den inte utövas av staten.

Ibland blir censur-ingrepp ofrivilligt komiska eller motsägelsefulla. Jag var inte den enda som ryggade tillbaka då orsaken blev offentlig varför en radioteater baserad på Ödön von Horvaths anti-fascistiska roman ”Ungdom utan gud” (1937) stoppades av Sveriges Radio. Till sist slank den ändå, språkligt förändrad, igenom Sveriges Radios finkänsliga censorer.

Förlagan för teatern är en ganska kort roman, ett verk som försöker skildra en av totalitär propaganda förråad ungdom och en lärare som försöker behålla sin anständighet. Läraren oroas över den tidsanda han lever i, där föraktet för ”lägre stående raser” är tongivande. Att ifrågasätta de ungas allt grövre tongångar är förenat med fara.

Eleverna i romanen uttrycker sig givetvis rasistiskt. Det var här skon klämde. Att låta karaktärerna prata på det sätt som var tänkt, framstod som otänkbart.

I ett stycke i boken rättar läraren uppsatser. Han har fastnat för den mest stötande texten. En där eleven skriver att: ”alla negrer är sluga, fega och lata”. I ren självbevarelsebedrift tänker han först låta den glida igenom. Han vet att priset är högt för att kritisera elevernas människoförakt. De är hjärntvättade av radion, och skolan ska förbereda pojkarna för ett liv i det militära.

I radioteatern förvandlas de opassande orden till: ”de i kolonierna”, eller kort och gott ”dom.” Det kanske inte verkar som en stor sak, om det inte vore för att dessa justeringar på sitt sätt gjorde det hemska mer aptitligt.

Horvath själv fick se sina böcker eldas upp av nazisterna. Han var tvungen att skriva romanen då han befann sig i exil, men låter ändå obehaget kantas av inlevelse och absurd svärta. En annan typ av angrepp drabbar verket idag, nästan 80 år senare. Ett samhälle där moderna människor med humanistiska värderingar ser censuren som ett verktyg i de godas tjänst.

Om originalinspelningen av radioteatern trots allt hade spelats upp, hade kanske en och annan lyssnare blivit arg. Är det så farligt? Kanske hade ilskan kunnat vara en bra utgångspunkt kring ett samtal om den smärta som vår kontinent bär på. Som vi har fått som arvegods.

Vi hade kanske kunnat resonera, utifrån verket, om den brutala verklighet som utgjorde inspiration till Horvaths roman?

Kanske, kanske inte. Möjligtvis har vi som samhälle alltför länge inbillat oss att det är de egna känslorna som är den bästa måttstocken för vad som är rätt och fel. Att det värsta som kan ske är att påminnas om att det finns människor som inte delar ens värderingar.

”Allt tänkande är dem förhatligt”, reflekterar läraren över sina elever i Ungdom utan gud. Att hata tanken är antagligen ett mycket vanligare fenomen än vi skulle önska. Även välmenande människor kan göra sig skyldiga till den synden.

Text & foto: Robert Halvarsson
Foto på Ödön: Public Domain

Nätneutralitet eller gräddfil?

567Nätneutralitet är den princip som grundas i att all internettrafik ska behandlas på ett jämställt vis, oavsett vilken användare du är och vad du aktivt kollar på.

Vill vi ha företag som bestämmer vad vi bör kolla på, surfa in på eller lyssna på? Det vill inte jag. Men vi kan vara närmare att hamna där än vad vi tror, om företagen får hålla i rodret. Därför behövs nätneutraliteten, en princip som säger att ingenting ska särbehandlas och att ingen ska få någon välsmakande gräddfil på internet. Istället så får vi alla en fisljummen havregrynsgröt, men den smakar gott, för den är rättvis. Den smakar lika för mig, som för dig.

Vi har inte alltid haft nätneutralitet, det är en rätt ny förordning som trädde i kraft november 2015.

Men oavsett om vi inte har haft nätneutralitet förrän 2015 så har vi ändå haft en viss standard där allting har fungerat på ett likvärdigt sätt, tills nyligen då operatörerna har gått ifrån denna grundprincip.

Vem gynnas av denna påstådda neutralitet? Vi som nyttjar, eller leverantören som tjänar sina slantar på oss enkla användare? Svaret är väldigt oklart. Det verkar i nuläget inte finnas någon klar sida som har någon favör inom ämnet utan det får visa sig senare.

Nu däremot, i skrivande stund, så står vi inför en stor fråga som Telia har tvingat oss att ta ställning till. Är det okej att tillåta undantag i deras surfpott för besök till Facebook? Det strider mot förordningen som klubbades igenom november 2015, där man inte får göra skillnad på olika användningsområden eller hemsidor som besöks.

– Operatörer får inte särbehandla trafik i kommersiella syften. Det här var en nyckelskrivning från vår sida som jag är glad att vi fick med, säger dåvarande bostads och IT-minister Mehmet Kaplan.

Något som Telia och även telekomföretaget Tre verkar ha missat. Tre har tillåtit sina kunder att nyttja musikstreaming utan att det drar något på deras surfpott, något som har öppnat Pandoras ask då Telia nu tagit steget längre och tillåter fri tillgång till sociala medier.

Fri tillgång är ju något som låter lockande för användaren, däremot så rimmar det väldigt dåligt med vad nätneutraliteten står för. På gott och ont, så får inget bli särbehandlat, vare sig det rör sig om giganter som Facebook, Spotify eller liknande. Alla aktörer ska ha lika förutsättningar och få likvärdig chans att nyttjas och upplevas.

I övriga delar av världen så har vi andra exempel på nätneutralitet och hur det kan påverka. Facebook försökte lansera gratis men begränsat internet i Indien, men blev stoppat av landets telekommyndighet.

Beslutet hänvisades till nätneutraliteten och att den gynnade Facebook mer än andra konkurrenter vilket enligt nätneutraliteten, inte är okej. Förhoppningsvis kommer vi att få se ett liknande domslut falla mot Telia och Tre, så vi slipper att få mer tummande på vår älskade neutralitet, som Sverige är känt för.

Text: Per Fäldt
Illustration: Maria Lundby Bohlin

Dags för vaccin mot psykisk ohälsa

IMG_6745Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Riksrevisionen skriver att kostnaden för psykisk ohälsa i Sverige är ungefär 70 miljarder kronor om året och psykiska diagnoser står för ca 40 % av alla sjukskrivningar som ersätts av Försäkringskassan. Ännu finns inga tecken som pekar på annat än att denna ohälsoutveckling fortsätter.

Går vi tillbaka i vårt lands historia drabbades vi av farsoter som digerdöden och pesten. När det nu, med all kunskap som finns idag, breder ut sig en epidemi av ohälsa som inte orsakas av bakterier eller virus, tycks det vara svårt att hitta smittkällan. Eller kan det vara så att man känner till varför man råkar ut för smitta som leder till utbrändhet/utmattningssyndrom utan att tillämpa en behandling som får de drabbade att tillfriskna?

Något som är märkligt är att människan, som den mest intelligenta varelsen på den här planeten, använder sin intelligens till att utforma och driva på prestationskrav som ingen är biologiskt skapt för att klara av. Det har blivit till något av en etablerad norm att driva på en vardagstillvaro som mer och mer formas till att bli allt mer krävande och påfrestande. En nivå på tempo i vardagen som skapar allt fler ”bristtidsmänniskor”. Skrämmande nog har allt för många blivit hemmablinda i detta skeende, i stället för att anstränga sig att kliva ut från denna ”utvecklingsbubbla” och se det i ett distanserat större perspektiv.

Med tanke på att förhållandevis många av de som råkar ut för psykisk ohälsa är yrkesarbetande, så uppkommer frågan: Kan det vara så att den nivå på arbetsuppgifter som en arbetsgivare sätter upp för en befattning har ett sådant innehåll, som om de ska utföras till fullo, är en smittkälla till psykisk ohälsa?

Just detta har blivit allt för vanligt, att arbetsbelastningen i en befattning läggs på en sådan nivå att den som ska utföra det behöver utnyttja sin kapacitet maximalt. Något som utsätter den som går in för att helt uppfylla den nivån på prestationskrav för lika stort slitage, som det blir på en bil att kontinuerligt köras med gasen i botten. Det är förbjudet att köra bil i fri fart därför att det medför risker för olyckor. Både olyckor och slitage ökar risken för att skador snabbare uppkommer.

Väljer man i stället att fördela arbetsmängden så att det medför optimalt kapacitetsutnyttjande resulterar det i stället i att det blir mer lönsamt för alla parter och att inte få medarbetare som känner att de måste vara ”sjuknärvarande” på arbetet.

I sin drivkraft är varje arbetsgivare, offentlig som privat, starkt besjälad av att få sin verksamhet så lönsam som möjligt. I sin fartblindhet att upprätthålla detta mål är det lätt hänt att falla för frestelsen att göra ett både grundläggande och av tradition inrotat fel, nämligen att se den företagsekonomiska hälsoutvecklingen felaktigt kortsiktigt som en kostnad i stället för långsiktigt som en investering.

Används uttryck som ”stresstålig” och ”att kunna ha många bollar i luften” visar det i praktiken på att det är en verksamhet som vill utnyttja sina medarbetare ohälsosamt maximalt i stället för hälsosamt optimalt. Ansvariga för arbetsplatser med dessa rutiner har sannolikt inte insikt om vare sig verksamhetens eller medarbetarnas bästa. Med tanke på hur trenden ser ut så borde det införas en certifiering som visar att arbetsgivaren har en företagsekonomisk hälsoutveckling i verksamheten som inte skapar grogrund för psykisk ohälsa.

Personer som blivit sjuka av utmattning är symtomen. Att de drabbade personerna rehabiliteras till ett tillfrisknande är i realiteten att behandla symtomen. För att få en definitiv minskning av antalet, som inte orkar med sin vardagssituation, kan man inte fortsätta att bara behandla symtomen. Det som behövs är att bota orsaken till att symtomen uppkommer, för att få en permanent minskning till stånd.

Det tas fram vaccin mot allt fler epidemier. Börjar det inte vara dags att ta fram ett mot psykisk ohälsa?

Text: Allan Levin
Foto: Stefan Ek