Kategoriarkiv: Kultur

Att inte orka mer

Jag orkar inte mer
Jag orkar inte mer

”Skadas du på jobbet sätts en hel apparat igång. Arbetsmiljöverkets inspektörer kommer
och skydd sätts upp på arbetsplatsen. Trasas du sönder av splittring och stress, oklara förväntningar, hot och trakasserier, står arbetsgivare, fack och myndigheter oftast handfallna. När jobbet skadar själen rycker ingen ut. En syndabock får sluta. Kvar finns bristerna i organisationen, en kostsam historia.”

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, utdrag från förordet

Elinor Torp skrev 2015 ett reportage i bokform. Efter sin hyllade bok ”Döden på jobbet” från 2013 följde hon upp den med en tung historia om en man i Krokom kommun som tar sitt liv till följd av grava missförhållanden på sin arbetsplats. Änkan och barnens kamp tar efter detta vid, vilket leder dem till mer än en rättegångssal och resultatet blev även en sorts vitbok över händelserna.

Det är en sorglig men viktig bok, och kan kanske betraktas som en manual hur man inte bör göra när en medarbetare befinner sig på gränsen till att kasta in handduken. Den kryddas med forskningsreferenser, utdrag ur rättegångshandlingar och andra viktiga dokument. Tillsammans bidrar det till bilden av att Elinor Torp har presterat ett enormt grävjobb.

Text och foto: Robert Halvarsson

”Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen” finns utgiven på Atlas bokförlag,
vilka är kopplade till Arenagruppen – och går att inhandla via de flesta nätbokhandlare.

ADHD EDDDE!

– Det är bra att vara lite galen, det leder ofta till spännande äventyr och upplevelser! Eric Donell tror på människans inneboende kraft att åstadkomma förändring.

Eric Donell kör verkligen så det ryker i sin späckade tvåtimmars enmansföreläsningsshow ADHD EDDDE! (alltså ”ADHD – är det det det är!”). Han berättar om diagnosen ADHD, som han själv har tillsammans med Tourettes syndrom. Han blandar animationer, musik, sång, roliga röstförändringar och kroppsspråk och lyckas med balansen att visa på de positiva egenskaper som ofta kommer med diagnosen, utan att för den skull backa för de svårigheter som också följer med på köpet.

Många Åhörare
Jag, undertecknad, sitter och slösurfar på Stadshotellets wi-fi i lobbyn när mina kollegor från föreningen Attention Karlstad/Värmland kommer. Vi följer pilar, går upp en trappa, ner en trappa, och upp igen till Franska salen. Eric Donell kramar oss alla tre och vi börjar ställa fram bokbord för incheckning av åskådare. Det är en stor föreläsningssal och omkring 60 stolar står i fyrkant mitt i det, för att rymma alla.

Folk börjar strömma in och jag bockar av dem så fingrarna blöder. Vi erbjuder gratis tidningar och vykort, och folk tittar på böcker och broschyrer som går att beställa. Eric säljer sina filmer och cd-skivor. I bakgrunden spelas snuttar av Erics musik, det är glatt och peppande men även lugnt. Sen blir det tyst. Jag tar min stol och sätter mig längst bak.

ADHD
I föreställningen följer vi bland annat sex personer ur ett inifrånperspektiv. Det är förskola, skola, vänner, kärleksrelationer och anhörigperspektiv. De olika personerna skildrar olika typer av ADHD. Alla personer med diagnosen klättrar inte i gardinerna, några med exempelvis ”ADD” är snarare dagdrömmare. Det finns tre typer av ADHD:
– ADHD-I (huvudsakligen bristande uppmärksamhet) den kallas ibland ADD, drömmare.
– ADHD-H (huvudsakligen hyperaktivitet/impulsivitet) klättrar i gardinerna.
– ADHD-C (kombinerad presentation) både och.

Feel-good show!
Föreläsningen vänder sig till personal inom förskola, skola, vård, omsorg, myndigheter samt anhöriga och inte minst de med egen ADHD. “ADHD EDDDE!” lämpar sig för alla som önskar få en bättre förståelse för ett neuropsykiatriskt tillstånd som omfattar var 20:e person och därmed påverkar även personernas omgivning. I och med att Eric själv har neuropsykiatriska diagnoser ger han en unik inblick i hur det kan vara att leva med dem, och han är en förebild för hur bra man kan klara sig i livet.

När man lyssnar får man en ökad förståelse för ADHD, varför gör han/hon så, tips på bemötande och motivation, samtidigt som det är en föreställning man blir glad av. Man får även kunskap om olika svårigheter, missuppfattningar, fördomar och hur utanförskap kan se ut. Samtidigt betonar han de positiva sidorna som de olika neuropsykiatriska diagnoserna kan ge.

Eric Donell har skapat flera böcker, skivor, filmer och föreläsningar… och tänker inte ”växa upp och skaffa ETT jobb”. Han rör sig ständigt mellan olika arbeten och sammanhang och har haft över 30 olika arbeten. Han sitter även i styrelsen för intresseorganisationen Riksförbundet Attention.

Text: Maria Lundby Bohlin

20 år med Les Misérables

Foto: Mats Bäcker (pressfoto)
Les Misérables, foto: Mats Bäcker (pressfoto)

Det var 20 år sedan Wermland Opera senast satte upp Les Misérables. Då var Christer Nerfont ny i branschen och spelade en liten biroll. Han har utvecklats sen dess både som artist och person och spelar nu huvudrollen Jean Valjean.

Vad är, enligt dig, den största skillnaden mellan den nuvarande och den förra uppsättningen av Les Misérables?

– Produktionsmässigt är det tydligt. Det är en helt annan typ av ensemble, det är en mycket kunnigare ensemble när det gäller just vår genre. Produktionsteamet är mer drivet, mer konstnärligt på något sätt. Det känns mer relevant.

För min egen del så har jag mer erfarenhet som jag kan plöja ner och göra någonting som jag absolut inte hade kunnat göra för 20 år sedan. Det är väl egentligen den stora grejen, min egen personliga och konstnärliga utveckling under 20 års tid.

Du har hyllats för din roll som Jean Valjean. Hur känns det?

– Man får naturligtvis hålla sig ödmjuk inför det, det är fantastiskt att folk gillar det man gör. Det är såklart en del av drivkraften. Att man når ut till många och folk att förstår och uppskattar det man gör. Och det handlar ju lite grand om vem man är också. Därför gör det gott i själen när man läser positiva omdömen, men det gör också väldigt ont när det är tvärt om. Man får ta det för vad det är. Det är en subjektiv värdering av intrycken och det vet man ju själv när man går och ser någonting. Det handlar om ”hur vaknade jag, hur var resan, har jag ätit ordentligt, var det god mat”. Alla dagens aspekter, kanske veckans aspekter, vart man befinner sig i livet spelar in på upplevelsen. Man får hitta någon nyansläsning i det, känna efter lite grand och tänka; ”ok, är det över huvud taget rimligt att det är så fantastiskt, är det rimligt att det är så jävligt?”. Att det är den här rollen som blivit så positivt sedd är extra roligt eftersom det är en drömroll. Jag har plöjt ner ganska mycket svett och tårar i det här. Det har varit mycket grubblerier och det har kostat på.

Är du nöjd med din tolkning eller känner du att det finns något som du skulle kunna göra bättre?

– Det gör det absolut. Varje kväll så finns det någonting man kan göra bättre. Och jag tror att den dagen man känner att man inte kan det, så ska man nog lägga av den specifika rollen. Det finns inte perfekt framträdande. Det finns jättebra och superbra och toppklass men det perfekta där varje ton och allting sitter, den finns inte.

Det jag gjorde dåligt igår eller vad jag själv upplever inte fungerade kommer jag att fokusera på idag, vilket förmodligen gör att någonting annat kommer att bli lidande. Jag kan vara nöjd efter en föreställning men det är aldrig så att jag nöjer mig helt. Jag tror det är viktigt i alla typer av yrken, att man aldrig nöjer sig. Det ögonblick man gör det tror jag det är dags att titta på någonting annat.

Finns det några andra roller som du skulle vilja testa i Les Misérables?

– Les Misérables har väldigt många fina karaktärer. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig Herr Thénardier och hade jag haft tonerna och djupet i rösten så hade jag gärna gjort Javert också. Det är en väldigt fascinerande roll. Den kan vara väldigt mäktig om man fokuserar på att göra den sådan. Philip (som spelar Javert) har de förutsättningarna. Han har en stor röst och en stor person. Då blir det en mäktig man, en stor uppenbarelse. Hade jag gjort den rollen så hade jag fått tänka om. Det är så med Valjean också. Jag har fått gå en annan väg än den gängse bilden av honom utifrån mina fysiska förutsättningar.

Det handlar inte om styrka utan det handlar om att ha vinnarskalle och det är där gudstron finns. Javert och Valjean har två ingångar i gudstron. Javert har den straffande guden under tiden som Valjean har den förlåtande guden. Där någonstans så krockar de. Javert fattar inte vad som händer, så den karaktären skulle jag inte ha något emot att spela. Och kanske kan man göra det om 10 år när rösten satt sig lite ytterligare. Jag skulle kunna tänka mig att spela biskopen också, men då får jag vara i Björn Eduards (som spelar biskopen) ålder.

Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors
Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors

Skulle du kunna tänka dig att göra fler uppsättningar av Les Misérables?

– Absolut. Inte nästa vecka eller om ett år eller två års tid. Men om 10-15 år, absolut! Men nu räcker det ett tag.

Vid tillfället för vårt möte så är det bara några timmar kvar till föreställning 100 av Les Misérables och ytterligare 21 stycken står på schemat. Aldrig förr har Wermland Opera haft så många föreställningar i rad av en och samma produktion. Endast musikalen Evigt Ung har haft fler föreställningar. Då med imponerande 160 stycken, men de har varit uppdelade i flera omgångar med andra evenemang däremellan.

I skrivande stund är det bara 18 föreställningar kvar och platserna börjar sina så de som vill se Christer Nerfont spela i Les Misérables får skynda sig eller vänta i minst tio år till.

Text och foto: Sandra Thimfors

Överlevnad på frivillig grund

scout_redigerad-1

Sedan scoutrörelsens start för över hundra år sedan har man fokuserat på friluftsliv och överlevnadskunskaper. Idag finns scoutverksamhet representerad i stora delar världens länder. Asp Bladets Maria Lundby Bohlin beskriver här rörelsens historia.

Scouting är en rörelse som grundades 1907 av Robert Baden-Powell. Ordet scouting kommer ursprungligen från latin och har i engelskan fått betydelsen; speja, höra på och lyssna till. Scoutrörelsen är en rörelse som finns över hela världen. Den har som syfte att stärka ungdomars fysiska, mentala och andliga utveckling, något både de själva och samhället kan ha nytta utav.

I scoutrörelsen finns ett starkt fokus på friluftsliv och överlevnadskunskaper. Det läggs också stor vikt på att en scout måste vara god och göra goda saker.

Metod
Den så kallade scoutmetoden lär ut aktiviteter som camping, skogskännedom, sjövana, vandring och sport. Karakteristiskt för en scout är den typiska dräkten, som döljer de sociala klasskillnaderna inom ett land. Tillsammans med den bärs en halsduk och ibland en huvudbonad. På uniformen fästs märken, såsom den heraldiska liljan, förtjänstmärken och andra märken.

Under 2014 fanns det över 48 miljoner verksamma scouter i nästan alla länder i världen. De största organisationerna är World Organization of the Scout Movement (WOSM) och World Association of Girl Guides and Girl Scouts (WAGGGS).

Ursprung
Som officer i den brittiska armén tjänstgjorde Baden-Powell i Indien och Afrika under 1880- och 1890-talen. Redan som barn uppskattade han kunskap om hur man lever i skogen och om rekognosering. Som del av sina soldaters utbildning lärde han dem hur man överlever i vildmarken. Han märkte att detta gav soldaterna större förmåga att tänka och agera självständigt.

Varje medlem av kadettkåren fick ett märke bestående av en kompass och ett spjuthuvud. Märkets logotyp liknar på många sätt den heraldiska lilja som senare skulle bli scoutingens internationella symbol.

Under 1907 gav sig Baden-Powell ut på en omfattande marknadsföringsresa inför publiceringen av hans bok; Scouting for boys. Han tog bort de militära aspekterna och gav snarare beröm åt civila förebilder såsom nybyggare, upptäcktsresande och senare även sjömän och piloter. Han lade också till nya principer för utbildningen, en särskild metod, vilken han hoppades skulle bidra till mental utveckling.

Scouting for boys har sålts i upplagor om 100-150 miljoner kopior över hela världen. Det är den fjärde mest sålda boken i världen och kallas också för den första pojkscouthandboken.

Vad står scouting för?
Mycket handlar om praktiska utomhusuppgifter. Program finns för scouter i åldrarna 6 till 25 år, men det varierar lite mellan olika länder. Scoutmetoden är gemensam för rörelsen över hela världen. Man bygger sin verksamhet på upplevelsebaserad inlärning såsom patrullsystemet, symboler och ceremonier, friluftsliv, personlig utveckling, samt stödjande och lyssnande ledarskap.

Målet med scouting är enligt WAGGGS: ”att bidra till unga människors utveckling på ett sådant sätt att de kan uppnå sin fulla fysiska, intellektuella, sociala och andliga potential som individer, som ansvarsfulla medborgare och som medlemmar i den lokala, nationella och internationella gemenskapen.”

Man betonar pålitlighet, och personlig stolthet hjälper varje scout att utveckla ansvarskänsla, karaktär, självförtroende och beredskap, vilket i slutändan leder till samarbete och ledarskap inom en patrull. Man jobbar även för lokalt och globalt samhällsengagemang. Löftet och de olika scoutlagarna har varierat något från land till land genom tiderna, men de måste uppfylla de kriterier som WOSM har för medlemskap av nationella scoutorganisationer.

Scoutlagen och Scoutlöftet
Scoutlagen utgör det grundläggande förhållningssättet varje scout bör sträva efter. Plikt gentemot Gud, plikt gentemot andra och plikt gentemot sig själv. Scouting förbjuder inte dåliga vanor, utan ger istället ett spännande och bättre alternativ. Tanken är att detta kommer att ta upp scoutens uppmärksamhet och gradvis få honom eller henne att glömma sina gamla vanor. I vissa länder finns det idag inte längre något krav på religiositet, så länge scouten följer scoutlagen och scoutlöftet.

I Sverige bedrivs scoutverksamheter av kyrkan såväl som nykterhetsrörelsen.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin

Liv och död i mytiskt Brügge

i8u7y6543Wermland Opera ger en trogen gestaltning av Erich Wolfgang Korngolds 1920-talsopera Die tote stadt, om sorg, liv och död – samt oförmågan att släppa taget.

Die tote stadt
Originaluppsättning av Erich Wolfgang Korngold, baserad på Georges Rodenbachs roman ”Staden den döda”.

Die tote stadt framstår som ett prestigeprojekt för Wermland Opera. Det har satsats på en rad kringarrangemang, genom vilket den som önskat kunnat lära sig mer om såväl Erich Wolfgang Korngolds bejublade opera från 1920 och nyuppsättningen i Värmland. Denna gång leds vi in i berättelsen av Sophia Jupithers erfarna hand, med tidigare uppsättningar vid bland annat Kungliga Operan i Stockholm i bagaget.

Genom Jupithers regi och under Johannes Gustavssons musikaliska vägledning bjuds publiken till ett på originalspråket intimt sorgedrama, där modernitet möter en mytisk verklighet. Den förvirrade änkemannen Paul (Daniel Frank), har i saknaden av sin tidigare Hustru Marie byggt upp ett minnesrum till hennes ära. Där sörjer han, tills Marie i sin död verkar mer levande än livet självt.

När han möter Marietta, (Ann Louice Lödgund), till utseendet osannolikt lik Pauls före detta hustru, utlöses en kris som kretsar kring liv och död. Dramat utspelas i flera känslostämningar, och affekten mellan Paul och Marietta, mellan ideal och verklighet, liksom drömverkligheten, skapar en starkt känsloladdad gestaltning av dramats huvudkonflikt.

Den skickligt framförda musiken förtätar konflikten. Den präglas av tvära kast och en plötslighet som gestaltar Pauls olika känslovåndor och fördjupade begär. I Korngolds tappning är denna konflikt delvis mytisk. Likt en Orfeus som vandrar ner till dödsriket efter sin döda hustru, accepterar Paul inte sin lott. Men Paul är ingen gud. I den döda staden Brügge äger spänningarna rum inom Paul, som får svårt att skilja mellan dröm och vaket tillstånd.

Marie och Marietta sliter båda i Pauls själ. Dansösen Marietta får sägas representera ett ohämmat eros. Hon går från utsvävande libertin som älskar att ha roligt, kallar Paul för ”kåt dysterkvist”, men blir närmast demonisk då hon till sist utmanar den döda och försöker krossa dess makt över Paul. Just denna karaktärsutveckling gör Lödgund sällsynt kraftfullt!

I artikeln ”Ett samtal om allvar”, vilken återfinns i en för teatern tillhörande skrift, berättar Sophia Jupither att hon velat hålla sig så nära originalet som möjligt. Musiken, liksom föreställningen som sådan är inte tematiskt förutsägbar, utan verkar utgå från olika affekter. Den idealiserade döden utmanas av en motsägelsefull livskraft – som till sist tvingar, med våld, ut Paul ur sitt osunda tillstånd.

För operabesökaren väntar ingen enahanda behaglig upplevelse, men väl en kraftfull sådan. I Jupithers tappning har Die tote stadt onekligen en suggestiv skönhet, även till följd av Lars-Åke Thessmans vackra scenografi. Och Korngold verkar också vilja säga något viktigt till oss. I de häftiga känslostormar vi tänker oss vara kärleken, ryms såväl ljus som mörker.

Det kan spränga oss loss från vårt eget främlingskap för livet. Men, begäret är också i sin tur även bokstavligt talat livsfarligt, i drömmens värld dödar Paul till sist Marietta – för att i vaket tillstånd förlikas med livets villkor. När vi stänger dörren till minnenas tempel, för att också lämna de dödas stad, sjunger Daniel Frank i egenskap av Paul, följande:

”Liv och död ska skiljas åt
Mumlar hjärtats tysta gråt
Vänta på mig där du är
Ett andra liv, det finns ej här”

Text: Robert Halvarsson
Foto: Wermland Opera/Mats Bäcker

Mustigt måleri på Krokstad Herrgård

22345RSMH-Kalstasola besökte Krokstad Herrgård med anledning av en konstutställning, där föreningsbekante medlemmen Margarete Wiberg var huvudperson. I blickfånget stod hennes bildkonst och masker, vilka nu står tillgängliga där för allmänheten.

Efter en i sedvanlig ordning vällagad lunch på RSMH, bär det så iväg. Flera medlemmar slog följe i olika bilar, vilka tog sig från den tidigare så studentikosa Kårgränden i Karlstad, till Krokstad herrgård en bit utanför Säffle tätort.

Till sist möts människor av en nu avskalad trädallé, och då vet vi, att vi nästan är framme vid Duse udde och att konsten inte är långt borta. Dags att göra kameror, mobiler och annan mer eller mindre allvarlig dokumentationsutrustning redo. För här är det vackert!

Väl framme möts sällskapet av Lena-Maria Stigsdotter, som tillsammans med sin man håller i såväl konstutställningar som andra kulturevenemang på Krokstad herrgård.

– Det är alltid roligt när människor vill titta på ens bilder, berättar Margarete ödmjukt inför gruppen som äntrat en mindre byggnad, som förvandlats till ett galleri.

66Där visas flera tavlor upp i anslutning till huvudbyggnaden. Genom Herrgårdens lantliga miljö strosar så besökarna vidare för att avnjuta hennes konst. Den väcker tankar, associationer och frågor som avhandlas gemensamt inför skaparen till akrylmålningarna och de pittoreska maskerna. Det går inte att ta miste på att Lena-Maria Stigsdotter är nöjd över att få visa upp Margaretes verk.

– Formspråket hon har är spännande och fantasifullt, det är lite klurigt och eget tycker jag. Det finns både humor och något ruskigt med dem ibland. De är så himla mustiga, de brända färgerna bidrar till starka bilder, berättar Lena-Maria Stigsdotter.

Det är bara att instämma, visst är det färgstarkt. Motiven kryddas ibland dessutom av oväntade kollagedetaljer, som stundom är så diskreta att de syns främst vid närmare betraktelse. Det bidrar till att ge en intressant touch till de verk som i övrigt domineras av stark kontrast och egensinnighet.

Och med tanke på hur många verk som visas upp, är det kanske inte är så lätt att hålla reda på allihop? Som ett brev på posten kommer Margaretes kommentar:

– Har jag målat den där? utbrister hon. Frågan är inte så underlig, kan tyckas.

3254Tavlorna kommer att hänga vid Krokstad till den 22 maj, men ASP Bladet får veta att några verk kommer att fortsätta att finnas där, eftersom de olika rummen på herrgården kontinuerligt smyckas. Med andra ord; det är god tid att passa på å hälsa på!

Text och foto: Robert Halvarsson

Liv och död i mytiskt Brügge

Wermland Opera ger en trogen gestaltning av Erich Wolfgang Korngolds 1920-talsopera Die tote stadt, om sorg, liv och död – samt oförmågan att släppa taget.

Die tote stadt
Originaluppsättning av Erich Wolfgang Korngold, baserad på Georges Rodenbachs roman ”Staden den döda”.

Die tote stadt framstår som ett prestigeprojekt för Wermland Opera. Det har satsats på en rad kringarrangemang, genom vilket den som önskat kunnat lära sig mer om såväl Erich Wolfgang Korngolds bejublade opera från 1920 och nyuppsättningen i Värmland. Denna gång leds vi in i berättelsen av Sophia Jupithers erfarna hand, med tidigare uppsättningar vid bland annat Kungliga Operan i Stockholm i bagaget.

Genom Jupithers regi och under Johannes Gustavssons musikaliska vägledning bjuds publiken till ett på originalspråket intimt sorgedrama, där modernitet möter en mytisk verklighet. Den förvirrade änkemannen Paul (Daniel Frank), har i saknaden av sin tidigare Hustru Marie byggt upp ett minnesrum till hennes ära. Där sörjer han, tills Marie i sin död verkar mer levande än livet självt.

När han möter Marietta, (Ann Louice Lödgund), till utseendet osannolikt lik Pauls före detta hustru, utlöses en kris som kretsar kring liv och död. Dramat utspelas i flera känslostämningar, och affekten mellan Paul och Marietta, mellan ideal och verklighet, liksom drömverkligheten, skapar en starkt känsloladdad gestaltning av dramats huvudkonflikt.

Mats Bäcker Wermland Opera.jpg

Paul (Daniel Frank) i sorg. Foto: Wermland Opera / Mats Bäcker

Den skickligt framförda musiken förtätar konflikten. Den präglas av tvära kast och en plötslighet som gestaltar Pauls olika känslovåndor och fördjupade begär. I Korngolds tappning är denna konflikt delvis mytisk. Likt en Orfeus som vandrar ner till dödsriket efter sin döda hustru, accepterar Paul inte sin lott. Men Paul är ingen gud. I den döda staden Brügge äger spänningarna rum inom Paul, som får svårt att skilja mellan dröm och vaket tillstånd.

Marie och Marietta sliter båda i Pauls själ. Dansösen Marietta får sägas representera ett ohämmat eros. Hon går från utsvävande libertin som älskar att ha roligt, kallar Paul för ”kåt dysterkvist”, men blir närmast demonisk då hon till sist utmanar den döda och försöker krossa dess makt över Paul. Just denna karaktärsutveckling gör Lödgund sällsynt kraftfullt!

I artikeln ”Ett samtal om allvar”, vilken återfinns i en för teatern tillhörande skrift, berättar Sophia Jupither att hon velat hålla sig så nära originalet som möjligt. Musiken, liksom föreställningen som sådan är inte tematiskt förutsägbar, utan verkar utgå från olika affekter. Den idealiserade döden utmanas av en motsägelsefull livskraft – som till sist tvingar, med våld, ut Paul ur sitt osunda tillstånd.

För operabesökaren väntar ingen enahanda behaglig upplevelse, men väl en kraftfull sådan. I Jupithers tappning har Die tote stadt onekligen en suggestiv skönhet, även till följd av Lars-Åke Thessmans vackra scenografi. Och Korngold verkar också vilja säga något viktigt till oss. I de häftiga känslostormar vi tänker oss vara kärleken, ryms såväl ljus som mörker.

Det kan spränga oss loss från vårt eget främlingskap för livet. Men, begäret är också i sin tur även bokstavligt talat livsfarligt, i drömmens värld dödar Paul till sist Marietta – för att i vaket tillstånd förlikas med livets villkor. När vi stänger dörren till minnenas tempel, för att också lämna de dödas stad, sjunger Daniel Frank i egenskap av Paul, följande:

”Liv och död ska skiljas åt
Mumlar hjärtats tysta gråt
Vänta på mig där du är
Ett andra liv, det finns ej här”

Text: Robert Halvarsson

Medverkande:
Regi: Sofia Jupither
Dirigent:
Johannes Gustavsson
Scenografi:
Lars-Åke Thessman
Koreografi: Roger Lybeck
I rollerna:
Daniel Frank, AnnLouice Lögdlund, Marcus Jupither, Ulrika Tenstam, Anna-Maria Krawe, Rebecca Fjällsby, Jonas Duran, Anders Larsson, Tobias Westman med flera