MÅSTE DET KRISA TILL SIG FÖRST?

2342356357Det är lätt att säga ”jag lever”. Att verkligen leva, det är något annat. Jag tror de flesta av oss inte gör det. Vi mest är, och tar allt för givet. Texten du läser här till exempel, svarta krumbukter som bildar ord du kan tyda, sätta ihop och förstå. Visst är det fint? Eller att du kan sätta det ena benet framför det andra och GÅ. Du kan vissla, spika, äta och gå på toa.

Det är sådana självklarheter alltihop. Men, för att kunna gå på toa så är det hur mycket som helst som först måste fungera. Praktiskt taget allt du gör föregås av att en mängd saker som måste klaffa, om så bara att flytta kaffekoppen en decimeter åt vänster, och man tar det för givet. Varför skulle jag inte kunna gå på toa eller se, tänker du. Man kan också fundera, som Evert Taube gjorde i sin visa från 50-talet; ”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?

Livet är skört, och alla har inte solsken och lycka på sin färd. Imorgon kanske inte heller du har det. Saker inträffar hela tiden.

Lek med tanken att idag är det den sista dagen du kommer kunna använda ditt högra ben. Imorgon kommer det inte att fungera längre. Vi har tappat bort värdet på saker och ting. Hur skulle du då värdesätta det faktum att du just nu kan gå? Du skulle säkert ägna benet en hel del omtanke, känna på det, se på det, kanske till och prata med det. Se det som en del av din fantastiska kropp, och inte bara ”högerbenet”.

Värdesätta livet
Så, måste det infinna sig en olycka eller kris först innan vi börjar värdesätta livet på riktigt? En sådan där stor kris som ett cancerbesked, en nära döden-upplevelse eller något annat stort djävulskap? De mindre varianterna av kriser som vi alla stöter på då och då borde på något sätt räcka som väckarklocka, men det verkar det sällan göra. Som magsjukan. Under en sådan är man inte särskilt tuff och lovar sig dyrt och heligt att aldrig, aldrig mer äta skräpmat, bara man överlever.

Men ärligt, hur lång tid tar det innan man sitter med en plusmeny på nåt snabbmatshak igen? Borta och glömt! Eller när ryggen hugger till och man blir halvt invalid. Man förbannar sig själv igen för att man inte tränat upp svankjäveln sedan förra gången som man lovade sig själv.

Det är så märkligt detta tycker jag. Den smarta människan som har så svårt att sköta om sig och vara förutseende. Är det verkligen först då, vid de stora kriserna, som man på riktigt kan börja värdesätta det fina i att vakna på morgonen? Att kunna resa sig upp och gå ner i köket och göra frukost? Och bara känna in, och tänka: – jag är levande!

Nej, man bör glädjas åt saker medan man har dem. Medan man är frisk. NU. Klyschigt så in i bängen men sant.

Visst, det är svårt att gå runt och känna tacksamhet hela tiden. Men om man kunde göra det bara en liten stund på morgonen, och sedan efter ett tag även på kvällen? När hjulet börjat rulla liksom. En liten stunds tacksamhet åt det man har? Jag tror det skulle vara riktigt bra för hela mänskligheten.

Lite ödmjukhet. Att se det riktiga, egna värdet och skala av lite yta.
Vad är det som hindrar en att ta genvägen till ”förståelse” utan krisen?

Text: Roger Trondsen
Foto: Ellen Berner

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s