Tidningarna trängs i butikernas hyllor, ”Gå ner i vikt med den nya superträningen”, ”Två veckors smalmat”, ”Sockerfällorna – så undviker du dem”, rubrikerna ropar ut sitt budskap mot bakgrund av foton på leende, vältränade människor.
I det moderna västerländska samhället anses det ofta socialt meriterande att ha en vältränad kropp och sunda matvanor. Du ska bry dig om din hälsa och ditt utseende. Något jag inte tycker är fel i sig, tvärtom följer vällevnadssjukdomar i spåren av övervikt och en allmänt inaktiv livsstil. Detta är ett växande problem i Sverige och övriga västvärlden, men när blir egentligen det som betraktas som hälsosamt, ohälsosamt?
I flera år tränade jag tre pass om dagen, styrka, högintensiv konditionsträning och mer lågintensiva fettförbrännande konditionspass. Jag åt tre huvudmål som var proteinrika och fettsnåla, samt två mellanmål rika på vitaminer och mineraler. Mitt BMI var normalt, och jag fick generöst med komplimanger både för min livsstil och för mitt utseende, allt borde varit frid och fröjd, men inombords växte ångesten och fixeringen vid vad jag ansåg var hälsosamt.
Snart började jag dra mig undan släkt och vänner, jag var ju tvungen att prioritera träningen och ville inte ställas inför situationer då jag skulle lockas att äta onyttiga saker som fikabröd, godis eller glass. Musklerna värkte, lederna värkte och jag blev allt tröttare.
Jag tycker att det behövs en radikal förändring i vårt sätt att se på ätande och vad som motiverar oss till att röra på oss.
Ska träningen vara ännu ett måste eller något lustfyllt och stärkande? Och hur ser vi egentligen på ätande? Ska det vara något fyllt av skuld och pekpinnar eller ska vi se det som det grundläggande behov det faktiskt är, och låta matglädje och naturliga mättnadskänslor styra?
Hälsotrenderna som florerar idag, innefattande diverse dieter och snabba träningsprogram, anser jag fokuserar på fel saker. Det finns enligt min mening inga snabba, enkla lösningar. Hälsa är så mycket mer än ett fräscht yttre.
Vi människor har ju också behov av vila och social kontakt med andra människor, precis som det är viktigt att få ge uttryck för sin kreativitet och att umgås med sig själv. Vi är inte bara kropp och inte bara själ, vi är både och, det inre och yttre påverkar ömsesidigt varandra.
Jag tror inte att det på något sätt är en slump att den psykiska ohälsan ökar parallellt med att sjukdomar i hjärta och kärl blir allt vanligare. Någonstans på vägen har vi tappat bort oss själva och den inre kompassen som hjälper oss att göra val som främjar vår hälsa.
Jag är själv utbildad hälsoterapeut och har därför fått förmånen att titta på hälsa ur flera olika perspektiv, det som slår mig är hur olika hälsoinsatser kan se ut beroende på var personen i fråga befinner sig i sitt liv just då, och vilka individuella resurser hon eller han har. Därför tror jag inte på universallösningar.
Jag tror istället att det är viktigt för var och en av oss att lyssna inåt och att, med eller utan hjälp, hitta just den balans mellan olika hälsofaktorer som får oss att må bra. Något som är lätt att säga, men betydligt svårare att göra. Jag tycker definitivt att det är värt ett försök.
Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek
ASP BLADET 