Nya säsongen av Idol har startat. Många förväntansfulla köande personer suktar efter rampljuset vid den allsmäktiga juryns podium. Det är inte bara Idol-juryn som ger tummen uppe eller ner. Det finns tydligen nya marknader för detta fenomen.
Under senare tid har det dykt upp nya metoder som rekryterare använder sig av, när den perfekta medarbetaren ska hittas. Jobbauditions har blivit allt vanligare, där juryn säger bu eller bä till den som söker jobbet, efter ett par minuters presentation. Visst låter det enkelt och bra. För vem kan man fråga sig.
Jag har med en blandning av välbehag och obehag funnit mig ibland sittandes framför TV:n och beskådat dramat som utspelar sig. En, ensam utsatt individ står framför en grupp personer som ska bedöma och döma. När allt är över är det bedrövelse eller jubel som gäller. Den som går vidare till nästa program dansar ut i jubelsång, tror att världen ligger framför fötterna och resan mot toppen har just börjat. Förloraren lommar ut resignerat med en krossad dröm på sina axlar, ibland med osande förbannelser över juryn och deras åsikter om hur musik ska låta.
TV-kanalerna är numera till bredden fyllda med program på samma koncept som Idol. Det kan handla om allt möjligt från bakning till att överleva på en öde ö. Det som förenar dem alla är den hårda bedömningen som avgör utgången. Sedan är intrigen som byggs upp mellan deltagarna viktig som förstärks med spekulativ och allmän taskig klippning. Med hjälp av överdramatisk musik förstärks illusionen av ändlös spänning. Intrigen kan ibland vara positivt laddad men oftast råder det en falsk och elak attityd mellan de som kämpar om den stora vinsten, den som väntar efter finalprogrammet.
Från TV till arbetsmarknaden
Jobbauditions har blivit allt vanligare när företag söker efter ny arbetskraft. I likhet med Idol och liknande tv-program finns här en jury som ska bedöma och döma. Man har alltså fört över ett format som först och främst är tänkt att användas i TV till arbetsmarknaden.
I Nya Wermlands Tidningen publicerades under hösten 2012 en rad artiklar som tog upp fenomenet jobbauditions. En nyetablering av klädbutikskedjan Lager 157 i Karlstad hade föranlett en audition som utspelade sig i ett centralt beläget café. Förväntansfulla och redo att framställa sig själva i bästa dager, samlades ett 300-tal personer, för att i tur och ordning göra sina tre minuter framför juryn. Butikskedjans varumärkesansvarig Jonas Ivarsson säger till NWT:s reporter att de kör lite Idoltema.
Ivarsson menar vidare att det är en rättvist metod och han undrar vad ett CV egentligen säger. Det han trycker på är det personliga mötet, öga mot öga, att kunna presentera sig själv. Trots Jonas Ivarssons klena förtroende för CV:n måste de som söker tjänsten ändå lämna in ett CV. Tydligen var inte CV:et så obetydligt som det först verkade.
Tre avgörande och viktiga minuter
Vad säger ett treminuters framförande om framtida prestationer på arbetsplatsen? Inte mycket. Ett anställningsförfarande är ingen lätt process. Att använda sig av att ett ”idoltema” är att göra det väldigt enkelt för sig. Jag antar att det är billigare för företagen som använder sig av auditionsmetoden. Än så länge är det inom serviceyrken som den här metoden fått mest gehör, men vem vet hur det blir i framtiden, eftersom anställningsprocessen kostar mycket pengar, kan säkert företag i andra branscher lockas till att göra liknande auditions. Vi kanske snart kommer att även använda det engelska ordet casting (to cast: att rollbesätta), när företagen rollbesätter sina arbetsplatser med de rätta personerna.
Nu har till och med Arbetsförmedlingen börjat propagera för jobbauditions. I en artikel på deras hemsida beskrivs detta fenomen på ett okritiskt sätt. Det är ett allmänt hallelujande om hur bra det är. Tjejen i texten som har fått ett extraknäck i en konsumbutik i Danderyd, säger att det är som att vinna Idol. Det som saknades var hennes 15 minuter i rampljuset. Hon berättar vidare att hon snabbt kunde svara på frågorna, medan en del av hennes konkurrenter till jobbet inte klarade av pressen och stod med tunghäfta. Även om du är i normala fall välartikulerad och framåt kan pressen var för stor sådant här sammanhang. Detta är ett ovärdigt sätt att behandla unga vuxna på. Är det så här som de ska vara när unga människor möter arbetsmarknaden för första gången?
Tydlig kritik mot jobbauditions
Henrietta Huzell arbetslivsforskare på Karlstads universitet intervjuas i NWT. Hon hävdar att jobbauditions är oseriösa och kan knäcka den som misslyckas. Huzell menar också att kraven inom tjänstesektorn ökar hela tiden. Förutom att man ska vara snygg, välutbildad, ställs kravet numera också att vara socialt kompetent med matchande utåtriktad personlighet.
Jag måste hålla med henne. Det som söks är en paketlösning, där alla delar som hon nämner ska vara med. Det gäller speciellt inom servicesektorn. Butiker och affärskedjor tror sig behöva snygga ansikten utåt,med en vinnande personlighet och lämplig erfarenhet.
Huzell kommer i slutet av intervjun in på en intressant detalj. Hon menar att företagen söker en viss typ av personer, ofta medelklassungdomar som vet hur man beter sig och är rätt klädda. Det här med mångfald och variation verkar ha flugit sin kos. Resultatet blir en likriktning där en viss typ av människor premieras och andra blir åsidosatta. Orsaken att de det inte passar in de roller som finns tillgängliga.
Hon menar vidare att det är frestande för ett företag att anordna en audition, istället för att gå igenom hundratals och ibland tusentals ansökningar. Det kan man förstå, att det är ett hästjobb, arbetet med att granska ansökningar som kommer i drivor. Det kostar pengar, men vad säger att den billiga metoden, alltid är den bästa och mest lämpliga? De personer som inte passar in i bilden, faller utanför den och blir statister på arbetsmarknaden. Är det som var tanken, eller bara en olycklig omständighet?
Det räcker tydligen inte att vara den man är, utan det krävs ett tilltalande yttre, för få ett jobb i exempelvis en matvaruaffär. Ytan blir viktigare än det som finns där inne, innanför huden, det som inte syns med en gång. En personlighet kräver tid att förstå, mycket längre än de tre minuter som man får på sig under en jobbaudition, oavsett vad varumärkesansvariga som Jonas Ivarsson tycker och tänker.
Vi kan fråga sig vad detta skapar för samhälle i förlängningen. Är det rimligt att ta ett underhållningskoncept och överföra det till verkligheten där frågan om brödfödan är viktigare än ett skivkontrakt? Jobbauditions ger ett oseriöst intryck som glamoriserar verkligheten på ett onödigt sätt. Unga människor luras att tro att söka jobb på det här sättet är roligare och därmed är det enklare att få jobb.
Text: Henrik Sjöberg
Illustration: Martin Bäcktröm-Ledin
ASP BLADET 