Ett av vårt lands stora problem är mobbning, menar Kent Lokvist från Sunne – han vill se större föräldraansvar i frågan.
Varje dag finns det tiotusentals barn som går till skolan och genomlider ett helvete. De misshandlas, hånas och även hotas till livet. Mobbarna har sina föräldrars skydd att fortsätta med sina handlingar, då inga gränser sätts. Skolan är mobbarnas borg. Rektorerna är mobbarnas riddare. De redan osynliga barnen blir ännu mer osynliga. Alla berörda parter är medvetna, men smiter undan med sitt ansvar. Förnekelsen lyser igenom. Förnekar du något behöver du heller inte ta något ansvar.
För de mobbade barnen finns ju inte. Finns det inga barn som mobbas finns det heller inga problem på min skola, säger de ansvariga. Att vuxna blundar för mobbning har också att göra med osäkerhet och okunskap.
Man vet inte hur man ska hantera situationen. Att då undvika sånt som väcker obehag blir en del av en förljugen lösning. Det går inte att blunda för att det många gånger inte finns civilkurage att ta tag i problemet.
Ska vi någonsin komma åt mobbingen, måste föräldrarna ta mer ansvar för sina barn när det gäller uppfostran. Självklart har skolan sitt ansvar, men huvuddelen av fostran ska ske i hemmet. Det är inte skolans uppgift att fostra barnen att visa empati och vara en god och medkännande kamrat, utan det är ett föräldraansvar.
Utifrån en dålig uppfostran hemifrån, där barnet inte fått lära sig vad som är rätt och fel, går det många gånger ut på andra elever som då utsätts för mobbning. Förmågan att visa empati är påverkad av barnets uppväxtmiljö. Barn föds med empati, men det finns två saker som bryter den empatiska förmågan.
Den första handlar om familjer där barnen utsätts för fysiskt och psykiskt våld och/eller sexuella övergrepp. De får sina gränser utplånande. Den andra är familjer där föräldrarna uppfattar sin roll som en servicefunktion. Dessa blir så kallade ”curlingföräldrar”, som satsar allt på att förskona sina barn från allt jobbigt, på det viset gör de sin familj till ett miniparadis. Dessa barn växer upp i gemenskap där stora och viktiga känslor är förbjudna. Därmed utvecklas inte barnets förmåga att uppfatta andras känslor, vilket blir uppenbart när barnet börjar i förskolan eller skolan.
Undviker konflikter
Detsamma sker i familjer där föräldrarna gör nästan allt för att undvika konflikter, för att uppfylla barnets minsta önskan. Föräldrarna blir själva gränslösa. Dessa barn lär sig inte hur viktigt det är att uppmärksamma och respektera andra människor.
Empatin borde vara en hörnsten i samhället. Föräldrar ska heller inte ha en kompisrelation med sina barn. Istället ska de vuxna sätta tydliga gränser. Barnet har nytta av detta senare i livet. Att lära sina barn hyfs är ett föräldraansvar, men som det ser ut idag har detta ansvar flyttats mer och mer till skolan. Många gånger till lättnad för många föräldrar, som därmed frånsäger sig ansvaret för sina barns handlingar. Lärarna går på knäna, till följd av en tuff arbetsmiljö då ska de förväntas ta hand barn som inte vet vad som är rätt eller fel.
Men skola och samhället ska inte stå för uppfostran. När inte barnen får lära sig vad som är rätt och fel, får skolan ta hand om problemet, vilket tar upp samma tid som annars skulle gå till att undervisa. Skolan ska inte både undervisa barn och samtidigt vara en uppfostringsanstalt. Syftet med skolan ska vara att skaffa kunskap. Skolan av i dag är tyvärr mer som ett ”ungdomsdagis”, där lärarna får lösa konflikter istället för att undervisa. Hur ska då den övriga klassen få någon arbetsro?
Var är föräldraansvaret?
Det värsta är att föräldrar till barn som mobbar inte tar sitt ansvar, utan i stället vältrar över det på skolan. Är det inte föräldrarnas ansvar att deras barn får de rätta värderingarna? Dessa värderingar måste komma från familjen. Skolan kan göra hur mycket som helst för att motverka mobbning, men det är ändå från hemmet som de sunda värderingarna borde komma, som barnet sen tar med sig ut i livet. Det är en skyldighet föräldrar har att uppfostra sina barn.
Kan de inte det, borde de gå i skola för att lära sig det. Det går inte att vara konflikträdd. Föräldrar säger att tiden inte räcker till, men tid finns för Facebook. Barnen i sin tur mobbar och hotar varandra genom exempelvis Facebook, Instagram utan förälders insyn. Man törs inte ställa de krav som är berättigade.
Det finns föräldrar som tar ansvar för sina barn, men tyvärr gör alla inte det. Borde det inte inrättas obligatoriska föräldrakurser redan på BB? Även under uppväxttiden och i synnerhet under den svåra tonårsperioden, där föräldrar många gånger står helt handfallna eller uppgivna för att de saknar kunskap hur de ska hantera svåra situationer?
Många förespråkar höjda lärarlöner, och att detta skulle vara den ultimata lösningen på problemet, men det tror jag inte på. Jag tror att problemet tyvärr ligger mycket djupare än så. Skolans ansvar är att på ett professionellt sätt förmedla kunskap. Även när det gäller betyg förs många gånger en konstig debatt. Om man går 30-40 år bakåt i tiden, när det gäller betyg, frågade föräldrarna sitt barn varför hon eller han fick så dåliga betyg? I vår tid frågar föräldrarna istället läraren varför deras barn fått dåliga betyg.
Det är tyvärr så vi idag betraktar skolan. Misslyckas en elev i skolan så är det enligt många föräldrar alltid skolans fel. Föräldraansvaret borde återupprättas. Om sunt förnuft får råda, är det inte så att föräldrarna då äger huvudansvaret?
Text: Kent Lokvist, Sunne
Foto: Per Rhönnstad
ASP BLADET 