Självskador i fokus

justerad JPEGSjälvskador är ett växande problem här mitt ibland oss. Daniel Kristiansson vill gärna koppla loss problematiken från diagnoserna, eftersom han tror att det är ett mycket bredare fenomen som finns i många befolkningsgrupper.

Daniel Kristiansson jobbar för närvarande som politisk sekreterare på Miljöpartiet De Gröna i Karlstads kommun. Det är en halvtidstjänst som han har haft i nästan tre år. Innan dess jobbade han inom hemtjänsten och som personlig assistent. Han har utöver det en drivkraft i fråga om ett allvarligt fenomen i det moderna samhället. Människor som skadar sig själva.

Drivkraften har väckts när han upptäckt stora brister inom vården, och hans önskan är att vården ska bli bättre på hjälpa och förstå allvaret i detta problem. I nuläget finns det ett team för ätstörningar på landstinget.

Det finns alltså ett arbete och ett program för ätstörningar och den delen håller på att bli bättre. Men när det gäller självskadebeteende har man valt att låta detta tillhöra en specifik diagnos och behandlas som en del av övriga insatser. Man har då låst fast bredden av problemet. Det finns många som inte har den diagnosen men som skadar sig själva.

– Självskadebeteende kan ju drabba i princip vem som helst, menar Daniel.

Det ser annorlunda ut nu

Själva grundbilden är att det är yngre tjejer i tonåren som skadar sig. Problematiken uppmärksammades för drygt tio år sen. Men bilden ser väldigt annorlunda ut nu. Det kan vara föräldrar som gör det, det är personer med missbruksproblem, personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Dessutom är det inte bara kvinnor som drabbas. De senaste undersökningarna som har gjorts bland skolungdomar visar på att fördelningen är lika mellan könen.

Det ser olika ut hur man skadar sig mellan kvinnor och män, och sedan är definitionen kring att skada sig själv svår att ringa in. Om den är att betrakta som dold eller öppen. Det finns unga män som använder alkohol som redskap och dricker tills de är helt ”knockade”. Det kan de göra flera gånger i veckan och då kan det betraktas som ett självskadebeteende. Om man ställer till det för sig själv, i sin näromgivning gång på gång och skapar konflikter kan också falla inom ramen för självskadebeteende.

Daniels mål
Målet och drivet för Daniel är i första hand att få landstinget att bli bättre på hanteringen av denna ohälsa, och att lyfta fram anhörigstödet, som till exempel utsatta barn och eller föräldrar. I andra hand tycker han att förebyggandet måste bli bättre. Daniel är även kritisk till avsaknaden av kunskap hos personal som jobbar med dessa frågor. Och kunde önska att det var ett behandlingsområde i sig att hantera självskador.

Han tipsar om Sofia Åkermans litteratur, som beskriver hur definitionen av självskador är svår att fastställa, eftersom det finns dolda handlingar som en komponent.
– Läser vårdpersonalen denna litteratur skulle de få mer kunskap, säger Daniel med övertygelse.

I värsta fall, när inget verkar hjälpa personer med denna problematik, kan det gå så illa att berörda personer bestraffas och att man siktar in sig på att med tvivelaktiga metoder förhindra fortsatta skador. De kan hamna i rättspsykiatrin, där exempelvis händer binds fast.

– När det har gått så långt, då vet man verkligen inte hur man ska hantera det, menar Daniel.

Hämta nycklar i litteraturen
Daniel har en idé om hur vården skulle kunna skaffa sig en bättre kunskap om självskador. Han menar att de måste prata med varandra över gränserna. Det börjar komma ut litteratur där självupplevda händelser beskrivs, som berättar om hur svårt det är, men också att det finns vägar framåt. Här kan man hämta information och nycklarna till både ett förebyggande arbete och hantering. Det är en svår utmaning för vården eftersom de fall man kan titta på skiljer sig åt. En del åtgärder funkar för vissa och en del funkar för andra.

Kanske det kunde vara ett bra detektivarbete att trots spretig information försöka hitta en röd tråd. Det gemensamma som man kan se nu, är att terapi hjälper. Medicinering kan behövas till viss del men samtalen är viktigast. Det finns DBT-behandling (dialektisk beteendeterapi) som man kan se fungerar.

– Att fokusera på det som är bra i livet och det som man kan, tror Daniel på och det har också visat sig fungera. Att kanalisera och styra över tanken på möjligheter om än så små, och att hitta de oväntade och nya tankarna kan ge verkan. Det kan bryta den negativa spiralen av skuld som föder skuld och istället bli ersatt av en positiv spiral, där framgång i dem små tingen kan leda till större framgångar. Avledande manövrar kan vara verksamma.

Man kan också väva ihop engagemanget i självskadefrågan, så att det blir uppmärksammat på politisk nivå, Daniel har själv tänkt de tankarna. Han förklarar att det mesta sker på landstingsnivå. Men han har börjat prata med sitt parti och även med andra att få komma och föreläsa om det. Främst blir det på lokal nivå han kommer försöka påverka och få dem att förstå vad det handlar om. Sedan kan de förhoppningsvis lyfta in det på högre nivåer. Det är de små stegen som räknas och känsla av sammanhang. Första föreläsning för Miljöpartiet blir, om allt går i lås, i början av december.

Daniel är även verksam i föreningen SHEDO. Det är en förening startad av Sofia Åkerman år 2008. Den är religiöst och partipolitiskt oberoende och ser det som sitt syfte att skapa kunskap om ätstörningar och självskadebeteende och ge anhörigstöd. Men även att skapa en opinion kring detta ämne. Den är indelad i regioner, och Daniel tillhör region öst. Där är de än så länge två medlemmar, med en lokalrepresentant på väg in. Målet är att få fler att lyssna och uppmärksamma ett växande samhällsproblem.

De små vägarna framåt
– Man får traggla sig in, säger han med gott mod. Det finns ett brukarråd som man kan jobba med och då får man mer direktkontakt med vårdpersonalen också. Som att jobba i båda riktningar samtidigt. Psykisk ohälsa ökar framförallt bland unga.

Och gällande de senare årens uppmärksamhet kring frågan, är förhållanden till den något dubbel:
– Kan det vara uppmärksamheten på det som får vissa att ”glida dit”, eller är det så att det anmäls mer, undrar Daniel lite eftertänksamt.

Klart är dock att de tabun som finns har börjat släppa. Men det är fortfarande en komplicerad fråga att känna att man måste skada sig själv för att bli hörd eller att dämpa sin ångest. Därför är det bra att vissa människor tar detta till sitt skötebarn och inte ger upp. Att göra sin röst hörd för denna växande grupp vilsna människor har Daniel tagit som sin uppgift och tänker fortsätta med. Det behövs fler sådana röster i vårt samhälle.

Text: Barbro Bruun
Foto: Per Rhönnstad

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s