Vardagslunkens Prövningar – För den som blivit vit kan tillvaron kännas blå

Att ta steget bort från ett liv i rus är ingen dans på rosor. När tillvarons hårda kanter inte längre rundas av med hjälp av stimulantia kan till och med vardagssysslor bli kämpiga att tampas med. Den som levt med ett amfetaminberoende vet bättre än de flesta hur tradiga dagsrutiner kan skava mot själen under resan mot en nykter tillvaro. 

Amfetamin är en central-stimulerande drog som gör dig aktiv och pigg. Den är mycket vanlig i vårt samhälle och det finns många som tar drogen för att städa, träna, banta eller öka sin koncentrationsförmåga.

Det kan tas oralt, sniffas eller injiceras. Numera finns det substitut att få utskrivet hos läkare, såsom Ritalin eller Concerta. Jag har träffat många som brukat amfetamin, och många av dessa klarar inte av att sköta sig. De faller in på brottets bana eller spårar ur totalt, för att sen läggas in på psyk.

Nedan följer en berättelse om en tjej som under ett flertal år periodvis höll på med amfetamin.

Hon började vakna upp. Det dröjde inte länge innan telefon ringde och hennes vän erbjöd henne ytterligare en dos för att hon skulle ”vakna till”. Hon ville egentligen inte ha något, men hennes beroende hade blivit så påtagligt att hon satte sig på cykeln för att få den efterlängtade dosen.

Hon hade börjat injicera, vilket egentligen var helt emot hennes principer. Under det sista året hade hon ”skjutit” själv, men den här gången var det han som gav henne dosen. Hon mådde inte bra av injicerandet och hade på senare tid funderat på att sluta med det.

Under åren hade hon varit noga med att sova på nätterna. Det är A och O när man går på amfetamin. Är man vaken för länge är risken stor att man åker på en psykos. Det är även konstaterat att om man är vaken 52 timmar i sträck utan droger, är risken stor för att man blir psykotisk.

I början tog hon nästan ingenting, men efter hand började hennes vän öka doserna och till slut var de så stora att det kändes som om hon skulle svimma varenda gång hon fick en. Om hennes pengar var slut var inte det något problem. Vid såna tillfällen bjöd han henne. Det slutade ofta med att hon slarvade med sömnen – ibland var hon vaken fyra till fem dygn, vilket gjorde att hon blev sjuk.

Fyra till sex månader om året var hon inlåst på psyk. De gav henne olika diagnoser, mestadels att hon var manisk och hade bipolär sjukdom. Detta var otroligt jobbigt. Det värsta var när hon blivit utskriven och skulle gå ut på stan. Tänk alla människor som sett och hört en prata under tiden man varit sjuk. Hur skulle man bli behandlad? Skulle de minnas den tid man varit sjuk eller normal?

Efter den senaste psykvistelsen beslutade hon sig för att hon aldrig ville dit igen! Det var en salig blandning på de inlagda, och man hade inte något att säga till om.

Efter intagningen fick hon injektioner i rumpan med en medicin som heter Risperdal. Detta gjorde henne trött, apatisk och hon orkade inte träna som hon gjort tidigare.

Tvätt och städning kom också i skymundan. Hon sökte återigen upp sin vän. Hon sa till honom att inte ge henne så stora doser, och hon började allt oftare att inta drogen oralt, eftersom det är lite snällare mot hjärnan.

Det fanns dock vissa problem. Hon längtade efter den så kallade ”kicken” man får när man injicerar. Dessutom var hon tvungen att ta relativt stora doser, eftersom medicinen dämpade effekten. Hon började åter ta allt oftare. Ibland injicerade hon två doser på raken.

Hon firade jul och nyår hos sin vän. Ett år innan han dog svimmade han och efter det blev han aldrig sig lik. Han orkade inte gå ut. De få gångerna han begav sig till staden blev han helt slut. När han kom hem och skulle gå uppför trappan fick han stanna och vila flera gånger. Hon bad honom att söka hjälp, men han vägrade.
I och med att han avled fick hon anledning att sluta. Nu har hon varit ren i ett år, men har under den tiden haft två återfall. Det var inget vidare. En vän hon har umgåtts mycket med hatar knark, och att sitta där hos honom och vara påtänd var ingen höjdare.

Numera arbetar hon och lever ett så kallat ”Svenssonliv”. Hon säger att det är otroligt jobbigt emellanåt. Hon kommer på sig själv med att tänka: ”Ska livet vara så här?” Man går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Städar. Tvättar. Lägger sig framför tv:n – innan man går till sängs. Och nästa dag ser likadan ut.

Efter att ha levt ett hektiskt och annorlunda liv är detta hemskt tråkigt. Det måste finnas något mer med livet än tv och jobb. Ibland blev hon så uttråkad att hon tog sig en öl. Det har hon också slutat med nu, då bakfyllorna blev alltför jobbiga.

Under tiden hon höll på med amfetamin beställde hon en hel del varor via Internet. Det skulle vara gratis, men efter hand kom det allt fler räkningar. Nu är hon hos Kronofogden och lever på existensminimum, så någon resa kan hon heller inte planera.

Ibland är hon så fruktansvärt uttråkad att hon tänker att hon lika gärna kan börja knarka igen. Det är minnena från psyk och den tid hon spenderat där som hindrar henne.

Hon har nu lyckats vara ute i cirka ett och ett halvt år och vill att det ska fortsätta på den vägen. Jag hoppas att det går bra för henne i framtiden och att hon finner en mening med livet i den enkla vardagen!

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

OBS! bilden är arrangerad för att skydda personen i reportagets integritet.

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s